God politisk (korrekt eller icke) jul på er! För politiken vilar aldrig! Inte ens på julafton. Eller speciellt inte på julafton. Julen innebär hur många politiska ställningstagande som helst. Tänk efter. Skinka eller inte skinka? Ekologiskt eller inte? Danskt eller svenskt kött? Arla eller Oatly? Julklappar eller inte? Riktig gran eller plast? Jultomte eller inte? Tåget, flyget eller bilen när man ska åka hem å fira jul? Aladdinask eller Lidlchoklad? Gå i kyrkan eller inte?
Vill man trots allt undslippa politiken under jul så är det sista man ska göra att lyssna på Ring P1. Det sista man ska göra om man vill ha en fridfull jul i alla fall. I synnerhet om despoten Täppas Fogelberg är programledare. Ja jag vet att jag har hakat upp mig lite på Täppas men jag anser att personer som honom spelar en icke helt obetydlig roll i upprätthållandet av ett landet låtsas fyllt av obotliga romantiker och desillusionister med 3D-glasögon och skygglappar. Men så fort disneyfilmen stängs av så kommer realisterna stå där med armarna i kors och säga "vad var det vi sa" eller så finns det ingen kvar som kan skaka på huvudet i triumf för alla har omvänts eller flyttat. Igår såg jag på en dokumentär om Ludvig den II av Bayern (vi gav faktiskt uppesittarkvällen på SVT en chans men Family Guy och Simpsons på 6:an och Kunskapskanalen vann med hästlängder) som byggde fantastiska slott och herrgårdar för astronomiska siffror som verklighetsflykt. Istället för att ta tag i de verkliga bekymren så la han allt krut på design, konst och arkitektur. Ibland känns det som vi alla gör så ibland, både var och en på sin egen kammare och som det flockdjur vi är. Vi putsar på fasaden istället för att stamrenovera. Vi hakar upp oss på detaljer istället för att se de verkligt stora utmaningarna.
Åter till Täppas Fogelberg. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle vara att fira jul tillsammans med honom, nu kan jag i alla fall stänga av radion men tänk att sitta vid samma julbord som Täppas och lyssna på hans snack en hel julhelg! Och så mina bröder på det, det skulle urarta i slagsmål med grötslevar är jag rädd. Fast vi skulle ju kunna smyga iväg utan att han såg var vi tog vägen för han kan ju som ni kanske vet inte se denne Täppas (fast ingen ögonoperation eller transplantation i världen skulle få honom att se klart är jag rädd). Hur som helst, jag utsatte mig av någon outgrundlig anledning för Täppas även denna förmiddag. Man kommer inte i julstämning men i någon slags stämning kommer man i alla fall. Man kommer igång om inte annat. Jag har befunnit mig i ett komaliknande tillstånd den senast veckan men nu är jag i alla fall till hälften vaken. Tack public service för det! Det är därför jag betalar TV-licensen.
En arg tant sa åt Täppas att han underbygger rysshatet och inte tar del av utländska medier. Om han underbygger rysshatet eller inte vet jag inte men det gör han säkert för det är en jäkla skillnad på hat och hat och på fördomar och fördomar i det här landet (en del är det ok att hata och ha fördomar emot, andra inte, det är lite som med svensk grammatik, ibland ska stje-ljudet stavas stj, ibland med sch, ibland skj och så vidare, man ska inte fråga så noga varför det är på det viset, det bara är så). Att han generellt sett bara tycker en massa saker helt oreflekterat och hugger på ren affekt och definitivt inte tar till sig någon information som inte understödjer de gängse och politiskt korrekta uppfattningarna och missuppfattningarna är helt uppenbart (som människor gör för det mesta, skillnaden är bara den att de flesta inte leder ett ring-in-program sänt i public service). Nåväl nu ska jag fortsätta att fira en politiskt inkorrekt jul med mat från Lidl och ojämställd arbetsfördelning (mamma julstökar och vi andra stökar till). (Skinkan är dock svensk).
onsdag 24 december 2014
torsdag 18 december 2014
Siffror och affketer.
Jag skulle kunna berätta för er om alla uträkningar jag har gjort och alla siffror jag har kluddat ner i anteckningsblock, på datorn, på mobilen, på baksidan av räkningar och på reklamblad. Stundom ganska frenetiskt, det blev lite så när vi närmade oss valet, gurse lov är det över nu. Jag kunde andas ut några veckor men nu är cirkusen i full gång igen. Om politikerna bara visste vad de utsätter mig för. Och nu när fullständigt intetsägande och idiotiska listor delas på Facebook så brinner det i mitt huvud. Listor och statistik som skall bevisa något men tittar man närmare, kollar upp källorna och räknar själv inser man att det de vill påvisa med sin "fakta" bara visar att de har helt fel. Vad de gör är att omedvetet visa att motståndaren har rätt. Det gör mig upprörd. Jag vet inte riktigt varför men att misshandla siffror och statistik gör mig djupt bedrövad. Det känns nästan som en personlig förolämpning. Det värsta är att det lurar de flesta (för majoriteten av befolkningen i det här landet tycks lida av dyskalkyli eller bara allmän lathet, lathet att ta reda på hur saker och ting egentligen ligger till).
Åter till ämnet: jag har ett virrvarr av siffror och fantastiskt intressanta och mycket talande kvoter, om ni frågar mig, uppskrivna lite här och var. Men jag tror inte att ni är intresserade. Jag skulle kunna skriva om mina jämförelser mellan politikernas snack och hur regeringsbudgeten faktiskt ser ut. Jag skulle kunna skriva upprört om hur politikerna försökte finta oss väljare genom att vrida och vända på statistiken. Och inte bara politikerna utan alla dessa tyckare som skriver och delar det ena dummare än det andra på sociala medier. Men allt det där vet ni ju redan, egentligen. Hur man får 2 miljoner att låta mycket i det ena andetaget men 90 miljarder som en fis i rymden i nästa. Hur procent och procentenhet blandas samman. Om hur omöjligt det blir att göra rättvisa jämförelser när alla räknar på olika sätt. Hur absoluta tal egentligen inte säger någonting om man inte har något att ställa dem i relation till. Och om hur dikt blir verklighet bara för att man upprepar samma sak tillräckligt många gånger. Om hur ett helt land drabbas av masspsykos och intolerans, ironiskt nog just i toleransens namn.
Jag skulle kunna presentera alla siffror jag har kollat upp, skrivit ner eller räknat fram. Men jag tänker låta bli. Det tjänar ingenting till. Och dessutom orkar jag inte reda ut virrvarret av anteckningar och siffror. Jag har för övrigt glömt bart det mesta och jag har varit dum nog att inte skriva upp källhänvisningar. Mina erfarenheter är också att de flesta lider av villfarelsen att siffrorna i sig innehåller värderingar. Men sakernas tillstånd och människors påfund är ju inte siffrornas fel. Men ändå så får vissa siffror inte nämnas. Och de som ändå presenterar sådana siffror har plötsligt tagit ställning. Fast det enda de har gjort är att räkna eller läst på. Den som kan räkna är dogmatikernas största fiende.
Mina erfarenheter är också att de flesta inte är så intresserade av adekvat statistik, så länge det inte understödjer deras redan förutfattade meningar. Det ställer bara till det och eventuellt tvingas man dra slutsatser av siffrorna som man inte är villig att dra. Sanningar är obehagliga saker. Som måste undvikas, speciellt i valrörelser.
Hur som helst. Jag vet inte varför jag roar mig med detta räknande. Varför jag ofta känner att jag måste kolla upp hur det egentligen ligger till. Men det har väl att göra med att inte har läst, sett eller lyssnat till speciellt många artiklar, intervjuer, debattprogram eller dokumentärer som på ett ärligt, objektivt och tydligt vis har presenterat hur det egentligen ligger till på ett tillfredställande sätt. Jag såg för några månader sedan Uppdrag gransknings "Jobbluffen" som handlade om Friedmans teorin NAIRU (typ den naturliga arbetslösheten). Det var förvisso inget ljug i programmet, så egentligen borde jag inte bli upprörd men det var bara så banalt, så jag blev upprörd ändå. Att inflationsmålet skulle vara ett avslöjande är ju befängt. Är det någon som någonsin på allvar har trott på full sysselsättning? Det kanske är så att svenskarna är så desinformerade att de tror att politikerna på allvar tror att det är både möjligt och eftersträvansvärt att uppnå 100% sysselsättning (det skulle möjligtvis vara Vänsterpartiet och Fi som tror och tycker det). Tragiskt.
Fast mer tragiskt är nog att drygt var tredje svensk inte vet vad jobbskatteavdrag betyder. 33 procent av befolkningen! Hur är det möjligt? Jag menar det var ju bara 13% som röstade på SD och alla vet ju att det bara är SD-väljarna som inte riktigt har koll. Alla vi andra har ju superkoll på det här med myter och sanningar och statistik och politik och samhällsekonomi och ideologier. Säkert är det bara SD:are som lider av särskrivningsdyslexi också. Så hur kan det då komma sig att 20 procentenheter fler än de som röstade på SD inte vet vad jobbskatteavdrag betyder? Vi var ju så rörande överens om att de obildade, desinformerade, oallmänbildade och allmänt korkade människorna röstade på SD. Men det här tyder ju på att det alltså finns folk som inte riktigt har koll som röstar på andra partier också. En skrämmande tanke. Det är även ett skrämmande faktum att var femte svensk inte förstår innebörden av inflation och 20 procent av befolkningen inte vet vad reform betyder. Det är lika många som röstade på moderaterna. Det finns alltså en teoretisk möjlighet att det finns M-väljare som inte vet vad inflation, jobbskatteavdrag och reform betyder. Men det verkar otroligt. För de flesta moderater bor i städer och alla vet ju att stadsbor ät lite smartare än lantisar, det måste var sant för det har Moderaternas favoritpartiledarkandidat sagt och moderata toppolitiker har alltid rätt, säger de att fiskar växer på träd så är det så, i alla fall om Carl Bildt säger det. För moderater anses av någon märklig anledning vara lite mer belästa och lite mer ärliga och lite bättre än alla andra, de är liksom höjda över varje misstanke om desillusion (förutom de 29 procenten av SD:s väljare som tidigare röstade på M alltså, de är moderaternas förlorade söner och döttrar som de inte längre vill kännas vid). Moderaterna är på många platser (inte minst här uppe i det norrländska inlandet) bespottade. De är bespottade men ändå ses de som lite för mer än alla andra. En kvarleva sen förr, då moderater ofta utgjordes av den priviligierade överklassen. Men så är det inte idag. De nya moderaterna har jag för övrigt inte så mycket emot, många av dem är väldigt vettiga. Men jag ogillar att de låtsas som att det är de vi har att tacka för det här landets framgångar. Man ska inte glömma att det här landets fantastiska utveckling från ett u-land med enorma socioekonomiska problem, klyftor, fattigdom och elände till ett av världen mest utvecklade och jämställda länder med ett av världens högsta HDI (Human Development Index) på några få decennier är tack vare Socialdemokraterna. Hade de gamla moderaterna fått bestämma hade vi inte ens haft allmän rösträtt. För de var nämligen emot all förändring som var till majoriteten av landets befolknings fördel - dvs arbetarna och de medellösa. Men de har ändrat uppfattning. Grattis. Men låtsas för fan inte som att de är ni som är de enda som kan styra det här landet. Det är tur att Moderaterna har styrt landet under så få perioder som de har. För som sagt var, vi skulle inte ha det välfärdssamhälle som vi har idag om den gamla skolans moderater hade suttit vid rodret under större delen av 1900-talet. Vi hade varit ett samhälle fyllt av klyftor och orättvisor (det typ av samhälle som vi idag är på väg att bli igen).
Hur som helst, hur betedde sig de personer som inte förstår vad jobbskatteavdrag betyder när de beslutade sig för vilket parti de skulle rösta på? För alla röstar ju rationellt och efter noga övervägda beslut grundat på objektiva iakttagelser och fakta. Ja förutom de som röstade på SD alltså. För övrigt så visar det sig att ju yngre människor är desto mindre politiskt ordförståelse besitter de, vilket förstås inte är konstigt alls. Men att man inte ens bemödar sig att googla på de ord som användes mest flitigt i valdebatten är trist tycker jag.
Hur som helst denna valrörelse har utmärkts av ytskrap, överdrifter, underdrifter, svepningar, undanmanövreringar och hittepå. Eller denna valrörelse förresten, så är det varje valrörelse. Det hör till. Rykten och totalt felaktiga uppgifter florerar. Och när det gäller rätt rykten så får de gärna florera enligt politikerna. Och det är förståeligt och det hör liksom till spelet. Det som blir allt tydligare är dock att även de flesta medier verkar vara nöjda med att rykten och felaktiga uppgifter florerar. Istället för att spräcka hål på myterna så understödjer de dem. I vissa fall överträffar verkligheten dikten och i andra fall är det tvärtom. Jag blir upprörd och adrenalinet flödar i ena stunden och i nästa stund blir jag trött. Fruktansvärt trött. Jag bestämmer mig för att lägga ned. Sluta bli upprörd. Sluta bry mig. Spara mitt hjärta, min tid och min hjärna till något mer konstruktivt. Men rätt var det är har jag halkat dit igen. Det är inte sunt. Jag vet det. När valet var över kunde jag vila en stund. Fast det gjorde jag i ärlighetens namn inte. Det finns alltid oriktigheter som behöver googlas. Siffror som används nonchalant och utan att den hela bilden presenteras. Siffror som behöver sättas i relation till andra siffror för att de ska få någon innebörd. Eller svar som bara leder till fler frågor. Det är ett oändligt arbete att försöka bringa någon slags klarhet och jag har ingen struktur eller plan eller tanke. Det blir varken hackat eller malet. Det kommer alltid något nytt som fångar mitt intresse, som gör mig upprörd eller uppgiven.
Om man ändå bara kunde skita i allting som inte direkt berörde en själv. Eller om man hade ett så att säga lite mindre rörligt och rörigt intellekt och lite mer stelbenta affekter. För affekter är farliga saker som en ödmjuk och dessutom väldigt söt läkare uttryckte det. Det är en klok man. Att vara ambitiös är livsfarligt sa samma man. Söta läkare är också livsfarliga. Hur som helst så var det inte minsta ironi i hans uttalande. "Jag menar allvar, ambitioner är livsfarliga, de som saknar ambitioner blir aldrig utbrända". Så sant som det var sagt.
Åter till ämnet: jag har ett virrvarr av siffror och fantastiskt intressanta och mycket talande kvoter, om ni frågar mig, uppskrivna lite här och var. Men jag tror inte att ni är intresserade. Jag skulle kunna skriva om mina jämförelser mellan politikernas snack och hur regeringsbudgeten faktiskt ser ut. Jag skulle kunna skriva upprört om hur politikerna försökte finta oss väljare genom att vrida och vända på statistiken. Och inte bara politikerna utan alla dessa tyckare som skriver och delar det ena dummare än det andra på sociala medier. Men allt det där vet ni ju redan, egentligen. Hur man får 2 miljoner att låta mycket i det ena andetaget men 90 miljarder som en fis i rymden i nästa. Hur procent och procentenhet blandas samman. Om hur omöjligt det blir att göra rättvisa jämförelser när alla räknar på olika sätt. Hur absoluta tal egentligen inte säger någonting om man inte har något att ställa dem i relation till. Och om hur dikt blir verklighet bara för att man upprepar samma sak tillräckligt många gånger. Om hur ett helt land drabbas av masspsykos och intolerans, ironiskt nog just i toleransens namn.
Jag skulle kunna presentera alla siffror jag har kollat upp, skrivit ner eller räknat fram. Men jag tänker låta bli. Det tjänar ingenting till. Och dessutom orkar jag inte reda ut virrvarret av anteckningar och siffror. Jag har för övrigt glömt bart det mesta och jag har varit dum nog att inte skriva upp källhänvisningar. Mina erfarenheter är också att de flesta lider av villfarelsen att siffrorna i sig innehåller värderingar. Men sakernas tillstånd och människors påfund är ju inte siffrornas fel. Men ändå så får vissa siffror inte nämnas. Och de som ändå presenterar sådana siffror har plötsligt tagit ställning. Fast det enda de har gjort är att räkna eller läst på. Den som kan räkna är dogmatikernas största fiende.
Mina erfarenheter är också att de flesta inte är så intresserade av adekvat statistik, så länge det inte understödjer deras redan förutfattade meningar. Det ställer bara till det och eventuellt tvingas man dra slutsatser av siffrorna som man inte är villig att dra. Sanningar är obehagliga saker. Som måste undvikas, speciellt i valrörelser.
Hur som helst. Jag vet inte varför jag roar mig med detta räknande. Varför jag ofta känner att jag måste kolla upp hur det egentligen ligger till. Men det har väl att göra med att inte har läst, sett eller lyssnat till speciellt många artiklar, intervjuer, debattprogram eller dokumentärer som på ett ärligt, objektivt och tydligt vis har presenterat hur det egentligen ligger till på ett tillfredställande sätt. Jag såg för några månader sedan Uppdrag gransknings "Jobbluffen" som handlade om Friedmans teorin NAIRU (typ den naturliga arbetslösheten). Det var förvisso inget ljug i programmet, så egentligen borde jag inte bli upprörd men det var bara så banalt, så jag blev upprörd ändå. Att inflationsmålet skulle vara ett avslöjande är ju befängt. Är det någon som någonsin på allvar har trott på full sysselsättning? Det kanske är så att svenskarna är så desinformerade att de tror att politikerna på allvar tror att det är både möjligt och eftersträvansvärt att uppnå 100% sysselsättning (det skulle möjligtvis vara Vänsterpartiet och Fi som tror och tycker det). Tragiskt.
Fast mer tragiskt är nog att drygt var tredje svensk inte vet vad jobbskatteavdrag betyder. 33 procent av befolkningen! Hur är det möjligt? Jag menar det var ju bara 13% som röstade på SD och alla vet ju att det bara är SD-väljarna som inte riktigt har koll. Alla vi andra har ju superkoll på det här med myter och sanningar och statistik och politik och samhällsekonomi och ideologier. Säkert är det bara SD:are som lider av särskrivningsdyslexi också. Så hur kan det då komma sig att 20 procentenheter fler än de som röstade på SD inte vet vad jobbskatteavdrag betyder? Vi var ju så rörande överens om att de obildade, desinformerade, oallmänbildade och allmänt korkade människorna röstade på SD. Men det här tyder ju på att det alltså finns folk som inte riktigt har koll som röstar på andra partier också. En skrämmande tanke. Det är även ett skrämmande faktum att var femte svensk inte förstår innebörden av inflation och 20 procent av befolkningen inte vet vad reform betyder. Det är lika många som röstade på moderaterna. Det finns alltså en teoretisk möjlighet att det finns M-väljare som inte vet vad inflation, jobbskatteavdrag och reform betyder. Men det verkar otroligt. För de flesta moderater bor i städer och alla vet ju att stadsbor ät lite smartare än lantisar, det måste var sant för det har Moderaternas favoritpartiledarkandidat sagt och moderata toppolitiker har alltid rätt, säger de att fiskar växer på träd så är det så, i alla fall om Carl Bildt säger det. För moderater anses av någon märklig anledning vara lite mer belästa och lite mer ärliga och lite bättre än alla andra, de är liksom höjda över varje misstanke om desillusion (förutom de 29 procenten av SD:s väljare som tidigare röstade på M alltså, de är moderaternas förlorade söner och döttrar som de inte längre vill kännas vid). Moderaterna är på många platser (inte minst här uppe i det norrländska inlandet) bespottade. De är bespottade men ändå ses de som lite för mer än alla andra. En kvarleva sen förr, då moderater ofta utgjordes av den priviligierade överklassen. Men så är det inte idag. De nya moderaterna har jag för övrigt inte så mycket emot, många av dem är väldigt vettiga. Men jag ogillar att de låtsas som att det är de vi har att tacka för det här landets framgångar. Man ska inte glömma att det här landets fantastiska utveckling från ett u-land med enorma socioekonomiska problem, klyftor, fattigdom och elände till ett av världen mest utvecklade och jämställda länder med ett av världens högsta HDI (Human Development Index) på några få decennier är tack vare Socialdemokraterna. Hade de gamla moderaterna fått bestämma hade vi inte ens haft allmän rösträtt. För de var nämligen emot all förändring som var till majoriteten av landets befolknings fördel - dvs arbetarna och de medellösa. Men de har ändrat uppfattning. Grattis. Men låtsas för fan inte som att de är ni som är de enda som kan styra det här landet. Det är tur att Moderaterna har styrt landet under så få perioder som de har. För som sagt var, vi skulle inte ha det välfärdssamhälle som vi har idag om den gamla skolans moderater hade suttit vid rodret under större delen av 1900-talet. Vi hade varit ett samhälle fyllt av klyftor och orättvisor (det typ av samhälle som vi idag är på väg att bli igen).
Hur som helst, hur betedde sig de personer som inte förstår vad jobbskatteavdrag betyder när de beslutade sig för vilket parti de skulle rösta på? För alla röstar ju rationellt och efter noga övervägda beslut grundat på objektiva iakttagelser och fakta. Ja förutom de som röstade på SD alltså. För övrigt så visar det sig att ju yngre människor är desto mindre politiskt ordförståelse besitter de, vilket förstås inte är konstigt alls. Men att man inte ens bemödar sig att googla på de ord som användes mest flitigt i valdebatten är trist tycker jag.
Hur som helst denna valrörelse har utmärkts av ytskrap, överdrifter, underdrifter, svepningar, undanmanövreringar och hittepå. Eller denna valrörelse förresten, så är det varje valrörelse. Det hör till. Rykten och totalt felaktiga uppgifter florerar. Och när det gäller rätt rykten så får de gärna florera enligt politikerna. Och det är förståeligt och det hör liksom till spelet. Det som blir allt tydligare är dock att även de flesta medier verkar vara nöjda med att rykten och felaktiga uppgifter florerar. Istället för att spräcka hål på myterna så understödjer de dem. I vissa fall överträffar verkligheten dikten och i andra fall är det tvärtom. Jag blir upprörd och adrenalinet flödar i ena stunden och i nästa stund blir jag trött. Fruktansvärt trött. Jag bestämmer mig för att lägga ned. Sluta bli upprörd. Sluta bry mig. Spara mitt hjärta, min tid och min hjärna till något mer konstruktivt. Men rätt var det är har jag halkat dit igen. Det är inte sunt. Jag vet det. När valet var över kunde jag vila en stund. Fast det gjorde jag i ärlighetens namn inte. Det finns alltid oriktigheter som behöver googlas. Siffror som används nonchalant och utan att den hela bilden presenteras. Siffror som behöver sättas i relation till andra siffror för att de ska få någon innebörd. Eller svar som bara leder till fler frågor. Det är ett oändligt arbete att försöka bringa någon slags klarhet och jag har ingen struktur eller plan eller tanke. Det blir varken hackat eller malet. Det kommer alltid något nytt som fångar mitt intresse, som gör mig upprörd eller uppgiven.
Om man ändå bara kunde skita i allting som inte direkt berörde en själv. Eller om man hade ett så att säga lite mindre rörligt och rörigt intellekt och lite mer stelbenta affekter. För affekter är farliga saker som en ödmjuk och dessutom väldigt söt läkare uttryckte det. Det är en klok man. Att vara ambitiös är livsfarligt sa samma man. Söta läkare är också livsfarliga. Hur som helst så var det inte minsta ironi i hans uttalande. "Jag menar allvar, ambitioner är livsfarliga, de som saknar ambitioner blir aldrig utbrända". Så sant som det var sagt.
tisdag 9 december 2014
Fake it til you make it
Det här med Facebook är ett alltid lika intressant ämne. Har det någonsin tidigare varit enklare att få en bild av hur folk är funtade? Nu när folk viker ut sitt innersta väsen för allmän beskådning. Det är på många vis fantastiskt. Människor som man trodde var helt normalstörda visar sig vara fullständigt helstörda och tvärtom. Människor som man trodde var normalbegåvade skriver inlägg som får en att börja fundera på hur långt ut på den vänstra flanken på normalfördelningskurvan de egentligen befinner sig. Folk visar sig vara fanatiska veganer, manshatare, varghatare, trädkramare, hälsofreaks, fyllda av irrationellt agg mot sina medmänniskor, egoister, alkoholister, filosofer, storsinta, småsinta, språkbegåvade, nära nog analfabeter, töntar, nördar, helrubbade och halvrubbade, skitroliga, egenkära, osäkra, självplågare, olyckliga, superlyckliga, låtsaslyckliga, tröga, trötta, långsamma, fega, lata, oreflekterande, bitska, vänliga, kärleksfulla, patetiska, tragiska, trasiga, kärlekstörstande eller bara helt och hållet plågsamt vanliga och supertrista. Genom Facebook kan man helt och hållet ändra uppfattning av en människa, många gånger, som tur är, till det positiva. En del som inte har talets begåvning och som inte är utrustade med allt för mycket charm kan visa sig ha väldigt mycket intressant och tänkvärt att dela med sig av när de slipper träffa sina medmänniskor öga mot öga utan fritt kan knappa ned sina tankar i sin avskildhet på sin dator eller smartphone. En del får helt enkelt revansch. Och revansch är nog det viktigaste med Facebook. Att visa världen att man fan har lyckats, är lycklig och har blivit snygg. Skit samma om det är så eller inte. Det gäller att fake it till you make it.
Just att visa världen att de har blivit väldigt snygga fokuserar många väldigt hårt på. Speciellt viktigt verkar det vara för de som kanske inte var snyggast och mest populära i skolan. "Hahaha kolla här hur snygg jag är, vilka putande läppar jag har, vilket långt vackert löshår jag har, vilka snygga muskler jag har och vilka sjysta duckface jag kan göra, sug på den tjockisar!". Ja det är bara att gratulera.
Förr var det ju väldigt inne med selfies men nu gäller det istället att få omgivningen att hela tiden ta bilder på en och lägga upp på fejan. Man ska helst låtsas som om det inte är på sitt eget initiativ som pose-bilderna på en kommer upp på Facebook, man ska låtsas som att det är någon annan som absolut vill fota en hela tiden och sedan lägga upp dessa bilder. Just den typen av bilder verkar dessutom vara av väldigt stort allmänintresse, trots att man redan vet hur människan ifråga ser ut, i synnerhet som de lägger upp nya bilder på sig själva var och varannan minut. Men jag är mest fascinerad över hur de gör och hur de hinner. Vem orkar ställa upp på att hela tiden fota sin polare när hen gör diverse poser och klär sig i diverse outfits? Mutar de sina kompisarna eller hur gör dem? Det finns naturligtvis olika nivåer i ambitionsnivån på dessa bilder. En del låter helt enkelt polaren frekvent ta bilder på en med sin mobilkamera och lägga upp, tagga och skriva "vackra du <3 <3" eller liknande. Andra har tagit det till andra nivåer. De verkar på riktigt ha en personlig fotograf med sig hela dagarna. Och det är inte vilka bilder som helst som läggs upp, det är bilder som fixas till och retuscheras. Man ska posa uppklädd i romantiska och/eller sexiga kläder i vackert väder i vacker natur eventuellt i sällskap av ett likaledes uppsnofsat djur och så ska man ha en amatörproffsfotograf med sig som tar en miljon bilder med sin supersystemkamera och sedan läggs det på lite vackert romantiskt ljust. Det gäller att låtsas vara supermodell. Alltid lurar man någon. Av de cirka en miljoner bilder man sedan får av den amatörproffsfotograf man har som ständig vapendragare lägger man upp de 10 bästa och vips så har man 50 gilla, en dålig dag. Bilderna är ofta fina det måste jag säga. Ibland faktiskt rent enastående vackra om än lite väl tillfixade och ibland får man använda en hel del fantasi för att lyckas se den verkliga människan bakom de perfekta bilderna (för så där snygga är de faktiskt inte när man träffar dem live). Missförstå mig rätt, folk får gärna låtsas vara supermodeller men det som ger mig huvudbry är: 1) Hur hinner de lägga ned så mycket tid på att sminka upp sig, klä upp sig i olika outfits och leta på en vacker plats för sina som det verkar nästan dagliga fotograferingar? och 2) Hur har den person som tar deras foton tid med detta? och 3) Är det verkligen kul?
Just att visa världen att de har blivit väldigt snygga fokuserar många väldigt hårt på. Speciellt viktigt verkar det vara för de som kanske inte var snyggast och mest populära i skolan. "Hahaha kolla här hur snygg jag är, vilka putande läppar jag har, vilket långt vackert löshår jag har, vilka snygga muskler jag har och vilka sjysta duckface jag kan göra, sug på den tjockisar!". Ja det är bara att gratulera.
Förr var det ju väldigt inne med selfies men nu gäller det istället att få omgivningen att hela tiden ta bilder på en och lägga upp på fejan. Man ska helst låtsas som om det inte är på sitt eget initiativ som pose-bilderna på en kommer upp på Facebook, man ska låtsas som att det är någon annan som absolut vill fota en hela tiden och sedan lägga upp dessa bilder. Just den typen av bilder verkar dessutom vara av väldigt stort allmänintresse, trots att man redan vet hur människan ifråga ser ut, i synnerhet som de lägger upp nya bilder på sig själva var och varannan minut. Men jag är mest fascinerad över hur de gör och hur de hinner. Vem orkar ställa upp på att hela tiden fota sin polare när hen gör diverse poser och klär sig i diverse outfits? Mutar de sina kompisarna eller hur gör dem? Det finns naturligtvis olika nivåer i ambitionsnivån på dessa bilder. En del låter helt enkelt polaren frekvent ta bilder på en med sin mobilkamera och lägga upp, tagga och skriva "vackra du <3 <3" eller liknande. Andra har tagit det till andra nivåer. De verkar på riktigt ha en personlig fotograf med sig hela dagarna. Och det är inte vilka bilder som helst som läggs upp, det är bilder som fixas till och retuscheras. Man ska posa uppklädd i romantiska och/eller sexiga kläder i vackert väder i vacker natur eventuellt i sällskap av ett likaledes uppsnofsat djur och så ska man ha en amatörproffsfotograf med sig som tar en miljon bilder med sin supersystemkamera och sedan läggs det på lite vackert romantiskt ljust. Det gäller att låtsas vara supermodell. Alltid lurar man någon. Av de cirka en miljoner bilder man sedan får av den amatörproffsfotograf man har som ständig vapendragare lägger man upp de 10 bästa och vips så har man 50 gilla, en dålig dag. Bilderna är ofta fina det måste jag säga. Ibland faktiskt rent enastående vackra om än lite väl tillfixade och ibland får man använda en hel del fantasi för att lyckas se den verkliga människan bakom de perfekta bilderna (för så där snygga är de faktiskt inte när man träffar dem live). Missförstå mig rätt, folk får gärna låtsas vara supermodeller men det som ger mig huvudbry är: 1) Hur hinner de lägga ned så mycket tid på att sminka upp sig, klä upp sig i olika outfits och leta på en vacker plats för sina som det verkar nästan dagliga fotograferingar? och 2) Hur har den person som tar deras foton tid med detta? och 3) Är det verkligen kul?
fredag 5 december 2014
Livsfientliga livsfilosofier och berg som inte eroderar
Tjena-hejsan! Samma blogg - lite snyggare. Dessutom har jag äntligen fixat så att det är lättare att kommentera. Gör det gärna. Längst ned efter varje inlägg står en ruta där ni kan skriva något om ni vill. Det går att vara anonym. Jag tar risken att bli utsatt för näthat. Känns som den risken är ganska liten. Vem bryr sig om vad jag skriver för tokigheter?
Jag har varit lite dålig på att skriva den senaste tiden. Uppslagen finns. Idéerna finns. Det är inte problemet. Problemet är snarare att det är för många impulser där uppe. För många idéer, tankar, planer, slutsatser, observationer och begrundanden som jag så gärna vill dela med mig av. Men att sätta sig ned å skriva ned det hela är svårare. Att knyta ihop påsen så att säga. Att få det till ett lagom långt och lagom lättsamt blogginlägg och inte till en snårig akademisk avhandling som ingen orkar läsa. Men här kommer i alla fall ett inlägg. Självklart är det massor med andra saker som jag borde göra istället för att designa om bloggen och skriva ett blogginlägg. Till exempel så borde jag definitivt ta tag i berget med tvätt, i synnerhet som det kommer gäster i kväll. Men det är alltid något berg att ta tag i, att bestiga eller att diskret försöka smyga runt eller att prova ignorera (vilket är dömt att misslyckas, berg syns tyvärr så förbaskat väl, liksom jättestora rosa elefanter men de är konstigt nog väldigt lätta att inte låtsas se, de rosa jättestora elefanterna alltså, i alla fall i den svenska politiska debatten). Hur som helst. Berg var det. Alltid dessa berg. Berg med disk. Berg med tankar. Berg med måsten. Berg med borden. Berg med ångest. Berg som växer med tiden istället för att erodera. Naturen är fantastiskt påhittig i sin jävulskap ibland. Hur många berg man än förintar och trampar ned eller bestiger eller gräver sig igenom så står där tusen åter. Så varför hetsa upp sig.
För ett tag sedan pratade de på radion om en ny livsfilosofi som tydligen är ganska populär. Det handlar om att man ska gå upp i ottan för att vara mer effektiv och få mer gjort. Man ska kliva upp kl 5 och träna, organisera dagen och meditera. Det här innebär inte att man ska kompensera med middagslur och en tidigare sänggång - nej man ska helt enkelt sova mindre. Det har skrivits böcker om det här. Det handlar om att "optimera sina resurser för att utföra de uppgifter man ska göra". Fast man missar grundproblemet: att man anser sig ha så många uppgifter som man "måste" göra och berg att bestiga att tiden faktiskt inte räcker till. Istället för att börja jobba på det där med konsten att befinna sig i olika dimensioner parallellt, klona sig, tidsresa och teleportera sig (alternativt helt enkelt inse att man kanske inte hinner göra allt som man tror att man måste göra) så ska man sova mindre och bli mer effektiv. Allt ska schemaläggas och planeras och utföras effektivt. Att vara effektiv och få så mycket som möjligt gjort per tidenehet är nämligen avgörande. Avgörande för att vara en lyckad människa antar jag. Man kan t.ex. duscha kortare tid för att få loss tid till annat. Men det kan ju vara så att göra saker som att ta en lång varm dusch har ett eget värde tänker jag. Ett värde förutom att bli ren. Men nej så kan man inte tänka. Man ska inte slösa tid på något onödigt. Som att sova t.ex. Eller tänka. Eller dricka kaffe länge på morgonen och sitta och titta på en krukväxt, som jag gör ibland. Bara för att jag gillar kaffe och gillar min krukväxt. Men det är ju otroligt oansvarigt av mig att inte tidsoptimera mina mornar.
Hur som helst - sova kan man göra i graven enligt denna filosofi. Och nog fan kommer de få sova i sina gravar alltid, inom en betydligt snarare framtid än vad de hade tänkt sig, om de fortsätter leva efter denna livsfientliga livsfilosofi. De låtsas som om sömnbrist faktiskt inte är direkt livsfarligt i längden. Som om det här med utbrändhet inte existerar. Som om utmattningssyndrom inte finns. Som om eftertänksamhet inte är ett vinnande koncept för att motverka mänsklighetens kollektiva dumhet. Och eftertänksamhet är svårt att kombinera med att rusa gatlopp jagad av vargar. För det är väl ungefär så som vår hjärna och kropp uppfattar den stress som den effektiva människan utsätter sig för. Våra gener har inte hunnit utvecklas i samma hastighet som idiotier som denna filosofi nämligen. Idéer som att sova 2 timmar mindre per natt och kliva upp och vara effektiv och produktiv ett par timmar innan man har påbörjat sin 8-timmars arbetsdag insinuerar att kraven på karriär, en aktiv fritid, en snygg och vältränad kropp, ett socialt liv osv inte räcker som det är. Nej man ska vara vaken ett par timmar till för att vara lite duktigare. Att trender som denna poppar upp 2014 är förvånande. Jag trodde att vi hade lärt oss att "livspusslet" som vi har idag inte fungerar för djuret människan. Inte för något djur faktiskt. Förr i tiden när man klev upp när solen gick upp gick man också och lag sig när den gick ner, typ. Folk sprang inte på bio, café, gick på gym eller bloggade till klockan 22 på kvällarna. Många människor hade i och för sig 12 timmars arbetsdagar men de blev å andra sidan inte 100 och så kanske de inte hann blogga, trimma kroppen och utveckla sitt intellekt. Folk behövde kanske inte göra karriär på alla områden samtidigt. Folk behövde kanske inte känna att de måste åka vasaloppet, göra den svenska klassikern, ha flest likes på FB, ha många läsare till bloggen, ha snygga fasta lår, en eller ett par akademiska examen i bagaget, vara belästa, vara framgångsrika på jobbet, ha ett trendigt och snyggt hem, resa jorden runt, ha många vänner, gå på krogen, laga goda och nyttiga middagar, springa på caféer, klä sig snyggt och samtidigt ha ett perfekt familjeliv för att känna sig lyckade. Jag vet inte. Jag tycker i alla fall att sno tid från vår viktiga sömn för att vara mer effektiva och mer optimala och perfekta låter som en väldigt dålig idé. Och att sno tid från kaffedrickande och köksbordsfilosoferande ska vi inte tala om! Jag ger förespråkare för det här max 3 år. Längre än så kommer de inte orka. Då kommer de gå in i den där så kallade väggen.
Jag har varit lite dålig på att skriva den senaste tiden. Uppslagen finns. Idéerna finns. Det är inte problemet. Problemet är snarare att det är för många impulser där uppe. För många idéer, tankar, planer, slutsatser, observationer och begrundanden som jag så gärna vill dela med mig av. Men att sätta sig ned å skriva ned det hela är svårare. Att knyta ihop påsen så att säga. Att få det till ett lagom långt och lagom lättsamt blogginlägg och inte till en snårig akademisk avhandling som ingen orkar läsa. Men här kommer i alla fall ett inlägg. Självklart är det massor med andra saker som jag borde göra istället för att designa om bloggen och skriva ett blogginlägg. Till exempel så borde jag definitivt ta tag i berget med tvätt, i synnerhet som det kommer gäster i kväll. Men det är alltid något berg att ta tag i, att bestiga eller att diskret försöka smyga runt eller att prova ignorera (vilket är dömt att misslyckas, berg syns tyvärr så förbaskat väl, liksom jättestora rosa elefanter men de är konstigt nog väldigt lätta att inte låtsas se, de rosa jättestora elefanterna alltså, i alla fall i den svenska politiska debatten). Hur som helst. Berg var det. Alltid dessa berg. Berg med disk. Berg med tankar. Berg med måsten. Berg med borden. Berg med ångest. Berg som växer med tiden istället för att erodera. Naturen är fantastiskt påhittig i sin jävulskap ibland. Hur många berg man än förintar och trampar ned eller bestiger eller gräver sig igenom så står där tusen åter. Så varför hetsa upp sig.
För ett tag sedan pratade de på radion om en ny livsfilosofi som tydligen är ganska populär. Det handlar om att man ska gå upp i ottan för att vara mer effektiv och få mer gjort. Man ska kliva upp kl 5 och träna, organisera dagen och meditera. Det här innebär inte att man ska kompensera med middagslur och en tidigare sänggång - nej man ska helt enkelt sova mindre. Det har skrivits böcker om det här. Det handlar om att "optimera sina resurser för att utföra de uppgifter man ska göra". Fast man missar grundproblemet: att man anser sig ha så många uppgifter som man "måste" göra och berg att bestiga att tiden faktiskt inte räcker till. Istället för att börja jobba på det där med konsten att befinna sig i olika dimensioner parallellt, klona sig, tidsresa och teleportera sig (alternativt helt enkelt inse att man kanske inte hinner göra allt som man tror att man måste göra) så ska man sova mindre och bli mer effektiv. Allt ska schemaläggas och planeras och utföras effektivt. Att vara effektiv och få så mycket som möjligt gjort per tidenehet är nämligen avgörande. Avgörande för att vara en lyckad människa antar jag. Man kan t.ex. duscha kortare tid för att få loss tid till annat. Men det kan ju vara så att göra saker som att ta en lång varm dusch har ett eget värde tänker jag. Ett värde förutom att bli ren. Men nej så kan man inte tänka. Man ska inte slösa tid på något onödigt. Som att sova t.ex. Eller tänka. Eller dricka kaffe länge på morgonen och sitta och titta på en krukväxt, som jag gör ibland. Bara för att jag gillar kaffe och gillar min krukväxt. Men det är ju otroligt oansvarigt av mig att inte tidsoptimera mina mornar.
Hur som helst - sova kan man göra i graven enligt denna filosofi. Och nog fan kommer de få sova i sina gravar alltid, inom en betydligt snarare framtid än vad de hade tänkt sig, om de fortsätter leva efter denna livsfientliga livsfilosofi. De låtsas som om sömnbrist faktiskt inte är direkt livsfarligt i längden. Som om det här med utbrändhet inte existerar. Som om utmattningssyndrom inte finns. Som om eftertänksamhet inte är ett vinnande koncept för att motverka mänsklighetens kollektiva dumhet. Och eftertänksamhet är svårt att kombinera med att rusa gatlopp jagad av vargar. För det är väl ungefär så som vår hjärna och kropp uppfattar den stress som den effektiva människan utsätter sig för. Våra gener har inte hunnit utvecklas i samma hastighet som idiotier som denna filosofi nämligen. Idéer som att sova 2 timmar mindre per natt och kliva upp och vara effektiv och produktiv ett par timmar innan man har påbörjat sin 8-timmars arbetsdag insinuerar att kraven på karriär, en aktiv fritid, en snygg och vältränad kropp, ett socialt liv osv inte räcker som det är. Nej man ska vara vaken ett par timmar till för att vara lite duktigare. Att trender som denna poppar upp 2014 är förvånande. Jag trodde att vi hade lärt oss att "livspusslet" som vi har idag inte fungerar för djuret människan. Inte för något djur faktiskt. Förr i tiden när man klev upp när solen gick upp gick man också och lag sig när den gick ner, typ. Folk sprang inte på bio, café, gick på gym eller bloggade till klockan 22 på kvällarna. Många människor hade i och för sig 12 timmars arbetsdagar men de blev å andra sidan inte 100 och så kanske de inte hann blogga, trimma kroppen och utveckla sitt intellekt. Folk behövde kanske inte göra karriär på alla områden samtidigt. Folk behövde kanske inte känna att de måste åka vasaloppet, göra den svenska klassikern, ha flest likes på FB, ha många läsare till bloggen, ha snygga fasta lår, en eller ett par akademiska examen i bagaget, vara belästa, vara framgångsrika på jobbet, ha ett trendigt och snyggt hem, resa jorden runt, ha många vänner, gå på krogen, laga goda och nyttiga middagar, springa på caféer, klä sig snyggt och samtidigt ha ett perfekt familjeliv för att känna sig lyckade. Jag vet inte. Jag tycker i alla fall att sno tid från vår viktiga sömn för att vara mer effektiva och mer optimala och perfekta låter som en väldigt dålig idé. Och att sno tid från kaffedrickande och köksbordsfilosoferande ska vi inte tala om! Jag ger förespråkare för det här max 3 år. Längre än så kommer de inte orka. Då kommer de gå in i den där så kallade väggen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)