Skrap under ytan ger skit under naglarna

Tittar på ett program om body building och inser att några futtiga 4 procent kroppsfett har jag nog inte haft sedan fosterstadiet. Kände mig lite värdelös en stund och sedan, smittad av allt flexande på teven, börjar jag spänna armmusklerna. Hästar och hästskit (och choklad, vin och punchrullar) byggde den här kroppen tänkte jag och kände mig lite smånöjd ändå, trots lite bukfetma och total brist på deff. Men vafan jag kan röra mig, rida och mocka skit! Vad mer ska man begära? Egentligen?

Det finns så många som inte kan det. Som inte kan gå, röra sig, rida och mocka skit. Så många som lider av sjukdomar och diverse handikapp. Men ändå ägnar fullt friska normalbyggda människor hela dagarna och ibland hela liv åt att älta att de inte är snyggare, smalare, kurvigare, biffigare, fastare, brunare, blekare, lenare och så vidare. Och jag är inte ett dugg bättre.

En klok kollega till mig frågade sig var ödmjukheten finns i kroppsfixeringen som är så utbredd i samhället, i synnerhet vad beträffar kirurgiska ingrepp och fillers. Hon frågade sig om vi inte borde vara lite mer ödmjuka inför det faktum att det kunde vara så otroligt mycket värre än att ha lite grova lår eller vad komplexet nu ligger i. Att man kanske ska vara lite ödmjuk och kanske till och med tacksam för det man har istället för att vara bitter för det man inte har. Det låter så logiskt och klokt men är i själva verket väldigt svårt. För vi människor älskar det vackra. Vi älskar vackra landskap, byggnader, blommor, kreationer och kroppar. Vi är extremt ytliga egentligen. Tänk bara så fixerade många av oss är i våra hem. Så otroligt viktigt det är att det skall vara fint runt omkring oss. Så mycket tid, energi och resurser vi lägger på det. Det blir en mur av yta innan vi ens närmar oss essensen av personen bakom brännan, pilotbrillorna och den smakfulla inredningen.

Det är upplyftande med människor som skiter i ytan. Det som är skönt med dessa få och ovanliga människor är att man oftast inte behöver skrapa så hårt för att lära känna dem. Det betyder dock inte att den man lär känna är en djupare eller på något vis mer intressant person bara för att hen inte gömmer sig bakom en yta, det är bara lite lättare att få grepp om dem.

Förra helgen var mamma, moster Berit och hennes kompis Kjelle på besök. De var vänliga nog att köra upp mitt hästsläp från Västerås. Mamma och moster berömde de förbättringar jag gjort sedan sist de var på besök. Att jag hade fint och trevligt hemma. Jag sög åt mig. Min smak är kanske inte helt jävla tacky trots allt. Kjell nickade och tyckte att det var väl trevligt hemma hos mig men tyckte att det där med heminredning var väl ändå inte så viktigt. Han berättade att hyresvärden erbjudit honom flera gånger att renovera hyresrätten han bor i. Kjell tycker mest att det verkar besvärligt. Då måste han ju flytta bort alla grejer inklusive sig själv en tid. Han ser inte på något vis vinsten med nya tapeter. - De får renovera först efter att de fått bära ut mig ur lägenheten, sa Kjelle glatt. Jag respekterar det djupt. Kanske skulle vi alla vara lite mer harmoniska om vi slapp tänka på ytan så mycket. Sedan gick vi ut på puben. Mamma hade klädångest och jag bytte outfit några gånger innan jag kände mig nöjd och smetade på lager på lager med ögonskugga. Kjelle gick i samma byxor han haft hela dagen (och säkerligen dagen innan den och dagen dessförinnan), byxor med många fickor på (det är bra med många fickor har jag fått lära mig för då kan man ha med sig diverse verktyg, man vet aldrig när man behöver en skiftnyckel eller en tumstock nämligen) och träskor. Det gick bra ändå. Vi gick inte ut på Stureplan bör tilläggas.

Hippies och skrikande ungar

På senare tid har jag börjat åka buss till jobbet. Det finns flera orsaker till det förutom ren lathet, som naturligtvis också har ett finger med i spelet. Jag tjänar en kvart extremt värdefull morgontid. Tid som jag lägger på att googla något som jag plötsligt 07.45 känner att jag bara måste ta reda på, dricka en extra kopp kaffe eller fila naglarna. Tar jag bussen behöver jag dessutom inte byta skor när jag kommer till jobbet utan kan dra på mig stövletterna redan hemma. Jag går nämligen ogärna 3 km i högklackat, även om det händer titt som tätt. Men det är betydligt mer bekvämt med jympaskor. Att ha jympaskorna på mig på jobbet? Nej, jag är väl ingen luffare.

Hur som helst. På bussen har jag märkt att det kliver på många mammor med småbarn. Jag inbillar mig att de är på väg till ett hippiekollektivdagis i Valla. Jag är nästan säker på den saken. Jag finner ingen annan rimlig förklaring. Det verkar nämligen så osannolikt att stans alla hippiemammor och deras hippiebarn skulle åka just min buss av en ren tillfällighet. Eller så är det en speciell flower-power busslinje jag åker utan att veta om det. Hm det måste jag kolla upp. Men hur kan jag då veta att dessa mammor med sin avkommor är hippies? Om man säger så här: jag har varit på Urkult, jag känner igen tecknen. Mammorna går klädda i  randiga och mönstrade plagg i 50-11 nyanser av brunt, orange och mossgrönt. Samtliga plagg är stickade, virkade eller tovade. Till det bärs basker eller annan huvudbonad (även den virkad eller stickad) och gärna träskor. Benen värms av hemmastickade benvärmare. Även de randiga. Håret är långt och ser även det virkat eller tovat ut. Och barnen, ja de är klädda ungefär likadant fast de slipper åtminstone benvärmarna och träskorna.

Ok. Det är ett fritt land. Vi lever inte i Nordkorea där det till och med är lagstadgat vilka frisyrer man får ha (fast det skulle vara ganska skönt att slippa denna ständiga ångest - vad ska jag ha för frisyr härnäst?). Men finns det verkligen ingen lag som reglerar hur man får och inte får klä sina barn? Jag har svårt att tro att dessa parvlar på eget initiativ har valt att klä sig i utsvängda manchesterbyxor som inte bara ser ut att vara plockade ur filmen Tillsammans utan faktiskt med största sannolikhet, att döma av skicket på plaggen, faktiskt bars av barnaben redan år 1975. Dessa hippiemammor verkar ha letat reda på de kläder de själva bar under sin dagistid. Någonstans där tycker jag att nostalgitrippen har gått lite över styr. Vad  dessa skitiga ungar (ja de ser faktiskt skitiga ut och en hade här om dagen höstrån och gräs i den virkade mössan - bara en sån sak) gör hela dagarna i hippiekollektivdagiset i Valla har jag ingen aning om. De kanske lär sig virka. Jag vet inte vad mammorna gör heller. Men jag är ganska säker på att de inte jobbar på bank. Fast jag vet faktiskt vad en av dem gör efter att hon har lämnat sitt barn på hippiedagiskollektivet i Valla. Och det är att spela musik. På gatorna.

Undrar vilken arbetsmarknadsåtgärd gatumusiserande hamnar under? Och får man lyfta A-kassa om man ägnar sina dagar åt att plånka på ett instrument på stan? Och hur tar man upp inkomsten i deklarationen? Kan man ägna sig åt gatumusiserande även om man är sjukskriven eller räknas man som arbetsför då? Och hur många timmar får man ha sitt barn på dagis om man är gatumusikant? Är det samma regler som för arbetslösa och sjukskrivna eller finns det en speciell paragraf för tiggare och gatumusikanter? Nu kanske ni tror att jag har något emot gatumusikanter. Det har jag inte. Förutom de som spelar dålig eller väldigt ensidig musik eller gör att jag får ont i huvudet. Jag är bara nyfiken hur det funkar liksom.

Förresten så gapade och skrek en av dessa barn något alldeles förfärligt här om dagen. Inte på något specifikt hippieaktigt vis utan just på det där hysteriska vis som barn ibland gör. Det är effektfullt och fungerar utmärkt som preventivmedel. Just detta barn skrek i högan sky att han (eller för säkerhetsskull, för att inte trampa någon pk-hippie på tårna, för vi vill väl inte att barnen identifierar sig med sitt kön?, låt oss kalla ungen för hen) absolut inte ville gå till bussen fast hen redan var på bussen. Långsurt och onödigt. Sen skrek hen att hen absolut inte ville sitta i vagnen varefter mamman erbjöd hen att sitta i hennes knä eller på ett eget säte. Vilket barnet inte på några villkor ville. Hen berättade det genom att gråtskrika så att fönstern skallrade. Hen ville alltså inte stå, inte sitta i vagnen, inte sitta i knä och inte sitta på ett eget säte och dessutom var hen upprörd för att hen absolut inte ville gå till bussen fast hen ju redan satt på bussen. Så fantastiskt irrationellt. Jag ville berätta det för 2,5-åringen men något sa mig att hen ändå inte skulle lyssna. Jag nöjde mig med att besluta mig för att börja gå till jobbet igen samt mumlade lite för högt (att döma av en mordisk blick från en annan mamma på bussen) "men håll käften då unge". Nu kanske ni tror att jag hatar barn. Det gör jag inte. Dom är roliga och ganska söta. Ibland. Jag tycker bara generellt oilla om folk som förvärrar mitt redan dåliga morgonhumör. Och det hjälper inte alls om de är hippie och 2,5.