Kallt som fan men inga vantar...

"Kallt som fan men inga vantar, kuken står och inga slantar."

Själv har jag aldrig fått ynnesten att träffa mannen bakom dessa sinnrika ord men jag har hört att han heter Kenta Falk och kommer från Tierp. Vad annars.

Kallt är det och vantar har jag. Fast kallt och kallt. Man har blivit bortklemad med nollgradigt slask hela vintern. Tror att man ska avlida när det går ner mot fjuttiga 10 minusgrader. I kväll när jag red till ridhuset och vägrade termobyxor, ansiktsmask, tjocka vantar och skoterskor insåg jag efter ca 30 sekunder att det var ett misstag. Något bet mig i kindbenen och jag led och rös och mös. Bara vintern kan åstadkomma detta speciella bett som tar ända ner till benet. Kölden hugger skoningslöst och snabbt som kniven och det skär i knotor och benmärgen fryser. Det händer bara när luften är klar, frisk och krispig och luktar vinter. Det är underbart och smärtsamt på samma gång. Det första andetaget är uppfriskande som ett junidopp i Dalälven men sen känns det lite som att svälja grisborst. Det svider i luftrören, lungorna känns punkterade och ögonen blir som vore dom av  porslin - torra och polerade. Kroppen ställer om till kallt-som-fan-läge och jobbar dubbelskift för att hålla lemmarna vid liv. Pansarfrost på bilrutor och motorer som gråter och hostar och ger upp, människor som kör i diket och tåg som stannar, elledningar som tyngda av snö rasar samman och hus som blir utkylda lika fort som du stavar till nationalencyklopedien.

Och vi ler (i synnerhet jämtlänningarna ler). Vi ler ett barnsligt leende och mottar vintern med öppna armar. Sjuka människosläkte. Sjuka norrlänningar.

I helgen ska det visst bli ännu kallare och på något märkligt självplågande vis ser jag fram emot det. Jag ser fram emot att få frost i ögonfransarna och att halsduken skall frysa till is av min utandningsluft. Jag ser fram emot hur det skall isa i tänderna när jag öppnar käften och hur loskan skall frysa till is under sin väg mot marken. Jag ser fram emot att påbylsad som för en expedition på Arktis ge mig ut i månskenet på min vita springare som också kommer att vara påbylsad som för en expedition på Arktis. Som en michelingubbe kommer jag orörlig och oformlig att sitta till sadel. Vi kommer att störta fram i orörd snö som sprutar runt hovarna och gnistrar likt glitternagellack i skenet under en discokula. Endast det höga stjärnklara himlavalvet kommer att vara vår åskådare.

Ja jag har en romantiserad bild av vintern. Och en romantiserad bild av Norrland. I min värld är Muodoslompolo i januari när det är -35 grader lite som ett vykort från paradiset. Där är snön tjock och vintern obarmhärtig men rättvis. Där är folk hårda men varma, ärliga och lätt köldskadade. Där slåss man för sin rätt och vad som helst och där slåss man ömsom med och ömsom mot klimatet och naturen.

Ett tag funderade jag på att söka mig till gruvnäringen i Malmberget men vid vidare eftertanke kom jag på att det är bättre att låta det förbli en naiv upplännings dröm. En dröm om äktare människor i en äktare värld. Jag skulle nog inte trivas i gruvan och dessutom är jag nog lite för bekväm. Jag föredrar nog, när det kommer till kritan, att då och då med ojämna mellanrum utsätta mig för ansträngningar i ett pinande vinterlandskap, men bara om jag vill och det är fint väder. Att betrakta det hela bakom 3-glasfönster och att efter vedermödor ute i det farliga friska kura ihop sig på något varmt ställe med en kopp kaffe eller ett gals glühwein är kanske trots allt det bästa med vintern. Vintern är på många sätt och vis inget annat än en plåga men jag tänker fortsätta att gilla den ett tag. Om ett par månader kommer jag att var dödligt less på denna min hatkärlek vintern och jag kommer att drömma mig bort till sandstränder och vatten som går att bada i även utan bastu. Men ännu ett tag får det vara kallt som fan. Jag kommer ha vantar men  inga slantar. Och få kukar står nog i -20 grader förresten. Men vad vet jag. Kenta Falk vet nog bättre.