Småstaden som är mitt hem påminner lite om Chicago, även kallad the Windy City. Ja jag hör själv hur det låter. Jämföra Östersund med en amerikansk stad med en befolkningsmängd på närmare 3 miljoner människor - nu har hon väl gått å blivi märkvärdig den där tysklingskan. Men det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan de två städerna. Och det är vinden.
I Chicago är husen stora men sjön är större. Människan är mäktig men vinden håller jämna steg med herraväldet över staden. Vinden håller hela tiden människan medveten om sin dödlighet. Som att den vill hålla den mänskliga hybrisen på plats. Likt undersåten som påminde sin Ceasar "Memento te mortalem esse". Kom ihåg din dödlighet.
Nu är inte Östersund Chicago, tyvärr, men gatorna rakt upp från Storsjön fungerar lika bra som vindtratt som avenyerna med sin mynning vid Lake Michigans västra strand. Ibland när jag trevar fram i uppförsbacke med vinden i ryggen och Storsjöns svarta vatten ett stenkast ifrån mig, lite lätt framåtböjd och med kapuschongen uppfälld och med en kall och bitande kyla som gör att det sticker i kindbenen, nästippen blir röd och det känns som att tårkanalerna fryser till is då drömmer jag att jag är någon helt annanstans. På en exotisk plats långt från svensk småstadsmentalitet och fredagsmys. Jag kör hundspann på Grönland, åker isbrytare vid Antarktis eller är vilse på den ryska taigan. Eller så vandrar jag helt enkelt gata upp och ned i the Windy City. Chicago - denna hårda och mystiska stad med kalla hus i glas och sten, raka gator, farliga gränder och surrealistiska jazzklubbar med surrealistiska människor. Men jag är i det fullständigt verkliga och ganska vardagliga Östersund (dock men en och annan surrealistisk invånare).
Sjön är inte lika mäktig, gatorna inte lika raka och husen är inte lika höga men vinden är desto starkare i mitt lilla Östersund. Det grå betonghuset jag bor i känns litet och ostadigt när Storsjön slungar upp pinande stomvindar som slickar fasaden och får flaggstången att viga en smula. Blåsten håller mig vaken. Det viner och toadörren åker upp med en smäll. Det är bra att ventilationen fungerar i lägenheten men ibland blir det lite för mycket av det goda. Det känns som om vinden har vänt ut och in på huset och vi står oskyddade mot naturens krafter. Men det är en känsla och ingen sanning. 3-glasfönstren står pall. Betongen är orubblig. Annat var det i Filippinerna.
Hur som helst så flydde jag den vindiga staden och drog till den norduppländska slätten. Som om det skulle vara bättre. Ur askan i elden eller från stad till land. Att sitta ute på landet omgiven av öppna landskap och med ett tiotal flerhundraåriga gigantiska ädelträd runt den gamla prästgården. Huset knakar, trädet dansar och gör rörelser till YMCA med yviga rörelsen och vår gamla jätteask förlorar yterliggare några av sina tentakler. De dunstar ned på bodtaket och på gårdsplanen. Klokt nog har mamma gömt undan den lilla Toyotan i garaget. De knakande och svajande träden som tornar upp sig utanför fönstret ger mig en känsla av litenhet, sårbarhet, förgänglighet. Ja nog fan blir jag påmind om min dödlighet alltid. Men samtidigt ger det yttre hotet en känsla av inre trygghet. Tryggheten i den mänskliga boningen. Jag är skyddad bakom tjocka väggar av trä och njuter av pepparkaksdoft från köket, en spinnande katt och eldens värmande härd.
Nej nu vill jag inte ut på expeditioner till Nordpolen eller irrfärder på tajgan. Inte heller vill jag till vare sig den jämtländska eller den amerikanska vindiga staden. Nej jag ämnar ägna även denna dag i husets varma trygghet. Med nygriljerad skina och Stockholms horse show på tv. Hoppas bara det inte blir strömavbrott.... Memento mori
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar