Det är bögarnas fel. Eventuellt.

Lystring folket! Allmogen, gemene man - Ja Ni! Jag är förkyld! Och det måste vara av allmänt intresse. Att jag är förkyld är förvisso inget nytt eller uppseendeväckande. Jag har varit en hel del förkyld under hösten och vintern men nu är jag sådär riktigt förkyld. Jag svettas och fryser och snörvlar, det gör ont när jag drar djupa andetag, jag får inte tillräckligt med luft om jag andas genom näsan men det känns som knivar i halsen och svalget om jag andas genom munnen och det är som bomull i huvudet. Nu vet jag hur alla förkylda män har det - förjävligt. Om barnafödande har jag inga erfarenheter men åtminstone har det lidandet något vettigt syfte. Det kommer förhoppningsvis något gott ur smärtan. Men det här är bara meningslöst lidande. Jag har snytit slut på toapappret och jag masskonsumerar halstabletter, nässpray, ipren och te, att dricka något kallt går inte, det nästan som fräter i svalget. Det är synd om mig kort sagt. Det är kontentan.

Mina plågor måste naturligtvis vara någon eller någras fel tänker jag. Jag har dock inte kommit på vems eller vilkas fel exakt det är. Än. Hade det inte varit för att det gör ont när jag pratar skulle jag glatt brista ut i Grotescos Det är bögarnas fel. Men nu kan jag inte det. Dessutom har jag svårt att se varför det just skulle vara bögarnas fel. Det kan förstås vara det, jag utesluter ingen person och inga grupper. I det här läget måste vi hålla alla dörrar öppna. Det gäller att inte binda fast sig vid en gärningsman/gärningskvinna/gärningsgrupp.

Kanske är det mänskligheten som kollektiv som bör ställas till svars. Ställas till svars för att de har förstört mitt liv. Typ. Just nu känns det så. Hon, han, dom, HEN har smittat mig med äckligt virus eller bakterier och förstört mitt liv. Lite grann i alla fall. Eller så är det den där förbannade Muphy och hans förbaskade lag som jag ska rikta mitt agg mot. Jag vet inte. Jag har inte bestämt mig än. Ett alternativ är också att det är samtliga personer som vistades på träningsanläggningen Innerjoy samtidigt som mig i tisdags fel. Eller helt enkelt företaget Innerjoys fel. Eftersom jag insjuknade ca en halvtimme efter att jag hade avslutat mitt pass hos dem.

Jag har alltså inte bestämt mig än vilka jag ska ställa till svars och kräva på 950 kronor som jag lagt på en hoppträning som jag inte kan vara med på. Samt kompensation för mitt lidande, naturligtvis. Och det mina vänner det kan bli riktigt dyrt.

För övrigt så är det lustigt det där. Jag tycker att ett träningskort för 410 kr i månaden för att kunna nyttja ett gym och gå på gruppträningar är hutlöst dyrt men jag funderar typ 5 sekunder innan jag bestämmer mig för att betala 475 kr för EN hopplektion och 550 kronor för EN dressyrlektion. Insatsen från en gruppledare i body pump och en erfaren tränare i dressyr eller hoppning går förstås inte att jämföra. Hopptränaren har 40 års erfarenhet, han har tävlat i hoppning på hög nivå sen innan jag var påtänkt och har åkt till Östersund från Småland för att hålla hoppkurs över en helg, till råga på allt bjuder Östersund, sin vana trogen, på snöstorm. Så nej det går inte att jämföra med ett gymkort, men ändå det säger en hel del om mina prioriteringar. Och jag anser dem vara fullständigt rimliga och sunda. Hur som helt det är så här att var gång jag väljer att dra på mig en extrautgift, som ett gymkort, då måste jag dra ned någon annanstans. Min budget måste vara i balans. Jag är inte en statsminister som kan lösa det hela genom att öka statsskulden. Som kan lova guld och gröna skogar och köra på en eller två mandatperioder och sedan lämna över skutan till någon annan. Så kan inte jag jobba. Fast många jobbar just så. Man ska leva i nuet. Javisst men man måste leva i morgon också. Om man har tur eller otur beroende på hur man ser det. Jag kan inte köpa resor till paradisöar med kreditkort. Eller jo det kan jag men det vore dumt.

Åter till min förkylning. Det är ett viktigt ämna att avhandla känner jag. Jag skulle skriva något om islamofobi eller den kollektiva dumheten. Eller det problematiska med att kritik och recessioner av konst, musik och litteratur förflyttar sig från utbildade kritiker i etablerad media till amatörtyckare. Det är ett problem anser jag. Du bör vara litteraturvetare för att på ett adekvat vis kunna recensera litteratur. För att kunna sätta in den i ett sammanhang, för att kunna se den större bilden och för att kunna dra paralleller med annan litteratur. Jag ville även skriva något om det faktum att det i europeiska parlament sitter folk som på allvar tycker att "rashygien" är en bra grej. Man kan verkligen undra vad det är för fantastiska bra gener de vill skydda. Oavsett så är lite genutbyte en bra grej. Det blir lite som hundavel annars. De renrasiga drar på sig defekter och genetiska sjukdomar. Bli nu inte upprörda över att jag jämför människoavel med djuravel. Eller varför skulle ni bli upprörda över det förresten? Vi är ju djur liksom alla andra. Något smartare kanske men inte nödvändigtvis mer sofistikerade. Ju smalare genetiskt urval desto större risk för tokigheter. Som i hundaveln alltså. Så rashygien är inte bara moraliskt förkastligt det är också för människans fortlevnad och väl och ve dumt. Jag försökte föra en liknade diskussion med några personer inom just hundaveln som menade att all typ av korsning mellan raser var en styggelse. De var alltså bokstavstroende rashygienister. När det gällde hundar alltså. Jag dristade mig inte till att fråga vad de tyckte om äktenskap mellan personer med olika "ras". Sådant brukar leda till dålig stämning. Men de menade alltså på fullaste allvar att om man tar en hund vilken som helst och korsar den med en annan hund vilken som helst men av en annan ras så är risken STÖRRE att avkomman drabbas av ärftliga sjukdomar och defekter, även när det gäller recessiva anlag som alltså måste bäras av båda föräldrarna om avkomman ska drabbas (läs dåliga leder, höftproblem, andningsproblem, hudirritation etc. som renrasiga hundar ofta har) än om man korsar två av samma ras, även om det är en ras som är välkänd för just genetiska sjukdomar och defekter/missbildningar. Ett resonemang jag omöjligt kan köpa varför diskussionen avstannade. Vilket jag tycker är tråkigt för jag hade gärna velat få några vettiga argument som inte stödde sig på känslor och humbug. Jag tycker faktiskt att det är ganska otrevligt att skriva saker som att korsningar mellan olika raser är sjukt och att uttala sig i nästan äcklade ordalag om individer som inte är renrasiga. Luktar rasbiologi och nationalsocialism. Ja ja ja ja djuravel är inte samma sak som vad man tycker om människor men för mig är det svårt att förstå varför en renrasig individ skulle vara bättre än en icke-renrasig. Var och en (djur eller människa) bör väl bli bedömd utefter sina egenskaper och inte efter sin stamtavla? Själv har jag en häst med okänd bakgrund, han är förmodligen en connemarakorsning. Förutom Skippy så har jag träffat väldigt många mycket trevliga korsningar i mina dagar; både hästar, katter och hundar. Jag vågar påstå att korsningar ofta är de allra bästa individerna. De kan om man har tur få det bästa från två världar. Man ska avla på prestation och egenskaper och inte på stamtavla. Vem fan vill skaffa barn med ett pucko bara för att hens farsa är ett geni? Är ju skitdumt kan jag tycka. 

Om sådan saker hade jag tänkt skriva. Men om det ska jag skriva en annan dag. Just nu är jag förkyld och arg på det mesta. Jag är arg på den där väldigt trevliga apotekaren (som jag snart börjar lära känna privat med tanke på hur ofta jag handlar av henne) som i bästa välmening rekommenderade en mildare host-/halsmedicin än den mycket smärtstillande pillren. Hela natten och hela dagen har jag önskat att jag hade just de mycket smärtstillande tabletterna. Nog för att man bara fick ta dem några gånger per dag. Nu har jag en mellanstark host- och halsmedicinen som inte får tas oftare än varannan timme. En liten fjantig sugtablett varannan timme. Töntigt. Det hjälper inte alls. Jag behöver en tablett i kvarten. Och seriöst vad händer om man tar fler än vad som har föreskrivits? Vad är det värsta som kan hända? Att man dör kanske. Men det är ju farligt att köra bil också. I synnerhet i Norrlandshelvetet mitt i vintern med en framhjulsdriven bil utan dubbar.

Bland zombies och demoner.

Här om dagen utsatte jag mig för något som jag normalt inte gör, jag såg på skräckfilm. Paranormal Activity 1 och 2. Fast jag såg bara delar av filmerna. Det största tiden studerade jag texturen på en kudde. Det var en stor och bra kudde att gömma sig bakom. Den hade lugna färger och en stor snäll stjärna på mitten. Fast det hjälpte inte. Jag försökte även följa filmen genom att se på spegelbilden av filmen på fönstret istället för att titta direkt på teven. Det blir lite avdramatiserat på det viset. Fast det hjälpte inte heller. Det värsta är överraskningsmomenten. Jag klarar inte av dem särskilt väl. Även om jag vet att det när som helst kommer hända något så blir jag skiträdd. Varje gång. Och jag menar verkligen skiträdd. Jag skriker så att inte bara jag blir skrämd av min egen röst utan också de jag ser filmen tillsammans med blir livrädda. Säkerligen samtliga grannar också. Kanske skrämmer jag även någon förbipasserande på gatan utanför. Kanske tror någon att det är ett mord på gång. Inte på film utan på riktigt.

De som ser på skräckfilm med mig blir i regel mer rädda för mina skrik än för vad som utspelar sig i själva filmen. Bland annat av den anledningen ser jag sällan skräckfilmer. Men den här gången så dristade jag mig till det. Jag var ju ändå i tryggt sällskap och jag är ju ändå vuxen nu. Med råge. I alla fall på pappret. Jag kände mig ovanligt tuff och modig den dagen. Jag trodde jag skulle klara av det. Men när filmerna var slut och jag skulle gå på toaletten så blev jag skräckslagen. Det fanns ett duschdraperi där som gömde minst en demon. Det fanns potentiella faror överallt. I det lilla mellanrummet mellan toalettstolen och väggen kunde det mycket väl dölja sig ett spöke eller två. Jag retirerade och bestämde mig för att jag kunde hålla mig en stund till och såg istället efter om mina vänner såg demonliknaden ut eller verkade normala. Men det är ju lurigt det där. Man vet inte om det förrän de står och vaggar zombiaktigt vid ens sängkant kl 2 på natten. Just i detta nu känner jag för övrigt hur pulsen ökar och jag börjar slänga oroliga blickar omkring mig. Jag blir rädd bara av att skriva om det här. Hur som helst, vännerna verkade normala om än lite misstänkt normala och jag bestämde mig för ge toaletten ännu ett försök. Efter en stunds övervägande drog jag draperiet ordentligt åt sidan och försökte blottlägga så mycket som möjligt på den trånga lilla studenttoaletten för att minimera just överraskningsmomentet. Sedan återstod problemet: skulle jag våga stänga dörren och till och med låsa eller skulle jag kissa med dörren öppen i en mycket liten studentlägenhet? Det skulle höras ut. Ofrånkomligt. Och det här var ändå små bekymmer i jämförelse med de faror som väntade på mig i de långa obehagliga korridorerna som jag var tvungen att ta mig igenom för att ta mig ut och hem. Korridorer som genast för tankarna till The Shining. När som helst kommer de där obehagliga systrarna dyka upp med en blodfond i bakgrunden tänkte jag. När som helst.

Jag tog mig konstigt nog ut på gatan. Jag hindrade en impuls att gallskrika och vända på klacken när jag blev överraskad av en kille som var på väg upp i trapphuset när jag var på väg ned. Jag är evigt tacksam att jag inte av ren överlevnadsinstinkt knuffade ned honom för trapporna. Sen ska vi inte tala om att en skiva i taket i korridoren av någon mystisk anledning låg på sniskan. Typ exakt som i Paranormal Activity 1! Men jag tog mig förbi det hindret också. Sedan skulle jag gå hem. Ensam i den sena vinterkvällen. Jag var hemskt osäker på vilka jag mötte som var anfrätta av demoner och vilka som inte var det, jag ville hålla mig till gator där det fanns folk så jag kunde få hjälp om, eller förlåt när, jag skulle bli anfallen av en demon eller flera, samtidigt ville jag undvika just folk eftersom man inte kan veta om de man möter är folk eller demoner i människokroppar. Alla människor såg plötsligt väldigt zombieaktiga ut och jag var rädd för de ondskefulla handlingar de var kapabla till. Samtidigt så ville jag hålla mig nära dem ifall en demonattack skulle ske.

Känner ni igen er i det här? Eller är det bara jag som anser att dessa tankebanor är en normalt konsekvens av att ha sett en skräckfilm/thriller? Fast jag är å andra sidan inte bra på det här med skräckfilmer. Sämre än de flesta faktiskt. Det vet jag om. Eller mer korrekt uttryckt: jag är helt och hållet fullständigt värdelös på att se på skräckfilmer och thrillers. När jag såg första Harry Potter-filmen på bio hösten 2001 så skrek jag högt vid varje läskig händelse och de var rätt många tyckte jag. Jag minns den där kvällen mycket väl, jag och tjejgänget åt grekiskt vid Fyrisån innan filmen och en tjej krävde att få mjölk som dryck vilket förvirrade grekerna som endast hade fet mjölk till kaffet men jag tror att hon fick sin mjölk till slut, den kvinnan är ganska bestämd, en stund senare visade hon för övrigt en tatuering på ett lite för intimt ställe för att det skall kännas helt bekvämt på en restaurang vid 19-tiden. Hon hade också köpt eller tillverkat alla julklappar fast det bara var september. Det förbryllade en 19 årig Karin väääldigt mycket.

Nåväl, jag hade på det stora hela väldigt vaga aningar om vad Harry Potter handlade om men jag hade förstått att filmen byggde på ett gäng böcker som folk var hysteriska över. Personligen föredrog jag att sitta i ett skitigt studentkorridorskök, dricka fulöl och diskutera livet, poltiken och allting. Eller rättare sagt allting utom just populärkulturella fenomen som jag inte förstod mig på och fortfarande inte riktigt förstår mig på. Jag ligger alltid minst ett steg efter när det gäller populärkultur. Hur som helst, efter att ha gallskrikit av skräck på Harry Potter-filmen och generat och irriterat biosällskapet och resten av salongen bestämde jag mig för att jag skulle hålla mig till mer lättsamma filmer på bio. Det gick bra ända tills jag råkade blanda ihop en komedi med filmen The Butterfly effect. Det var fruktansvärt. En djupt traumatiserande upplevelse. Jag minns så väl hur ångesten och paniken började sprida sig i kroppen allt efter att minuterna passerade. Det kändes inte alls som en actionkomedi. Det kändes helt fel. Jag insåg att det var fel film som visades. Eller rättare sagt - jag hade blandat ihop titlarna på filmerna. Nu satt jag där i en otäck biosalong fylld med presumtiva mördare och stämningen i filmen var obehaglig redan från början, som i The Shining. Jag refererar ofta till The Shining, för det är en av få skräckfilmer/thrillers som jag har sett. Fast det är en lätt överdrift. Filmen har visats på teve och jag har befunnit mig i samma rum och har snappat upp en del. Med skräckblandad förtjusning. De scener som jag har snappat upp från filmen ger mig rysningar än idag. Första gången jag skulle se den var i yngre tonåren tror jag. Jag och brorsan satt uppe och skulle se den klassiska rysaren. Men det gick inte så bra. Jag tror ingen av oss klarade av att se färdigt filmen. The Shinng är vedertaget obehaglig men The Butterfly Effect tillhör liksom inte världens mest skrämmande filmer direkt. Det är inte ens en skräckfilm. Den går under genren drama/Science fiction/Thriller. Men det hjälpte inte mig ett dugg. Jag sjönk ner allt djupare i stolen tills jag tillslut nästan låg på golvet. Det slutade med att min dåvarande pojkvän förde mig ut ur salongen så diskret det gick. Hela vägen hem trodde jag att han var en zombie. Det var då jag beslöt mig för att aldrig försöka att utstå en skräckfilmslikande film igen. Tills här om dagen alltså. Och nu sitter jag här och ser mig över axeln. Och ska precis lägga mig med demoner och zombies.