Facebookspöken och gillajägare

Vårt människovärde mäts i antalet gilla på Facebook, det vet ju alla. Den som har samlat ihop flest gilla när hen dör vinner. Då är det ju inte så konstigt att vi spenderar så mycket tid på fejan. Inte konstigt alls faktiskt. Men det här med Facebook är inte så lätt alla gånger. Det är i själva verket bara ett fåtal som till fullo bemästrar konsten att balansera mellan det allt för triviala och det allt för djupa och personliga - det allt för snusförnuftiga och den allt för flamsiga. Det är nämligen inte så lätt att veta vad man ska skriva för att samla så många gilla som möjligt och därmed öka sitt värde som människa. En del behöver dock inte bekymra sig om det, de kan skriva precis vad som helst och ändå få fler gilla än vad andra får under en hel livstid. Det räcker men att de skriver typ "morgon kaffe", "vardags myys", "sol sken" eller "mellan mål" (det verkar för övrigt finnas ett direkt samband mellan antalet särskrivningar och antalet gilla liksom det finns ett negativt samband mellan antalet gilla och hur genomtänkt och intressant ett inlägg är), lägger de dessutom upp en bild på "sol skenet", "morgon kaffet" eller "mellan målet" så åtnjuter de en expotionell ökning av antalet gilla och kan dö lyckliga.

En del blir för personliga (man vill liksom inte veta detaljer om folks hudveckseksem) och andra vågar, eller vill inte av rent principiella skäl, skriva någonting alls, de är de så kallade Facebookspökena (jag kom precis på ett  nytt ord, om fem år finns det i Svenska Akademiens Ordbok, jag lovar, fast nej förresten de skriver inte in sammansatta ord, men annars så hade det kommit in, det är jag säker på). Facebookspökena finns där ute men du ser aldrig någon aktivitet från deras sida. De allra mest anonyma av dem har inte ens en profilbild. Man kan bli lurad av att de aldrig någonsin trycker på gilla eller skriver en statusuppdatering och tro att de aldrig är inne på Facebook. Men så behöver det absolut inte vara. En del av dem läser nämligen ALLT som alla andra skriver och de tycker och tänker en hel del men de visar det aldrig genom en kommentar, ett gilla eller en smiley. De för förmodligen statistik över vilka som skriver de mest korkade, de roligaste, de mest intressanta och de minst och de mest PK:iga statusarna. Förmodligen har de också en ständigt föränderlig lista över sina 10 favorit- respektive mest hatade facebookvänner. Kanske jobbar de för PK-maffian eller SÄPO rent av. Man vet inte så noga. Facebookspökena har i alla fall missat att det hela går ut på att samla gilla. De är de farligaste Facebookvännerna. För de minns allt du någonsin har skrivit, säkert även det du har raderat, för de har redan sparat ned det i ett worddokument, och de kan när som helst använda det emot dig - i den verkliga världen.

Sen finns det de som hemskt gärna vill ha jättemånga gilla men som inte liksom har något att tillföra (vilket de förvisso inte alls är ensamma om men de är ensamma om att i alla fall ha självinsikt nog att inse att de inte har något att tillföra) och därför ägnar sig helt åt att okritiskt dela allt som kommer i deras väg. En del av dessa delare riktar in sig främst på att dela bilder med så kallade visdomsord - fantastiskt banala upplysningar om att vi ska fånga dagen och att skönhet minsann kommer inifrån (det måste vara en synskadad och/eller ful människa som kom på det) och annat trams. Så konventionellt att jag dör lite varje gång. En del av dessa texter är dessutom otroligt korkade. Just nu delas det några så kallade husregler som man ska smacka upp på väggen är det tänkt. Kommentarer som "åhhh så fint" och "åh så bra" och så vidare haglar. Jag tycker att det är enastående idiotiska regler. Vilket jag genast skrev men ångrade mig när jag insåg att jag hade ett par tusen vänliga om än något naiva gillajägare (tjoho jag kom på ett nytt ord igen) emot mig och jag ville faktiskt inte göra dem ledsna, på riktigt, så jag tog bort min syniska kommentar och tryckte på gilla istället. Bland annat så ska man enligt dessa husregler säga att man älskar varandra varje dag och så ska man alltid vara ärlig och givetvis alltid tacka för maten. Man ska alltså säga till sambon att hens middag var ganska misslyckad och smaklös faktiskt och sedan säga "men tack i alla fall och jag älskar dig, fast det där sista sa jag bara för att jag måste för just idag är jag sjukt jäkla less på dig och så börjar du bli fet också". Och ungarna ska säga till plastföräldern att "jag älskar dig fast nu ljög jag för jag hatar dig egentligen för du har förstört våra liv och så har du fult hår". Det där med att alltid vara ärlig blir inge bra. Jag lovar.

Ibland kan man försöka vara rolig men då vill det till att andra också inser att man är rolig. Så är emellertid inte alltid fallet. Ibland är jag till exempel sjukt jävla tokrolig men ingen annan tycks begripa det, eller ja inga förutom det lilla fåtal mycket begåvade och älskvärda människor som tycker att jag är rolig. Och de är mycket begåvade och älskvärda främst just för att de har vett att förstå att jag är rolig. Ibland kan man skriva något skarpt om samhället och politiken men det uppskattas absolut inte av majoriteten. Det uppskattas bara av samma fåtal begåvade och älskvärda människor som även har vett att inse att jag faktiskt är rolig, ibland i alla fall. Att uppskatta min humor och det jag skriver är en väldigt bra kompetens tycker jag. Något att nämna i CV:et.

De flesta facebookare skriver om så vardagliga saker på ett så opersonligt vis att det förmodligen skulle vara väldigt svårt att avgöra vilken som egentligen har skrivit deras inlägg om man skulle hålla för namnet och bilden på facebookaren ifråga. Man kan förstås gissa sig till vem det skulle kunna vara utifrån antalet felaktiga särskrivningar men det är inte alldeles säkert för särskrivningsproblematiken är inget unikt - det är en epidemi värre än Ebola. När det gäller opersonliga bilder på den nyinköpta ljuslyktan från Åhléns eller på dagens köttfärslimpa eller på regnet eller solen eller blåsten över Storsjön eller den blonda lintotten så är det på det hela taget nästan omöjligt att veta vem som ligger bakom fotot och statusuppdateringen. Alla verkar ju ha ljuslyktor och laga mat hela dagarna och ha blonda lintottar. Även jag lägger ibland upp den typen av bilder, förutom just på lintottar till småbarn. Inte just på köttfärslimpor heller av den enkla anledning att jag hemskt sällan ser en köttfärslimpa, i synnerhet inte i mitt eget kök och extra i synnerhet inte köttfärslimpor som jag har lagat själv. Senast jag gjorde en köttfärslimpa var nog år 2008 i ett desperat försök att verka vara en huslig sambo och ett bra giftasämne, det gick sådär kan jag säga. Jag fick återigen höra att jag är en tornado i köket. På ett dåligt sätt. Hur som helst. Det är knepigt det där med Facebook.

Om ni tycker att jag skriver många och långa statusuppdateringar så kan jag meddela er att ni inte ens ser hälften av alla statusuppdateringar jag i själva verket skriver. Jag skriver mängder med texter som jag väljer att publicera under kategorin "Bara jag". (Till er som har en tendens att skriva statusuppdateringar när ni är i ett särskilt känslosamt stämningsläge och/eller har druckit ett par öl är sekretessinställningen "Bara jag" ett hett tips). Jag använder mig av denna inställning för att jag vet med mig att jag skriver snabbare än jag tänker, så vis av erfarenhet har jag lärt mig att inte direkt trycka på skicka utan först efter att ha läst och begrundat texten några hundra gånger eventuellt låta omvärlden se den. Oftast drar jag slutsatsen att mina långa upprörda inlägg över sakernas tillstånd, politiker och mediers kollektiva dumhet eller ett tionde inlägg om Skippys förträfflighet inte är sådant som folk vill läsa, inte varje dag i alla fall, åtminstone inte flera gånger om dagen. Hur som helst, folk vill ha lagom mycket bilder på ungar, middagar, vardagsmyyys och ljuslyktor på fejan, inte långa arga inlägg om saker som utspelar sig utanför hemmet, gymmet och den lokala ICA-affären. Så jag ska skärpa mig, jag lovar. Men det är inte bara jag som gör dryga inlägg på Facebook. För en del verkar på fullt allvar tro att 10 statusuppdateringar per dag om vad deras småbarn har haft för sig sen sist, det vill säga den senaste timmen, är av allmänt intresse. Småbarn verkar dessutom inte ägna sig åt så många världsrevolutionerande grejer om jag ska vara ärlig, de verkar mest äta med hela kroppen, skita, sova, ständigt drabbas av feber, otäcka utslag och andra åkommor, vara sura och griniga eller någon gång ibland vara irrationellt överlyckliga över en kanelbulle eller en pinnglass.