Dysfilmkolleri och kvalificerat svulleri

Det är få filmer som är så bra att de är värda att se till slutet. Men jag är inte så bra på att kolla på film å andra sidan. Jag tappar tråden och tröttnar. När det börjar närma sig slutet på rullen stänger jag oftast av. Om det är en riktigt bra film annars har jag gett upp redan efter en kvart eller halvvägs in i filmen. Slutet på filmen är oftast ganska oviktigt. Det intresserar mig inte. Det är sällan bra ändå. Samma sak med böcker. Jag har precis lagt en 1000 sidors bok åt sidan, jag har kommit till sidan 762. Jag har fattat grejen efter dessa 762 sidor. Det är inte alls en dålig bok. Tvärtom så är det en mycket spännande, intressant och tänkvärd roman. Jag har lärt mig massor. Men det började barka åt helvete efter sidan 680 ungefär. Jag har ingen lust att läsa om hur det går ändå mer åt helvete. Jag har tillräckligt stor fantasi för att komma på en mängd alternativa slut. Bättre slut. Varför nöja sig med ett slut? Jag har aldrig gillat facit i vilket fall som helst. Facit ljuger eller är bara tråkigt. Hur som helst så började jag med en annan bok istället. Kanske är det så att jag finner orden, scenerna, stämningarna, människorna mer intressant än själva berättelsen. Men antagligen ligger det någon diagnos bakom det hela. För det finns ju diagnoser för alla avvikande beteenden. Jag önskar hur som helst att verkligheten var lite mer som en film. Som man kunde stänga av när det började gå åt skogen och komma på ett eget mycket trevligare slut.

Som tur är är jag inte ensam om att vara kass på att kolla på film. Och få saker är så tillfredställande som när man upptäcker att det finns andra personer som lider av samma tillkortakommanden som en själv. För några veckor sedan satt jag och kollade på film med två kompisar. Det visade sig att den ene var sämre filmtittare än den andra. Vi var tvungna att spela om samma scen 5 gånger. Filmen blev väldigt lång. "Vad är det som händer?" "Vem är det där?" "Nu fattar inte jag." sa vi hela tiden. Dessutom uppfattade vi det som hände i filmen helt olika. Det var som att vi tittade på tre olika filmer. Vi hade var och en en egen handling. Det var mycket märkligt. Det var helt klart en svår och komplicerad film. Hur många kramar finns det i världen är titeln. Ni kanske har hört talas om den. Det är en svensk barntillåten romantisk komedi med glada Hudik-gänget. Helt klart en för svår film för oss. Ett par veckor senare gjorde vi ett nytt försök. Nu tog vi i rejält och vågade oss på Bo Widerbergs gamla rulle Lust och fägring stor från 1995. Så kär jag var i Johan Widerberg i den filmen. Oj oj oj.  "Ja det här syns ju att det var på er tid, på 70-talet" säger den yngste av oss. Filmen utspelar sig på 40-talet. Och varken jag eller den andre "gamlingen" av oss var ens födda på 70-talet. Det började bra.

Just nu skriver, googlar och zappar jag mellan kanalerna. Inget riktigt fångar mitt intresse. Fast vänta! Är det inte Terminator på 6:an?! Det kan jag faktiskt tänka mig att ha kvar som bakrundsbrus ett tag. Är det en slump att första Terminatorfilmen kom 1984 förresten? Det kan det inte vara. Den för onekligen tankarna till George Orwells roman 1984. En dystopi där världen styrs av en ond makt som kontrollerar allt. I Terminator en dator och i 1984 "Storebror".

Kanske borde jag gå ut på balkongen och se om folkölen har frusit till is. En folköl kan man väl få sig? Det är ju ändå fredag. Jag har redan ätit ett gäng punchrullar idag. Och glass med jordbuggar. Fattar inte varför jag köpte jordbubbar. Det mest överskattade av bär. Eller är det en frukt? Skitsamma så smakar dom inte speciellt mycket. Lika överskattat som Åre och Takida. Jag kör hur som helst stenhårt på HCHF-dieten. High Carb High Fat. All in. Funkar bra.

Hasta la vista, baby!

Alla behöver vi en sekt.

Det var ett tag sen. Det är mycket nu. Och vad ska jag börja? Vad ska jag skriva om? Slutligen kom jag fram till att jag skiter i om jag har något att skriva om, det har jag fast det är så tråkiga saker så jag låter bli. Jag skriver något annat istället. Om allt och ingenting. T.ex. att det är trevligt att ha gäster i min lilla lägenhet. Vi är redan två som delar på en lägenhet på 54 kvadrat och över helgen har vi varit tre. Tess i soffan, jag i min lilla vrå bakom garderober med skjutdörrar och det lankesiska tyget som äntligen kom till användning och finbesöket från huvudstaden i Tess rum. Det är inte min gäst men det är som lite svårt att undvika varandra. Dessutom är hon duktig på att diska. Och så har de lagat god mat och bjudit på godsaker hela helgen. De gör indiskt från scratch utan färdiga kryddblandningar och lagar falafel och i dag vankas mudcake (vad nu det är - lerkaka?). Hur som helst det luktar vitlök och mina ögon rinner mest hela tiden eftersom jag är så förbaskat känslig mot gullök. Just nu står Jenny vid disken (hon vet sin plats) och jag äter chips och dricker morgonkaffet fast klockan är snart 11. Jenny kan få flytta in hon också om hon vill. Fast tre brudar som ska dela på en toalett - det kan bli problem. I morse fick jag hålla mig en timme.

Diskussionerna har gått varma, vi har bland annat diskuterat dilemmat föräldrar som inte vill att deras barn ska ta emot blod på grund av religiös övertygelse (Jehovas vittnen) och läkares och samhällets ansvar att se till barnens bästa. Individens rätt att bestämma över sitt eget liv (och sina barns) och läkarnas skyldighet att rädda liv. Ska man tvinga en 16-åring att ta emot blod? Eller gå emot föräldrarnas vilja att ge blod åt ett litet barn? Ska en ung förvirrad vuxen kunna vägra att ta emot blod och därför dö? Eller ska man skita i vad de säger, trycka i dem lugnande och sömnmedel och rädda deras unga liv varken de vill eller inte? Det är inte enkla frågor det där. Ja sådana saker diskuterar vi.

Och Åsa Waldaou (även kallad Krist brud) som efter förra veckan hos Skavlan mer än någonsin övertygade mig om att hon är en galenpanna och eventuellt även psykopat. Hennes ansiktuttryck och dåliga skådespeleri är slående likt Gunilla Perssons. Känns lite som när b-skådisarna i Glamour ska uttrycka stor upprördhet och sorg - det funkar liksom inte. Det är inte trovärdigt. Ska man låtsas känna saker som man inte känner är det bra om man gör det bra. Annars blir det bara jäkligt creepy. Men det positiva med dåliga sociopater är att de är lätta att avslöja. Gunilla är creepy och Krist brud minst lika obehaglig. Deras inträngande galna blickar har etsat sig fast. Jag drömmer mardrömmar. Jagad av Gunilla Persson och Krist brud. En riktig rysare. Jag får associationer till The shining. Åsa och Gunilla - de läskiga spöktvillingarna. Eller Jack Nicholson himself? Jag vet inte men jag ser lekheter mellan dessa damer och gestalterna i världshistoriens läskigaste film.

Lika som bär. Sångerskan, konstnären, teologen, ledaren och Jesus fru Åsa Waldaou och skådespelaren, sångerskan, journalisten, modellen och allkonstnären Gunilla Persson .

                                            De jäkligt obehagliga tvillingarna i The shining.

  

                                   Nog är fröknarna Gunilla och Krist brud lite lik Nicholson?

Vi pratade om att man kanske borde infiltrera Knutby församlingen. För att få veta sanningen. Det är tisdagsgudstjänsterna man vill åt. Det är där de visar sitt riktiga jag. Men bara församlingsmedlemmar är välkomna dessa kvällar. Synd att jag har hoppträning på tisdagskvällarna, annars vore det intressant att lyssna lite på dessa uppländska fanatiker. Men tisdagshoppningarna är också lite av en religiös upplevelse. Jag skulle inte gå så långt att påstå att vår begåvade ridlärare är en sektledare men lite sektlikt är det.

Alla behöver vi en sekt. Då är det bra att välja en snäll sekt.

Klorin för ett roligare liv.

Vad jobbigt det är när man själv tycker att man är sjukt rolig men ingen annan begriper det. Nej jag menar när man ÄR sjukt rolig men ingen annan begriper det. Igår morse satt jag och drack mitt morgonkaffe med en 1,5 liters flaska Klorin framför mig. Det blev en bild på fejan med texten Frukost på Hamngatan. Jag kom på att det vore ju trevligt och roligt och helt logiskt och självklart att köra en klorinvecka så nästa dag kom det upp en bild med samma klorinflaska och texten Detoxkur på Hamngatan. Jag har klurat hela dagen på vad för användning jag ska ha av klorinet i morgon och i övermorgon. Det är ju så roligt. Så kul och så briljant. Och vem älskar inte Klorin?

Men ingen förutom möjligtvis min inneboende (eller så är hon bara rädd för att bli bostadslös) verkar förstå att det är roligt. Jag känner mig missförstådd. För det måste ju vara så att det är alla andras humor som det är fel på. Inte min. Omöjligt.

Klorin förresten är lite av en favorit bland flaskorna under diskbänken. Och just nu under denna klorinens egen vecka har den fått flytta fram på köksbordet. På bästa plats. Klorin, eller natriumhypoklorit (NaClO), framställs genom att absorbera klorgas i en varm lösning av natrumhydroxid i vatten:



Klorin är en underbar klar vätska med en stark doft av renlighet, desinfektion och död. Inget annat miljöfarligt rengöringsmedel får badrummet att dofta så gott. Dolly Parton har till och med skrivit en låt om Klorin.

Klorin, Klorin, Klorin, Kloriiin
Im begging of you please don't take my man
Klorin, Klorin, Klorin, Kloriiin
Please don't take him just because you can
Your beauty is beyond compare
With flaming locks of auburn hair
With ivory skin and eyes of emerald green
Your smile is like a breath of spring
Your voice is soft like summer rain
And I cannot compete with you, Kloriiiiiin.

Förutom att vara underbar så har Klorin en fantastisk blekande effekt. Det tar t.o.m. bort röda hårfärgsfläckar på golv, möbler, kakel, väggar, ja saker som det kan komma hårfärg på helt enkelt. Det mesta alltså. Klorin flödade när jag förtvivlat försökte skura bort spåren efter Inga (R.I.P.) som bodde i min lägenhet innan mig och hade ovanan att kedjeröka inomhus (inte nog med det så låg hon och dog och saftade till sig på parketten men även solen har sina fläckar, och fläckar blev det). Jag har skurat det gulnande plastgolvet i badrummet ett otal gånger med denna underbara vätska och har genom det lyckats bleka golvet flera nyanser. Jag har låtit hela golvet bada i Klorin. Det är kul och strumporna och kläderna blir fläckiga och det är alltid lite spännande att se vilken färg fläckarna får, det visar sig först efter en stund. För det är inte alls säkert att fläckar blir vita nämligen. Svart textil t.ex. blir nästan alltid rött eller rostfärgat av Klorin. Fantastiskt intressant, eller hur?! Klorin kan användas till att få dassiga f.d. vita plagg att bli som nya och man kan stänka Klorin på mörka kläder och få dom att bli lite galet prickiga och man vet som sagt aldrig vilken färg prickarna får. Det är spänning i vardagen. Man kan göra nya jeans sådär snyggt stentvättade och slitna och det är väldigt lätt att förstöra händer och naglar och fötter och inredning och kläder och dukar med Klorin. Det gäller att vara försiktig. Spiller man eller råkar dra med klorintrasan på fel sak så kan det få ödesdigra konsekvenser. Och det är det som är tjusningen förstår ni. Och så blir man härligt dåsig fast ändå klar i knoppen av ångorna. Kort sagt - Klorin är det alla behöver. I morn tänkte jag prova bleka tänderna.

Kallt som fan men inga vantar...

"Kallt som fan men inga vantar, kuken står och inga slantar."

Själv har jag aldrig fått ynnesten att träffa mannen bakom dessa sinnrika ord men jag har hört att han heter Kenta Falk och kommer från Tierp. Vad annars.

Kallt är det och vantar har jag. Fast kallt och kallt. Man har blivit bortklemad med nollgradigt slask hela vintern. Tror att man ska avlida när det går ner mot fjuttiga 10 minusgrader. I kväll när jag red till ridhuset och vägrade termobyxor, ansiktsmask, tjocka vantar och skoterskor insåg jag efter ca 30 sekunder att det var ett misstag. Något bet mig i kindbenen och jag led och rös och mös. Bara vintern kan åstadkomma detta speciella bett som tar ända ner till benet. Kölden hugger skoningslöst och snabbt som kniven och det skär i knotor och benmärgen fryser. Det händer bara när luften är klar, frisk och krispig och luktar vinter. Det är underbart och smärtsamt på samma gång. Det första andetaget är uppfriskande som ett junidopp i Dalälven men sen känns det lite som att svälja grisborst. Det svider i luftrören, lungorna känns punkterade och ögonen blir som vore dom av  porslin - torra och polerade. Kroppen ställer om till kallt-som-fan-läge och jobbar dubbelskift för att hålla lemmarna vid liv. Pansarfrost på bilrutor och motorer som gråter och hostar och ger upp, människor som kör i diket och tåg som stannar, elledningar som tyngda av snö rasar samman och hus som blir utkylda lika fort som du stavar till nationalencyklopedien.

Och vi ler (i synnerhet jämtlänningarna ler). Vi ler ett barnsligt leende och mottar vintern med öppna armar. Sjuka människosläkte. Sjuka norrlänningar.

I helgen ska det visst bli ännu kallare och på något märkligt självplågande vis ser jag fram emot det. Jag ser fram emot att få frost i ögonfransarna och att halsduken skall frysa till is av min utandningsluft. Jag ser fram emot hur det skall isa i tänderna när jag öppnar käften och hur loskan skall frysa till is under sin väg mot marken. Jag ser fram emot att påbylsad som för en expedition på Arktis ge mig ut i månskenet på min vita springare som också kommer att vara påbylsad som för en expedition på Arktis. Som en michelingubbe kommer jag orörlig och oformlig att sitta till sadel. Vi kommer att störta fram i orörd snö som sprutar runt hovarna och gnistrar likt glitternagellack i skenet under en discokula. Endast det höga stjärnklara himlavalvet kommer att vara vår åskådare.

Ja jag har en romantiserad bild av vintern. Och en romantiserad bild av Norrland. I min värld är Muodoslompolo i januari när det är -35 grader lite som ett vykort från paradiset. Där är snön tjock och vintern obarmhärtig men rättvis. Där är folk hårda men varma, ärliga och lätt köldskadade. Där slåss man för sin rätt och vad som helst och där slåss man ömsom med och ömsom mot klimatet och naturen.

Ett tag funderade jag på att söka mig till gruvnäringen i Malmberget men vid vidare eftertanke kom jag på att det är bättre att låta det förbli en naiv upplännings dröm. En dröm om äktare människor i en äktare värld. Jag skulle nog inte trivas i gruvan och dessutom är jag nog lite för bekväm. Jag föredrar nog, när det kommer till kritan, att då och då med ojämna mellanrum utsätta mig för ansträngningar i ett pinande vinterlandskap, men bara om jag vill och det är fint väder. Att betrakta det hela bakom 3-glasfönster och att efter vedermödor ute i det farliga friska kura ihop sig på något varmt ställe med en kopp kaffe eller ett gals glühwein är kanske trots allt det bästa med vintern. Vintern är på många sätt och vis inget annat än en plåga men jag tänker fortsätta att gilla den ett tag. Om ett par månader kommer jag att var dödligt less på denna min hatkärlek vintern och jag kommer att drömma mig bort till sandstränder och vatten som går att bada i även utan bastu. Men ännu ett tag får det vara kallt som fan. Jag kommer ha vantar men  inga slantar. Och få kukar står nog i -20 grader förresten. Men vad vet jag. Kenta Falk vet nog bättre.

Människor, väsen och lortar.

Det är en sak som jag alltid har stört mig på och det är att ondskefulla människor och väsen i sagorna ofta har så märkliga preferenser. De vill ta över världsherraväldet bara för att och de vill åstadkomma mörker och misär. Det är en sak att de vill utsätta andra för lidande, de är ju trots allt ondskefulla och att utsatta andra för lidande är väl lite deras grej, men varför de själva vill leva i mörker och dysterhet det begriper jag inte. Jag menar tycker inte onda varelser om fint väder?

Jag såg nyligen de två första Sagan om ringen filmerna (igen). Mycket bra filmer det där men alltså den där Sauron, detta onda väsen, hur resonerar han? Varför gör de alla orcher och monster så vederstyggliga? De har bölder, direkt dysfunktionell anatomi med konstiga munnar och med tänder som verkar inslängda på måfå. Även ondskan har väl en känsla för estetik?

Om jag var en ondskefull tyrann skulle jag åtminstone se till att jag själv omgärdades av vackra ting och människor. Vacker natur och bildsköna landskap. Inte skulle jag utrota allt intelligent liv så att det bara fanns orcher kvar att umgås med. Men det är ju bara fiktion kanske ni invänder. Och jo visst är det så. Men sagorna är skrivna av människor och speglar någonstans vår föreställning av gott och ont. Det goda är det ljusa och det vackra och det onda är det mörka och fula.

Fast vad är ondska egentligen?

I Svenska Akademien ordbok står det mer än en A4- sida om ordet. Ondska har flera betydelser, bland annat kan det vara en egenskap eller drift att vilja göra sådant som är smärtsamt eller skadligt för andra, sådant som bringar lidande. Ondska kan också vara hat och fientlighet mot någon. Eller att agera omoraliskt och syndigt. Det är nästan omöjligt att definiera ondska utan att blanda in moral. Men frågan är förstås utifrån vems moral man utgår. För den är ju olika i olika kulturer och samhällen och föränderligt över tid. Det fanns en tid då en god man kunde hålla sig med slavar. Eller aga sina barn, sin personal och sin hustru. I somliga kulturer är det av högsta omtanke man håller kvinnorna skyddade mot världen och alla dess syndiga lockelser medans samma beteende i en annan kultur skulle anses som ont.

Om ondska är viljan att skada andra så är det ju dessutom endast den presumtivt onda personen som kan avgöra huruvida hen är ond eller ej. Om en pedofil är så funtad att hen (inte bara män kan vara pedofiler) anser och uppriktigt tror att sexuella handlingar mot barn inte skadar barnen så är hen heller inte ond. Hen kanske rent av är övertygad om att det är fint med denna speciella sorts "kärlek" mellan barn och vuxen. Enligt definitionen så är det inte ondska. Däremot är att ge någon en käftsmäll eller att bara vilja ge någon en käftsmäll ondska, hur mycket hen än har gjort sig förtjänt av en käftsmäll. Många ser det nästan som en dygd att vilja skada sådana som av samhället anses som onda. Som pedofiler. Folk uttalar sig öppet om hur de skulle vilja plåga och skada dessa förövare. Hur de vill att de ska lida. Det är ren ondska enligt Svenska Akademiens ordbok. Så vi är många som kan sälla oss i ligan onda. I alla fall ibland.

Men jag vet inte om jag gillar Svenska Akademiens definition från 50-talet. Ondska måste vara något mer än att bara vilja skada andra människor eller hysa agg mot någon. Det måste vara vidare än moralisk uselhet och att bryta mot lagen. För ibland är det rätt att bryta mot uttalade och outtalade lagar och regler. Om själva lagen är ond eller den allmänna uppfattning om vad som är ont och gott är skev. Fast vem avgör det?

Det är kanske helt enkelt är omöjligt för omgivningen att avgöra vad ondska är. Ondskan får definiera sig själv. Det är kanske upp till var och en att avgöra huruvida ondska  ryms i sitt hjärta. Huruvida man är ond eller inte. Är man ond så kanske man vet om det. Ondskan i sagorna har i alla fall oftast god självinsikt. Så mycket enklare det vore om folk i verkliga livet berättade om de var onda eller inte. Så att man visste liksom. Man kanske skulle kunna lägga in det i Facebook-profilen?

Jag vet hur som helst inte ens om jag tror att det finns någon ondska. Det finns bara förtvivlade, ensamma, missförstådda, svikna, arga, dumma och knepiga människor. Och om det finns någon ondska så handlar det inte bara om handling eller vilja till handling (vad än Svenska Akademien må säga). Enligt min definition av ordet så är ondska även avsaknaden av handling eller avsaknaden av vilja till handling. Jag kan till och med tycka att de som har förmåga och möjlighet att göra något för att minska eller stoppa lidande men väljer att inte göra det är de riktigt onda. Medlöparna, jasägarna, de ryggradslösa fegisarna. De små lortarna.

För "ibland finns det saker som man måste göra, även om det är farligt, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort" (Jonathan i Bröderna Lejonhjärta).

Grått nytt jävla år då.

Hjärtat slår extraslag av hopp och omöjliga önskningar. Ett helt nytt år med fantastiska möjligheter har börjat. Möjligheter som vi inte såg igår står nu plötsligt fullt synliga framför oss. Det som inte kunde göras igår kan göras idag. Det som inte blidde av förra året skall bli av i år. För vi är förändrade i grund och botten. Allt är förändrat. Vi är lite starkare, lite mer motiverade, lite mer arbetsvilliga, entusiastiska, smalare (i alla fall snart), klokare, tuffare och vänligare än igår. Vi ska vara lite mer effektiva på jobbet och visa de där framfötterna. Kanske till och med få den där befordran vi har väntat på i tre eller tio år. Slå näven i bordet. Få lönehöjning. Bli omtyckta och oumbärliga. 40 timmar i veckan ska vi slita hårt men med ett ständigt och stort vitt leende (för vitare tänder ska vi få). Vi ska säga jajamensan! och självklart! när chefen ber oss jobba över eller om vi vill ta oss an det där nya projektet.

Förutom att jobba (men vi kommer detta kommande år att älska våra jobb) och briljera minst 40 timmar i veckan ska vi få en mer meningsfull fritid. Vi ska få mer gjort samtidigt som vi ska vila mer. Vi ska bli färdiga med ombyggnationer och inredningsprojekt, vi ska träffa vännerna oftare, vi ska gå mer på bio, vi ska vara ute i naturen mer, vi ska åka till fjällen eller till värmen, vi ska ta skogspromenader, vi ska åka längdskidor, gymma, stretcha och yoga. Vi ska äta broccoli och mindre färdigmat. Vi ska prioritera att laga mat från grunden och vi ska handla mer ekologiskt. Och mitt i allt detta ska vi prioritera barnen mer. Vi ska läsa fler sagor, se fler av deras urtrista knattematcher och lyssna på deras naiva idéer och kärleksproblem. Vi ska hitta kärleken eller damma av den vi redan har. Vi ska visa sambon, särbon, vännerna, barnen, husdjuren, föräldrarna, grannarna, kollegorna, huset, lägenheten, stugan, böckerna, nagelbanden, hälsan och kärleken mer uppskattning. Ge dem alla mer av vår tid. Allt det ska vi göra i år. Detta fantastiska år 2014 då allt allt ska bli annorlunda. Då dygnets timmar kommer att vara fler eller timmarna gå långsammare eller då vi alla ska gå på speed.

Kalla mig pessimist. Själv kallar jag mig realist. Vi är idag samma gamla inbilska människor som vi var igår. Vi ljuger lika bra eller dåligt för oss själva idag som igår. Vi gör oss samma idiotiska och ibland lite dumgulliga illusioner igår som idag. För hoppet vänner - hoppet är näst efter enfalden det sista som lämnar oss. Och det är inget fel på det. Det är vackert.

Men i alla fall - lycka till med nyårslöftena.

Jag själv lovar ingenting. Idag är en dag precis som igår. I år är ett år precis som vilket år som helst. Men det är inte bara av ren och skär bitterhet som jag inte har några illusioner och nyårslöften. Jag finner det på något vis mer spännande att se på det nya året som ett oskrivet blad. Min kalender är tom. Inga datum är uppskrivna, inga löften är gjorda. Vad som helst kan hända. Jag låter det precis som förra året och året innan det bara hända. I efterhand kan jag summera året som har varit. Blev det bättre eller sämre än året innan? Ibland blir jag chockad eller rent av imponerad och ibland blir jag besviken. En gång har jag faktiskt haft ett nyårslöfte, eller två rättare sagt. Jag lovade mig själv att jag skulle dricka mer gott vin och ta fler varma bad. Jag tror jag höll det löftet.

Förra nyår var ett märkligt nyår på många sätt. Jag klev ut ur mitt skal på skakiga ben. Förvirrad och fullständigt och på riktigt livrädd. Jag dammade av stilettklackarna och sminket och drabbades återigen av världen som jag hade gömt mig från en tid. Världen - detta fruktasvärda och underbara ställe. Jag förvånades av att ingenting hade förändrats men ändå allting. En del av de vänner som höll om mig den natten stack en kniv i mitt hjärta några veckor senare. Det var ett märkligt år 2013. Och det började redan medans raketeran glödde på Östersunds vinterkrispiga himmel. Detta nyår fanns ingen vinterhimmel. I år var och är det höst i luften. Höst enligt meteorologernas definiton. Det blev ingen vinter. Men kanske kommer detta år, detta nya år, bjuda på fluffig nysnö och knastrande hårdsnö, gnistrande stjärnhimlar, frostinklädda träd och kall luft som biter i kinderna och luktar vinter. Den som lever får se.

När jag summerar det senaste året så kan jag konstatera att det var ungefär 100 % bättre än 2012. Även om det är en lång väg kvar till lyckan. Om lycka ens är möjligt. Att eftersträva lycka är kanske bara dumt och naivt. Jag vet inte. För ett år sedan stod jag i alla fall tom och rädd och på skakiga ben. Ett år senare har jag en häst, ett liv och några nya vänner. Och orden har börjat hitta tillbaka till mig och blanka timmar, veckor och månader har fått konturer. Men förlusterna överväger ännu vinsterna. Men någon dag kanske jag kommer att ha fått tillbaka alla minnen, alla ord, alla glädjeämnen, all framtidstro, allt hopp, all Karin tillbaka. Jag kämpar på med jämnmod och orkar knappt vara arg längre. Eller låtsas. Att låtsas är bland det jobbigast som finns.

Ni som tålmodigt och utan att blunda, utan att vända på klacken, utan att döma och utan att kräva har uthärdat att se en medmänniska skrikandes utan ord vilt kämpandes men med slappa armar sjunka ner i livets djupaste och mörkaste hörn, sett hen ge upp och vilja dö, sett hen gripa och finna halmstrån av hopp (kanske tack vare din blotta närvaro) och bevittnat hur hen med all kraft har försökt ta sig upp igen krampaktigt hållandes i halmstråt, snavat på slippriga stenar, bränt sina händer på flisiga repstumpar, tappat hoppet, tappat taget och ramlat ner på vassa stenar och en gyttjig botten i en kall grotta dit inget ljus når, sett hen med hens sista krafter återingen famla efter en sytråd till hopp för att återigen påbörja en mödosam klättring upp mot ljuset, ni som utan att blunda, vända på klacken, döma eller svika har sett det får en rejäl nyårskram av mig.