Vårt människovärde mäts i antalet gilla på Facebook, det vet ju alla. Den som har samlat ihop flest gilla när hen dör vinner. Då är det ju inte så konstigt att vi spenderar så mycket tid på fejan. Inte konstigt alls faktiskt. Men det här med Facebook är inte så lätt alla gånger. Det är i själva verket bara ett fåtal som till fullo bemästrar konsten att balansera mellan det allt för triviala och det allt för djupa och personliga - det allt för snusförnuftiga och den allt för flamsiga. Det är nämligen inte så lätt att veta vad man ska skriva för att samla så många gilla som möjligt och därmed öka sitt värde som människa. En del behöver dock inte bekymra sig om det, de kan skriva precis vad som helst och ändå få fler gilla än vad andra får under en hel livstid. Det räcker men att de skriver typ "morgon kaffe", "vardags myys", "sol sken" eller "mellan mål" (det verkar för övrigt finnas ett direkt samband mellan antalet särskrivningar och antalet gilla liksom det finns ett negativt samband mellan antalet gilla och hur genomtänkt och intressant ett inlägg är), lägger de dessutom upp en bild på "sol skenet", "morgon kaffet" eller "mellan målet" så åtnjuter de en expotionell ökning av antalet gilla och kan dö lyckliga.
En del blir för personliga (man vill liksom inte veta detaljer om folks hudveckseksem) och andra vågar, eller vill inte av rent principiella skäl, skriva någonting alls, de är de så kallade Facebookspökena (jag kom precis på ett nytt ord, om fem år finns det i Svenska Akademiens Ordbok, jag lovar, fast nej förresten de skriver inte in sammansatta ord, men annars så hade det kommit in, det är jag säker på). Facebookspökena finns där ute men du ser aldrig någon aktivitet från deras sida. De allra mest anonyma av dem har inte ens en profilbild. Man kan bli lurad av att de aldrig någonsin trycker på gilla eller skriver en statusuppdatering och tro att de aldrig är inne på Facebook. Men så behöver det absolut inte vara. En del av dem läser nämligen ALLT som alla andra skriver och de tycker och tänker en hel del men de visar det aldrig genom en kommentar, ett gilla eller en smiley. De för förmodligen statistik över vilka som skriver de mest korkade, de roligaste, de mest intressanta och de minst och de mest PK:iga statusarna. Förmodligen har de också en ständigt föränderlig lista över sina 10 favorit- respektive mest hatade facebookvänner. Kanske jobbar de för PK-maffian eller SÄPO rent av. Man vet inte så noga. Facebookspökena har i alla fall missat att det hela går ut på att samla gilla. De är de farligaste Facebookvännerna. För de minns allt du någonsin har skrivit, säkert även det du har raderat, för de har redan sparat ned det i ett worddokument, och de kan när som helst använda det emot dig - i den verkliga världen.
Sen finns det de som hemskt gärna vill ha jättemånga gilla men som inte liksom har något att tillföra (vilket de förvisso inte alls är ensamma om men de är ensamma om att i alla fall ha självinsikt nog att inse att de inte har något att tillföra) och därför ägnar sig helt åt att okritiskt dela allt som kommer i deras väg. En del av dessa delare riktar in sig främst på att dela bilder med så kallade visdomsord - fantastiskt banala upplysningar om att vi ska fånga dagen och att skönhet minsann kommer inifrån (det måste vara en synskadad och/eller ful människa som kom på det) och annat trams. Så konventionellt att jag dör lite varje gång. En del av dessa texter är dessutom otroligt korkade. Just nu delas det några så kallade husregler som man ska smacka upp på väggen är det tänkt. Kommentarer som "åhhh så fint" och "åh så bra" och så vidare haglar. Jag tycker att det är enastående idiotiska regler. Vilket jag genast skrev men ångrade mig när jag insåg att jag hade ett par tusen vänliga om än något naiva gillajägare (tjoho jag kom på ett nytt ord igen) emot mig och jag ville faktiskt inte göra dem ledsna, på riktigt, så jag tog bort min syniska kommentar och tryckte på gilla istället. Bland annat så ska man enligt dessa husregler säga att man älskar varandra varje dag och så ska man alltid vara ärlig och givetvis alltid tacka för maten. Man ska alltså säga till sambon att hens middag var ganska misslyckad och smaklös faktiskt och sedan säga "men tack i alla fall och jag älskar dig, fast det där sista sa jag bara för att jag måste för just idag är jag sjukt jäkla less på dig och så börjar du bli fet också". Och ungarna ska säga till plastföräldern att "jag älskar dig fast nu ljög jag för jag hatar dig egentligen för du har förstört våra liv och så har du fult hår". Det där med att alltid vara ärlig blir inge bra. Jag lovar.
Ibland kan man försöka vara rolig men då vill det till att andra också inser att man är rolig. Så är emellertid inte alltid fallet. Ibland är jag till exempel sjukt jävla tokrolig men ingen annan tycks begripa det, eller ja inga förutom det lilla fåtal mycket begåvade och älskvärda människor som tycker att jag är rolig. Och de är mycket begåvade och älskvärda främst just för att de har vett att förstå att jag är rolig. Ibland kan man skriva något skarpt om samhället och politiken men det uppskattas absolut inte av majoriteten. Det uppskattas bara av samma fåtal begåvade och älskvärda människor som även har vett att inse att jag faktiskt är rolig, ibland i alla fall. Att uppskatta min humor och det jag skriver är en väldigt bra kompetens tycker jag. Något att nämna i CV:et.
De flesta facebookare skriver om så vardagliga saker på ett så opersonligt vis att det förmodligen skulle vara väldigt svårt att avgöra vilken som egentligen har skrivit deras inlägg om man skulle hålla för namnet och bilden på facebookaren ifråga. Man kan förstås gissa sig till vem det skulle kunna vara utifrån antalet felaktiga särskrivningar men det är inte alldeles säkert för särskrivningsproblematiken är inget unikt - det är en epidemi värre än Ebola. När det gäller opersonliga bilder på den nyinköpta ljuslyktan från Åhléns eller på dagens köttfärslimpa eller på regnet eller solen eller blåsten över Storsjön eller den blonda lintotten så är det på det hela taget nästan omöjligt att veta vem som ligger bakom fotot och statusuppdateringen. Alla verkar ju ha ljuslyktor och laga mat hela dagarna och ha blonda lintottar. Även jag lägger ibland upp den typen av bilder, förutom just på lintottar till småbarn. Inte just på köttfärslimpor heller av den enkla anledning att jag hemskt sällan ser en köttfärslimpa, i synnerhet inte i mitt eget kök och extra i synnerhet inte köttfärslimpor som jag har lagat själv. Senast jag gjorde en köttfärslimpa var nog år 2008 i ett desperat försök att verka vara en huslig sambo och ett bra giftasämne, det gick sådär kan jag säga. Jag fick återigen höra att jag är en tornado i köket. På ett dåligt sätt. Hur som helst. Det är knepigt det där med Facebook.
Om ni tycker att jag skriver många och långa statusuppdateringar så kan jag meddela er att ni inte ens ser hälften av alla statusuppdateringar jag i själva verket skriver. Jag skriver mängder med texter som jag väljer att publicera under kategorin "Bara jag". (Till er som har en tendens att skriva statusuppdateringar när ni är i ett särskilt känslosamt stämningsläge och/eller har druckit ett par öl är sekretessinställningen "Bara jag" ett hett tips). Jag använder mig av denna inställning för att jag vet med mig att jag skriver snabbare än jag tänker, så vis av erfarenhet har jag lärt mig att inte direkt trycka på skicka utan först efter att ha läst och begrundat texten några hundra gånger eventuellt låta omvärlden se den. Oftast drar jag slutsatsen att mina långa upprörda inlägg över sakernas tillstånd, politiker och mediers kollektiva dumhet eller ett tionde inlägg om Skippys förträfflighet inte är sådant som folk vill läsa, inte varje dag i alla fall, åtminstone inte flera gånger om dagen. Hur som helst, folk vill ha lagom mycket bilder på ungar, middagar, vardagsmyyys och ljuslyktor på fejan, inte långa arga inlägg om saker som utspelar sig utanför hemmet, gymmet och den lokala ICA-affären. Så jag ska skärpa mig, jag lovar. Men det är inte bara jag som gör dryga inlägg på Facebook. För en del verkar på fullt allvar tro att 10 statusuppdateringar per dag om vad deras småbarn har haft för sig sen sist, det vill säga den senaste timmen, är av allmänt intresse. Småbarn verkar dessutom inte ägna sig åt så många världsrevolutionerande grejer om jag ska vara ärlig, de verkar mest äta med hela kroppen, skita, sova, ständigt drabbas av feber, otäcka utslag och andra åkommor, vara sura och griniga eller någon gång ibland vara irrationellt överlyckliga över en kanelbulle eller en pinnglass.
onsdag 15 oktober 2014
torsdag 2 oktober 2014
Ett litet men inte obetydligt ord.
Missbruket av ordet "ju" kan göra mig vansinnig. Ju kan ha flera betydelser (jag har för säkerhetsskull läst en C-uppsats i ämnet). Den vanligaste betydelsen är att ordet implicerar att det man berättar är något som den man talar med vet eller bör veta eller något som är allmänt känt, typ "jorden är ju rund", "köttbullar är ju inte en grönsak" eller "Takida är ju överskattade" osv. Saker som man tar för givet att den man talar med redan känner till.
Jag har irriterat mig på ju-missbruket i 7,5 år, det vill säga lika länge som jag har bott i Östersund. Nu är det mest irriterande men i början var det jobbigt på riktigt och skapade många missförstånd. Speciellt jobbigt var det när jag var ny på en arbetsplats. Varje gång någon sa något i stil med "du ska ju göra så här", "det är ju det där programmet som du ska använda" kände jag mig dum. Det här är alltså något jag bör veta tänkte jag. Jag har missat något! Jag har blivit akut senildement och glömt att jag redan har fått den här informationen tidigare! Allt för sent insåg jag att ju bara är ett utfyllnadsord här uppe, det används hela tiden och betyder för användaren ingenting. Problem uppstår dock när en jämtlänning kommunicerar med någon utanför republiken Jämtland. Jag vill en gång för alla klargöra det här: att använda ordet ju när man informerar någon som rimligtvis inte vet eller bör veta det man tänker berätta är drygt (såvida du med säkerhet inte vet att den du pratar med också delar uppfattningen om att ordet bara är ett utfyllnadsord), i synnerhet när man berättar för kunder att det ju är på det ena eller andra sättet eller att kunden ju har gjort fel enligt företagets egna interna regler, något som är omöjligt för en utomstående att veta. Det blir en uppläxande ton i samtalet och den man talar med får känslan av att hen har missat något hen bör känna till. I andra sammanhang blir det bara konstigt. Som när någon som man träffar för första gången börjar berätta att hens morsa ju gillar Hem till gården, att hen ju har en fjällstuga och att deras hund ju heter Rufus. Man undrar om människan på fullt allvar tror att hens liv och leverne tillhör allmänbildningen alternativt att hens liv och leverne faktiskt tillhör allmänbildningen (är det en superkändis jag pratar med?) eller att hen tror att hen redan har berättat det här tidigare eller att hen faktiskt har berättat det här tidigare och att man själv har fått en blackout eller att hen bara är skum. Hur som helst det blir inte bra.
"Ja men kunderna ska ju inte kontakta oss den vägen" får man alltid som svar av en viss organisations östersundskontor när man upplyser dem att det är någon som har sökt en viss person på deras arbetsplats upprepade gånger (i vissa fall i månader) genom att ringa just det nummer de själva har angett. Växeln kopplar då kunden till den person de söker, i alla fall är det det kunden tror. I själva verket hamnar de hos en låtsastelefonsvarare och utan att veta om att de ju borde veta att det är just en låtsastelefonsvarare så lämnar de naturligtvis ett meddelande. Men ingen ringer tillbaka. Så man gör om proceduren efter några dagar. Denna gång blir de eventuellt kopplad till en annan persons låtsastelefonsvarare.
Saken är den att enligt denna organisations interna regler så får inte kunder eller omvärld söka enskilda personer. Så ringer man dem på det nummer de själva har angett och via deras växel söker den person som har skrivit under det papper man håller i handen alternativt det mejl man har fått så borde man rimligtvis begripa att man blir kopplad till en låtsastelefon och en låtsassvarare ju. Allt ska ju gå via en specifik avdelning nämligen. Denna avdelning skall sedan be den person man söker att återkoppla till kunden, fast helst inte, för arbetar man för den här arbetsgivaren skall man så långt som möjligt undvika kontakt med kunder/klienter/allmänhet. Och det här ska alltså resten av världen bara veta. Jag har framfört det ologiska i deras resonemang ett flertal tillfällen. Jag menar ringer man dit, ber att få tala med en viss person och får till svar "javisst jag kopplar dig till hen" så tror man ju att man faktiskt blir kopplad till personen i fråga och inte ut i ett ingenting. Men varje gång jag framför det får jag samma svar upprapat: "Kunderna ska ju inte kontakta oss den vägen". Det här är service när den är som bäst. Ju.
Jag har irriterat mig på ju-missbruket i 7,5 år, det vill säga lika länge som jag har bott i Östersund. Nu är det mest irriterande men i början var det jobbigt på riktigt och skapade många missförstånd. Speciellt jobbigt var det när jag var ny på en arbetsplats. Varje gång någon sa något i stil med "du ska ju göra så här", "det är ju det där programmet som du ska använda" kände jag mig dum. Det här är alltså något jag bör veta tänkte jag. Jag har missat något! Jag har blivit akut senildement och glömt att jag redan har fått den här informationen tidigare! Allt för sent insåg jag att ju bara är ett utfyllnadsord här uppe, det används hela tiden och betyder för användaren ingenting. Problem uppstår dock när en jämtlänning kommunicerar med någon utanför republiken Jämtland. Jag vill en gång för alla klargöra det här: att använda ordet ju när man informerar någon som rimligtvis inte vet eller bör veta det man tänker berätta är drygt (såvida du med säkerhet inte vet att den du pratar med också delar uppfattningen om att ordet bara är ett utfyllnadsord), i synnerhet när man berättar för kunder att det ju är på det ena eller andra sättet eller att kunden ju har gjort fel enligt företagets egna interna regler, något som är omöjligt för en utomstående att veta. Det blir en uppläxande ton i samtalet och den man talar med får känslan av att hen har missat något hen bör känna till. I andra sammanhang blir det bara konstigt. Som när någon som man träffar för första gången börjar berätta att hens morsa ju gillar Hem till gården, att hen ju har en fjällstuga och att deras hund ju heter Rufus. Man undrar om människan på fullt allvar tror att hens liv och leverne tillhör allmänbildningen alternativt att hens liv och leverne faktiskt tillhör allmänbildningen (är det en superkändis jag pratar med?) eller att hen tror att hen redan har berättat det här tidigare eller att hen faktiskt har berättat det här tidigare och att man själv har fått en blackout eller att hen bara är skum. Hur som helst det blir inte bra.
"Ja men kunderna ska ju inte kontakta oss den vägen" får man alltid som svar av en viss organisations östersundskontor när man upplyser dem att det är någon som har sökt en viss person på deras arbetsplats upprepade gånger (i vissa fall i månader) genom att ringa just det nummer de själva har angett. Växeln kopplar då kunden till den person de söker, i alla fall är det det kunden tror. I själva verket hamnar de hos en låtsastelefonsvarare och utan att veta om att de ju borde veta att det är just en låtsastelefonsvarare så lämnar de naturligtvis ett meddelande. Men ingen ringer tillbaka. Så man gör om proceduren efter några dagar. Denna gång blir de eventuellt kopplad till en annan persons låtsastelefonsvarare.
Saken är den att enligt denna organisations interna regler så får inte kunder eller omvärld söka enskilda personer. Så ringer man dem på det nummer de själva har angett och via deras växel söker den person som har skrivit under det papper man håller i handen alternativt det mejl man har fått så borde man rimligtvis begripa att man blir kopplad till en låtsastelefon och en låtsassvarare ju. Allt ska ju gå via en specifik avdelning nämligen. Denna avdelning skall sedan be den person man söker att återkoppla till kunden, fast helst inte, för arbetar man för den här arbetsgivaren skall man så långt som möjligt undvika kontakt med kunder/klienter/allmänhet. Och det här ska alltså resten av världen bara veta. Jag har framfört det ologiska i deras resonemang ett flertal tillfällen. Jag menar ringer man dit, ber att få tala med en viss person och får till svar "javisst jag kopplar dig till hen" så tror man ju att man faktiskt blir kopplad till personen i fråga och inte ut i ett ingenting. Men varje gång jag framför det får jag samma svar upprapat: "Kunderna ska ju inte kontakta oss den vägen". Det här är service när den är som bäst. Ju.
onsdag 1 oktober 2014
Cirkusdirektörer och x-krokar.
Helt plötsligt var jag återigen ofrivilligt invigd i en klubb för inbördes beundran. Eller nej förresten det är inte så mycket inbördes beundran. Det är främst beundran av huvudpersonen i klubben: solen i solsystemet. Cirkusdirektören själv. För sådana sammanhang är oftast en jäkla cirkus och det är fullt sjå att hålla reda på "who's in and who's out". Det är precis likadant som på skolgården där den dominanta tjejen/killen bestämmer vad som är rätt och vad som är fel, vad som är cool och vad som är ocool, vem som får vara med och vem som inte får vara med. En del vuxna människor är inte ett dugg bättre. De har aldrig lämnat skolgården. De vill stå i centrum och diktera villkor och bestämma de outtalade reglerna. De bestämmer vilka som får vara med i sekten och vilka som inte är välkomna. Kung eller Drottning Sol som höjer de sina till höjderna och spottar på alla andra. Skeptiker gör sig icke besvär. Men jag var en skeptiker, från början i all fall. Men smicker, namedropping och de andra medlemmarnas odelade positiva utrop angående huvudpersonen i cirkusen gjorde intryck. Och så var jag där igen - medlem i något jag egentligen inte ville vara medlem i, del i en jäkla cirkus med en manipulativ fjant i centrum. Hur kunde det bli så? Jo jag tänkte som så att säger alla dessa personer som självklart enligt min fantastiskt goda självbild är mer vettiga, trevliga och begåvade än mig att det är på ett visst vis så måste det ju vara sant. Vem är jag att ifrågasätta?
Det är en idiotisk inställning. Det vet jag mycket väl. Majoriteten har ju nästan alltid fel. Det vet jag också. Så om de allra flesta tycker att något är vettigt och sant så är det allt som oftast inte det, i synnerhet om medierna också tycker att det är vettigt och sant. Därför ska man alltid förhålla sig jäkligt skeptisk. Jag vet, det är dötrist. Det är mycket roligare och lättsammare att helt naivt och utan eftertanke i kör ropa halleluja. Det är jäkligt skönt att höra till och att tro på något. Det går inte att komma ifrån. Att låta sig bli lurad. Speciellt för mig som saknar tro på det mesta. En lättnad att ibland bara ge sig hän och sluta tänka. Sluta googla, kolla referenser, läsa på och ifrågasätta. Det är ganska skönt att slippa det ibland.
Min gamla kemilärare Egil (r.i.p.) skulle gråta. Han gillade att lura oss för att sedan stäcka upp pekfingret i luften och med en röst och en auktoritet som en präst dundra "Glöm inte det 11:e budordet: Låt dig icke luras!". En väldigt blond tjej i klassen fick stort huvudbry över det där. "Varför har jag aldrig fått veta att det finns 11 budord?! Jag trodde det bara fanns 10". Vi andra skrattade rått och lät henne fortsätta känna sig just lurad. Likaså när hon envisades med att utmana den sadistiska fysikläraren som en gång hoppade in som vikarie för den snälla kemiläraren. (Det fanns två kemilärare på min högstadieskola: en väldigt arg med vaxad mustasch (som någon dödsföraktande niondeklassare klippte av, enligt ryktet knuffade den arga kemiläraren som hämnd, nu med en mycket passande Hitlermustasch på ena sidan, ut niondeklassaren genom en glasdörr, det är mycket troligt att det faktiskt är sant men ingen förutom den dödsföraktande niondeklassaren var intresserad av att göra "en grej" av det hela, allra minst rektorn och till syvende och sist så var en dödsföraktande niondeklassaren en idiot, om den saken var alla rörande överens och lite glassplitter i ansikten har väl ingen dött av, ja så var det på 90-talet, i alla fall i Tierp) och så den fredliga kufen Egil med kutrygg.) Hur som helst den mycket blonda tjejen i klassen utmanade den sadistiska fysikläraren som för tillfället vikarierade för den vänliga kemiläraren att man visst kunde hålla i ett visst provrör utan att bränna fingrarna. Den sadistiska fysikläraren skrattade elakt och såg ut som Jabba de Hutt i Starwars. Han var på det stora hela väldigt lik Jabba de Hutt både till utseende och personlighet. Han var märkligt nog gift med den bästa och mest pedagogiska läraren på skolan (fast hennes pedagogik var så långt ifrån de nya idéerna om att läraren ska vara en "guide on the side" som det bara går, hon körde klassisk katederundervisning och nolltolerans när det gäller stök, säga vad man vill om det men jag tror inte att någon av hennes lever fick IG i matte). Margareta var en liten kvarleva från en svunnen tid med papiljottlockigt hår och dräkt som gillade att räkna på x-krokar (som förmodligen ingen född efter 1940 har en aning om vad det är, allra minst hennes elever, men vi ställde snällt upp ekvationer med hennes x-krokar och spikade proven). Margareta hade också en förmåga att stirra på en med en genomträngande isblå blick om man händelsevis inte lyssnade på henne, ritade på bänken eller tisslade och tasslade. Vid de tillfällena stannade tiden, allt blev tyst som i graven, ingen vågade andas, Margareta förvandlades från en söt papiljottlockig tant till en gravallvarlig zombie, hon bara stod där och stirrade på en. Hon hade pli det ska gudarna veta. Utan att någonsin skratta rått och håna eleverna som Jabba de Hutt. Bara för att man så fruktansvärt ogärna ville göra den lilla söta tanten besviken (eller utsättas för den genomträngande isblå zombiblicken för den delen) så såg man till att lära sig. Jag vet inte om sådan lärare finns längre. Men hade alla lärare varit som den lilla tanten med isblå genomträngande zombiblick så hade skolresultaten i Sverige sett bättre ut, det är jag säker på. Nu för tiden får man säkert inte stirra med genomträngande isblå zombiblick på eleverna. De kan säkert anmäla läraren för trakasserier eller nåt.
Hur som helst de flesta kloka människorna är ju lite märkliga och kufiga, så även snälla Egil (fast en gång jagade han en elev med en tång men hon förtjänade det). Hans stackars son blev hemskt hånad p.g.a. sin kufiga far och till råga på allt blev stackaren faderlös redan i 7:an eller 8:an då hans grånande relik till farsa tvärdog. Hur som helst det hände att den kufiga kemiläraren rullade in sig i den jättestora utdragbara planschen framme vid tavlan (ja jag vet att det låter som jag är född på 1890-talet men det fanns faktiskt ihoprullade kartor och planscher på min högstadieskola) i ren frustration när hela klassen låtsades vara obildbar, det var ju som coolt att inget kunna och inget fatta, att spela urbota dum tonåring som med öppen käft tuggade tuggummi och med en provocerande krokad uppsyn hade ett enda universalsvar på alla frågor "jag vet int" alternativt "inte fan vet jag" eller ännu hellre bara se extremt ointresserad ut och rycka på axlarna. Ungdomar är märkliga varelser.
Nu lämnar vi kemiläraren och min högstadieskola och återkommer till ämnet: Sekten. Efter ett tag så manipulerade jag mig själv att på allvar börja tro på cirkusdirektören. Osäkerhet och dåligt självförtroende gjorde att jag helt plötsligt hade köpt paketet. Trots att det kändes fel i magen och någonstans i hjärnas vindlingar skrek något NEJ. Det låter ju bra och vettigt och logiskt men är det här verkligen en vedertagen metod? Finns det belägg? Är det ens vetenskap eller är det rent humbug? Har man gått en utbildning så måste man ju kunna berätta var man har utbildat sig. Allt annat är ju ytterst suspekt. Dessa tankar fanns i bakhuvudet. Jag försökte göra reachers, kolla upp, goolga. Ingenstans fann jag stöd för cirkusdirektörens påståenden men bara det att de var så jäkla säkra på sin sak fick mig att ändå tro på det, fast aldrig helt och hållet. Jag trodde det när jag så att säga dansade i cirkustältet och komplimangerna och uppmuntrande tillrop haglade (vem vill inte känna sig duktig?) men strax därefter så infann sig den där känslan av att ha blivit lurad. Av att ha varit jäkligt korkad.
Som tur var gick det hyfsat fort för mig att spräcka hål i bubblan. Men det blev en dyr lisa. 450 kr i timmen kolsvart för att utsätta mig och mitt djur för en jävla skitmetod som förstör mer än hjälper. Och det här är bara ett fall av alla skojare i hästbranschen. Folk som säljer på naiva människor som så gärna vill vara goda hästägare medel, metoder och så kallad utbildning som i bästa fall inte alls är lika verksamma som de påstår och i värsta fall är direkt skadliga. I fortsättningen ska jag lyssna på mitt kritiska jag och aldrig köpa en tjänst av någon som påstår något som hen inte har stöd för. Jag vill ha meritlista, referenser och examensbevis. Nja inte riktigt men jag tänker aldrig mer utsätta mig och mitt djur för suspekta eller bara överreklamerade metoder utförda av självutnämnda experter som inte har kött på benen. Fast det är lättare sagt än gjort. Jag kommer bli lurad igen. För jag kan bara inte förstå hur folk kan vara så fräcka. Hur man kan stå rakt upp och ner och hitta på? Fast så enkelt är det nog inte när jag tänker efter. Det som verkar vara ljug kan ibland vara sanning för de som tror på det. De ljuger inte, de tror själva på det de håller på med till 100 procent, de har själva inte förmågan att ifrågasätta. Det finns hur många exempel som helst. Laserbehandling t.ex. Ja det är verksamt men det är inget undermedel. Jag ifrågasatte en gång det hela. Broschyrerna var ju utgivna av de som säljer laserapparater och jag frågade om det fanns någon forskning som bevisade att det hade en sådan fantastisk effekt som påstods. "Det gör det ju! Läs broschyren!" fick jag som argt svar. Men nej broschyren i fråga levde inte alls upp till vad jag eller forskarvärlden skulle klassa som statistiskt säkerhetsställda fakta. Enstaka exempel är inte bevis. Men det där förstod personen i fråga inte alls. Det finns många metoder och behandlingar som är effektiva i vissa sammanhang men bevisen är vaga och kan därför inte användas inom sjukvården. Det betyder inte att de nödvändigtvis är värdelösa men man ska vara försiktig med vad man lovar. Det finns andra metoder som man tror har varit verksamma på en del individer men det duger inte som bevis. Alla dessa homeopatmedel och dunderpulver och likande. Om det skulle vara magiska medel så skulle läkemedelsbranschen ha anammat det direkt. Men det hjälper inte att argumentera. De troende vill inte bli påkomna att ha spenderat pengar på ett luftslott. En del vill helt enkelt bli lurade. Men jag erkänner villigt. Jag har gått på en del "bluffar". Jag har velat tro att det finns så kallade snabba lösningar. Men det finns det sällan. Tyvärr.
Men dessa sekter och blint troende och lurendrejare finns överallt i säkert alla branscher men i hästbranschen så verkar de vara överrepresenterade. Ingen verkar sälja på bilägare ett dunderpulver som hälls i tanken och sedan självläker de utslitna bromsarna och rosten försvinner. Det kanske finns men jag har aldrig hört talas om det. Men vem fan som helst som har tillräckligt dålig självinsikt och tillräckligt lite skrupler kan börja ta betalt för att låtsas kunna lära folk rida, rida till deras hästar, uppfostra deras hästar, behandla dem för riktiga och påhittade krämpor, sko dem, köra dem och va fan som helst. Alla med dåligt självförtroende och bristande kunskaper är perfekta offer. Bara att snacka ihjäl dem och få dem att tro att de är för inkompetenta och odugliga att reda upp situationen själva. Att deras häst förtjänar den hjälp som erbjuds, vad det än kostar. Och vem vill inte göra det bästa för sin häst? Jag kan tänka mig att det är samma sak med föräldrar. Om någon s.k. expert säger att ditt barn behöver en speciell sorts massage en gång i veckan eller vad det nu kan vara så kanske man köper det oavsett pris av rädsla att annars vara en dålig förälder. Av rädsla att det annars ska hända något och detta något sedan kommer att tynga samvetet för all framtid. Ingen med ett samvete vill resten av livet gå runt och tänka: Jag kunde ha gjort något men jag lät bli. Och därför är de som bryr sig perfekta offer. Och de desperata. De hårdhudade och de samvetslösa klarar sig alltid. Slutsats av detta? Ingen aning.
Det är en idiotisk inställning. Det vet jag mycket väl. Majoriteten har ju nästan alltid fel. Det vet jag också. Så om de allra flesta tycker att något är vettigt och sant så är det allt som oftast inte det, i synnerhet om medierna också tycker att det är vettigt och sant. Därför ska man alltid förhålla sig jäkligt skeptisk. Jag vet, det är dötrist. Det är mycket roligare och lättsammare att helt naivt och utan eftertanke i kör ropa halleluja. Det är jäkligt skönt att höra till och att tro på något. Det går inte att komma ifrån. Att låta sig bli lurad. Speciellt för mig som saknar tro på det mesta. En lättnad att ibland bara ge sig hän och sluta tänka. Sluta googla, kolla referenser, läsa på och ifrågasätta. Det är ganska skönt att slippa det ibland.
Min gamla kemilärare Egil (r.i.p.) skulle gråta. Han gillade att lura oss för att sedan stäcka upp pekfingret i luften och med en röst och en auktoritet som en präst dundra "Glöm inte det 11:e budordet: Låt dig icke luras!". En väldigt blond tjej i klassen fick stort huvudbry över det där. "Varför har jag aldrig fått veta att det finns 11 budord?! Jag trodde det bara fanns 10". Vi andra skrattade rått och lät henne fortsätta känna sig just lurad. Likaså när hon envisades med att utmana den sadistiska fysikläraren som en gång hoppade in som vikarie för den snälla kemiläraren. (Det fanns två kemilärare på min högstadieskola: en väldigt arg med vaxad mustasch (som någon dödsföraktande niondeklassare klippte av, enligt ryktet knuffade den arga kemiläraren som hämnd, nu med en mycket passande Hitlermustasch på ena sidan, ut niondeklassaren genom en glasdörr, det är mycket troligt att det faktiskt är sant men ingen förutom den dödsföraktande niondeklassaren var intresserad av att göra "en grej" av det hela, allra minst rektorn och till syvende och sist så var en dödsföraktande niondeklassaren en idiot, om den saken var alla rörande överens och lite glassplitter i ansikten har väl ingen dött av, ja så var det på 90-talet, i alla fall i Tierp) och så den fredliga kufen Egil med kutrygg.) Hur som helst den mycket blonda tjejen i klassen utmanade den sadistiska fysikläraren som för tillfället vikarierade för den vänliga kemiläraren att man visst kunde hålla i ett visst provrör utan att bränna fingrarna. Den sadistiska fysikläraren skrattade elakt och såg ut som Jabba de Hutt i Starwars. Han var på det stora hela väldigt lik Jabba de Hutt både till utseende och personlighet. Han var märkligt nog gift med den bästa och mest pedagogiska läraren på skolan (fast hennes pedagogik var så långt ifrån de nya idéerna om att läraren ska vara en "guide on the side" som det bara går, hon körde klassisk katederundervisning och nolltolerans när det gäller stök, säga vad man vill om det men jag tror inte att någon av hennes lever fick IG i matte). Margareta var en liten kvarleva från en svunnen tid med papiljottlockigt hår och dräkt som gillade att räkna på x-krokar (som förmodligen ingen född efter 1940 har en aning om vad det är, allra minst hennes elever, men vi ställde snällt upp ekvationer med hennes x-krokar och spikade proven). Margareta hade också en förmåga att stirra på en med en genomträngande isblå blick om man händelsevis inte lyssnade på henne, ritade på bänken eller tisslade och tasslade. Vid de tillfällena stannade tiden, allt blev tyst som i graven, ingen vågade andas, Margareta förvandlades från en söt papiljottlockig tant till en gravallvarlig zombie, hon bara stod där och stirrade på en. Hon hade pli det ska gudarna veta. Utan att någonsin skratta rått och håna eleverna som Jabba de Hutt. Bara för att man så fruktansvärt ogärna ville göra den lilla söta tanten besviken (eller utsättas för den genomträngande isblå zombiblicken för den delen) så såg man till att lära sig. Jag vet inte om sådan lärare finns längre. Men hade alla lärare varit som den lilla tanten med isblå genomträngande zombiblick så hade skolresultaten i Sverige sett bättre ut, det är jag säker på. Nu för tiden får man säkert inte stirra med genomträngande isblå zombiblick på eleverna. De kan säkert anmäla läraren för trakasserier eller nåt.
Hur som helst de flesta kloka människorna är ju lite märkliga och kufiga, så även snälla Egil (fast en gång jagade han en elev med en tång men hon förtjänade det). Hans stackars son blev hemskt hånad p.g.a. sin kufiga far och till råga på allt blev stackaren faderlös redan i 7:an eller 8:an då hans grånande relik till farsa tvärdog. Hur som helst det hände att den kufiga kemiläraren rullade in sig i den jättestora utdragbara planschen framme vid tavlan (ja jag vet att det låter som jag är född på 1890-talet men det fanns faktiskt ihoprullade kartor och planscher på min högstadieskola) i ren frustration när hela klassen låtsades vara obildbar, det var ju som coolt att inget kunna och inget fatta, att spela urbota dum tonåring som med öppen käft tuggade tuggummi och med en provocerande krokad uppsyn hade ett enda universalsvar på alla frågor "jag vet int" alternativt "inte fan vet jag" eller ännu hellre bara se extremt ointresserad ut och rycka på axlarna. Ungdomar är märkliga varelser.
Nu lämnar vi kemiläraren och min högstadieskola och återkommer till ämnet: Sekten. Efter ett tag så manipulerade jag mig själv att på allvar börja tro på cirkusdirektören. Osäkerhet och dåligt självförtroende gjorde att jag helt plötsligt hade köpt paketet. Trots att det kändes fel i magen och någonstans i hjärnas vindlingar skrek något NEJ. Det låter ju bra och vettigt och logiskt men är det här verkligen en vedertagen metod? Finns det belägg? Är det ens vetenskap eller är det rent humbug? Har man gått en utbildning så måste man ju kunna berätta var man har utbildat sig. Allt annat är ju ytterst suspekt. Dessa tankar fanns i bakhuvudet. Jag försökte göra reachers, kolla upp, goolga. Ingenstans fann jag stöd för cirkusdirektörens påståenden men bara det att de var så jäkla säkra på sin sak fick mig att ändå tro på det, fast aldrig helt och hållet. Jag trodde det när jag så att säga dansade i cirkustältet och komplimangerna och uppmuntrande tillrop haglade (vem vill inte känna sig duktig?) men strax därefter så infann sig den där känslan av att ha blivit lurad. Av att ha varit jäkligt korkad.
Som tur var gick det hyfsat fort för mig att spräcka hål i bubblan. Men det blev en dyr lisa. 450 kr i timmen kolsvart för att utsätta mig och mitt djur för en jävla skitmetod som förstör mer än hjälper. Och det här är bara ett fall av alla skojare i hästbranschen. Folk som säljer på naiva människor som så gärna vill vara goda hästägare medel, metoder och så kallad utbildning som i bästa fall inte alls är lika verksamma som de påstår och i värsta fall är direkt skadliga. I fortsättningen ska jag lyssna på mitt kritiska jag och aldrig köpa en tjänst av någon som påstår något som hen inte har stöd för. Jag vill ha meritlista, referenser och examensbevis. Nja inte riktigt men jag tänker aldrig mer utsätta mig och mitt djur för suspekta eller bara överreklamerade metoder utförda av självutnämnda experter som inte har kött på benen. Fast det är lättare sagt än gjort. Jag kommer bli lurad igen. För jag kan bara inte förstå hur folk kan vara så fräcka. Hur man kan stå rakt upp och ner och hitta på? Fast så enkelt är det nog inte när jag tänker efter. Det som verkar vara ljug kan ibland vara sanning för de som tror på det. De ljuger inte, de tror själva på det de håller på med till 100 procent, de har själva inte förmågan att ifrågasätta. Det finns hur många exempel som helst. Laserbehandling t.ex. Ja det är verksamt men det är inget undermedel. Jag ifrågasatte en gång det hela. Broschyrerna var ju utgivna av de som säljer laserapparater och jag frågade om det fanns någon forskning som bevisade att det hade en sådan fantastisk effekt som påstods. "Det gör det ju! Läs broschyren!" fick jag som argt svar. Men nej broschyren i fråga levde inte alls upp till vad jag eller forskarvärlden skulle klassa som statistiskt säkerhetsställda fakta. Enstaka exempel är inte bevis. Men det där förstod personen i fråga inte alls. Det finns många metoder och behandlingar som är effektiva i vissa sammanhang men bevisen är vaga och kan därför inte användas inom sjukvården. Det betyder inte att de nödvändigtvis är värdelösa men man ska vara försiktig med vad man lovar. Det finns andra metoder som man tror har varit verksamma på en del individer men det duger inte som bevis. Alla dessa homeopatmedel och dunderpulver och likande. Om det skulle vara magiska medel så skulle läkemedelsbranschen ha anammat det direkt. Men det hjälper inte att argumentera. De troende vill inte bli påkomna att ha spenderat pengar på ett luftslott. En del vill helt enkelt bli lurade. Men jag erkänner villigt. Jag har gått på en del "bluffar". Jag har velat tro att det finns så kallade snabba lösningar. Men det finns det sällan. Tyvärr.
Men dessa sekter och blint troende och lurendrejare finns överallt i säkert alla branscher men i hästbranschen så verkar de vara överrepresenterade. Ingen verkar sälja på bilägare ett dunderpulver som hälls i tanken och sedan självläker de utslitna bromsarna och rosten försvinner. Det kanske finns men jag har aldrig hört talas om det. Men vem fan som helst som har tillräckligt dålig självinsikt och tillräckligt lite skrupler kan börja ta betalt för att låtsas kunna lära folk rida, rida till deras hästar, uppfostra deras hästar, behandla dem för riktiga och påhittade krämpor, sko dem, köra dem och va fan som helst. Alla med dåligt självförtroende och bristande kunskaper är perfekta offer. Bara att snacka ihjäl dem och få dem att tro att de är för inkompetenta och odugliga att reda upp situationen själva. Att deras häst förtjänar den hjälp som erbjuds, vad det än kostar. Och vem vill inte göra det bästa för sin häst? Jag kan tänka mig att det är samma sak med föräldrar. Om någon s.k. expert säger att ditt barn behöver en speciell sorts massage en gång i veckan eller vad det nu kan vara så kanske man köper det oavsett pris av rädsla att annars vara en dålig förälder. Av rädsla att det annars ska hända något och detta något sedan kommer att tynga samvetet för all framtid. Ingen med ett samvete vill resten av livet gå runt och tänka: Jag kunde ha gjort något men jag lät bli. Och därför är de som bryr sig perfekta offer. Och de desperata. De hårdhudade och de samvetslösa klarar sig alltid. Slutsats av detta? Ingen aning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)