Nu var det jäkligt länge sen ni hörde från mig. Eller läste från mig kanske är mer korrekt uttryckt.
En lång varm sommar har passerat. Och med värmen försvann inspirationen, motivationen och lusten till det mesta. Värmen har en stagnerande inverkan på världen. Inte undra på att det går sådär för länderna söder om ekvatorn: "Ska vi ta tag i det här med demokratin, mänskliga rättigheter och välfärden idag?" "Nej vafan orka det är 35 grader varmt" och sådär fortsätter det i all oändlighet. Can't blame them. Själv orkar jag knappt borsta tänderna om det är över 25 i skuggan. Hur som helst så kanske det här var den soligaste sommar som jag har upplevt. Om vi bortser från somrarna när jag var liten alltså. För då varade somrarna i ett sekel ungefär och det var alltid badväder. Det är märkligt det där. För de som är tio år yngre än mig hävdar nämligen samma sak, att deras barndoms somrar varade i ett sekel och att det alltid var badväder. Men jag vet ju att det inte var oändliga somrar med fint väder när de var barn i början av 2000-talet. De ljuger alltså. Huruvida somrarna var oändliga och ständigt soliga innan min tid är däremot svårare för mig att veta. Men jag misstänker att generationerna innan mig också ljuger. Men jag VET att somrarna när jag var barn varade i ett sekel och att det var badväder varje dag. Ja jag vet att det låter konstigt men det var så. Man kan förstås kika på SMHI:s statistik för att ta reda på om andra generationer ljuger (fast det vet jag ju redan att de gör). Men SMHI kanske också ljuger! Låtsas att klimatet har blivit varmare fast det egentligen är tvärtom. Klimatförändringarna kanske är en konspiration. Precis som att kondensationsstrimmorna efter flygplanen egentligen är chemtrails, det vill säga kemikalier utsprutade för att kontrollera vädret eller kommunicera med rymdvarelser eller förgifta oss eller något ännu värre, syftet är lite oklart men säkert är i alla fall att det är USA som ligger bakom. Naturligtvis. Det är sant, det var en med mössa av aluminiumfolie som sa det.
Nog om detta. Sommarhelvetet är över och jag är lättad. Jag var lite orolig där ett tag att den verkligen skulle vara i ett sekel. Men så började det piska hagel och klass 2-varningarna stod, precis som regnet, som spön i backen. Då känner man sig hemma igen. Och jag äger fortfarande inga gummistövlar. Det är inte så lite kontroversiellt om man bor i Jämtland. Men ännu mer provocerande är att inte äga ett par Lundhagsbyxor och ett par vandra-i-fjällen-kängor. Men det gör jag som tur är. Det var några kritiska månader där i början när jag precis hade flyttat hit från Uppsala. Spatserade runt i högklackade stövlar och ofodrat kappa och riskerade nästan livet. Inte för kylans skull utan för att jag var rädd för att bli offentligt spöstraffad för förargelseväckande beteende. Det är fan respektlöst att inte bära Lundhags i Östersund. Det lärde jag mycket snart. Lundhags och vandra-i-fjällen-kängor är aldrig fel. Det går utmärkt att kombinera med finskjortan eller brudklänningen. Men det där är historia. Jag har acklimatiserat mig. Nästan. Det skulle vara det där med gortexjackan och fodrade gummistövlar som saknas... och att jag har en sisådär 20 par högklackade skor som är i princip omöjliga att gå i på Östersunds kullerstensgator, i synnerhet när de är täckta med is. Och det är de ju, åtminstone 11,5 månader om året. Det blir ett jäkla sjå de där två isfria veckorna när alla skor skall hinnas användas. Men om vi bortser från de där liken i garderoben så kanske jag kvalar in att bli fullvärdig medlem i Republiken Jämtland. Fast det är inte så troligt när jag tänker efter. Jag kan nämligen inte Jämtlandsvisan. Fast det vågar jag knappt säga högt. För det är ett hån mot republiken Jämtland, dess president och säkert mot självasta landskapsbjörnen. Därför låtsas jag att jag kan texten och mimar när det är dags för allsång. Och det är det ofta. Jämtlandsvisan sjungs nämligen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, inte minst varje kväll under krogsstråkets 9 festdagar. Det är gravallvarlig allsång med djupt rörda och kraftigt intoxikerade jämtar ackompanjerat av fiolspelande blonda fagra jämtländska män (dessa jämtländska män!) som avslutning varje natt. Och varje gång jämtlänningarna ställer sig upp i givakt och med tårade ögon, handen på hjärtat och med skälvande röst brölat eller sjunger republiken Jämtlands egen sång så känns det som att jag har infiltrerat en sekt. Jag bara väntar på att de ska börja heila eller hamna i trans eller börja offra klyktattare (för er som inte är ifrån Jämtland - klyktattare är alltså Sundsvallsbor och de står ungefär lika högt i kurs som stockholmare och miljöpartister). Nej man måste nog ha bott här i åtminstone 32 generationer om man ska bli riktigt accepterad. Det är ungefär som i Tierp alltså. Jag får nog förlika mig med att alltid vara utböling. Fast å andra sidan så har jag en förmåga att acklimatisera mig hyfsat var jag än bor. Landsbygd, stad, USA, England och i republiken Jämtland. Vad som blir mitt nästa hem får framtiden utvisa.
Apropå att vara utböling så har jag faktiskt lämnat Jämtland vid tre tillfällen i sommar och varit lite turist. Jag har kört 62 mil norrut, närmare bestämt till Luleå för att fira lillbrorsans student. Jag har varit på flum-mys-festivalen Urkult i Näsåker (bojkottade Storsjöyran även detta år). Och jag har kört 110 mil söderut ner till Halmstad. Sverige är sannerligen ett långt land. Jag och Karro körde en Västerås-Bochnia-Krakow-Tierp-Halmstad sväng på 2 veckor. Det var inte en vanlig svenne-charterresa alltså. Men det blir sällan speciellt svennigt när vi gör något ihop å andra sidan. Fast lite som all inclusive var det ändå. För var vi än kom blev vi bortskämda med bäddade sängar och dukade bord. Våldsgästande är ett annat ord man kan använda. Men jag vill ändå tro att våra värdar var lite roade av vårt sällskap trots allt. I alla fall de första 2-3 timmarna. Det mesta gick förvånansvärt bra. Förutom den där gången vi skulle ta oss hem till moster Berit. Vi hade varit på Big Power Meet och fått oss en livslång dos av moonande raggare och skulle promenera hem. Jag hittade ju tillbaka till villakvarteret, inga problem. Trodde jag... Dessutom finns det ju GPS. GPS är en fantastisk uppfinning. Om man håller mobilen rätt vill säga. Håller man den upp-och-ner blir det jättesvårt. Vi hamnade i en så kallad stadsskog men egentligen var det ett svart hål. Jag talar om parken/skogen i Hammarby, Västerås. Säkert 2 km i diameter. Gå inte in där! Det finns förvisso elljusspår och skyltar men det leder dig bara runt i cirklar eller till en fotbollsplan med högt stängsel. Jag föreslog i och för sig att vi skulle slänga handväskorna före och sedan klättra över. Som tur var genomförde vi inte min idé. Vi hade förmodligen fastnat i gallret eller blivit spetsade och hängt där än idag. För skogen bredvid moster Berits villakvarter i Västerås är så stor och djup att det säkert tar åratal innan någon skulle hitta oss. Som Amazonas regnskog ungefär. Åtminstone om man är beskaffad med vårt lokalsinne och håller GPS:en upp-och-ned. Efter två timmar kom vi i alla fall ut ur parkhelvetet och insåg att vi befann oss hundra meter från moster Berits villa. Det är gånger som den som man påminner sig själv om varför man inte ska gå in nya högklackade sandaler på en festival. Efter det var jag tvungen att gå i skitfula gummi flip-flops i en vecka. Det var fruktansvärt. Den värsta förnedringen jag varit med om.
