Älgarna demonstrerar! Älgarna har fått nog! Men älgarna nöjer sig inte med att få lugn och ro i sin egen skog. Nej älgarna vill ta över världen. Ja så är det.
Älgarna på Frösön har påbörjat sin kolonialisering. Skratta ni men den dagen ni sitter där med en klöv i röven och ser hur mänskligheten tynar bort under älgarnas tyranni så önskar ni att ni hade tagit min varning på allvar. Man skulle kunna tro att det är enskilda individer det handlar om men det verkar vara hela älgsamhället på Frösön som har utvecklat en speciell kultur. Det de håller på med är så att säga organiserat. De har utvecklat en gangster- och erövringskultur. Man kan även påstå att de gör sig skyldiga till kulturell appropriering å det grövsta när de helt utan förståelse och respekt för vår historia, kultur och våra vanor klampar in i våra trädgårdar och ägor och tar för sig av det som bjuds eller inte bjuds. De säger inte ens tack. De gör helt enkelt narr av oss. Fy fan!
Och när någon eller några saboterande älgar MIA så kommer alltid nya älgar och tar deras plats. Jag börjar misstänka att de har en hel armé som står och lurar i full stridsberedskap bakom tallarna. De har noll respekt för människor och det har hänt att folk har jagat dem med långpisk utan att de har fattat vinken. Jag har själv kastat snöbollar på dem när de har stått och glott på hästarna. För min del får de gärna stå och glo (jag tänker att de kommer från en annan kultur och inte vet om att det är ofint att stirra) men hästarna är av en helt annan åsikt. De tror att älgar har hästar på menyn. Jag börjar tro att hästarna har rätt. Eller så är hästarna bara väldigt intoleranta, rent av rasister. Men det kan också vara så att de vet något som vi inte vet.
Igår kväll ganska sent var jag ute och red. Skippy kan vara en larv-pelle när det kommer till soptunnor och plastpåsar och annat mänskligt påfund men naturen och saker som finns i naturen brukar han inte vara så rädd för. Inte ens älgar brukar skrämma honom nämnvärt. Men igår var han rädd. Så där rädd har han inte varit sen den där gången vi red ut i skogen i Tierp och det nyligen hade synts till varg där. Då visade han mycket tydligt att här matte bör vi INTE gå. Bara för att så var jag förstås tvungen att rida en bit till och sen vända så att det ändå var på mitt initiativ vi red hemåt. Men det gick rätt fort på vägen hem och jag slängde hela tiden blickar över axeln. Igår var det samma obehagskänsla som liksom låg tung över den skumma och oberäkneliga skogen. Jag låtsades att jag inte var rädd för varulvar (som jag vet lurar överallt) och drev på Skippy men det var ganska skönt när vi äntligen vände hemåt. Han ville springa fort och jag hade inget att invända. Jag kände mig nämligen väldigt ensam och utelämnad åt naturens nycker. Det kändes som att naturen ville oss ont. Den ville äta upp oss.
När vi nästan var framme vid stallet och både jag och Skippy hade slappnat av och lagt varulvar och vargar och björnar och självmordsbombande älgar och annat otyg bakom oss så såg jag en älg som stod väldigt nära oss. Alldeles för nära för min smak. (Skippy var dock inte allt för brydd vilket ytterligare stödjer min tes att det Skippy kände av ute i skogen inte var vanliga gräsätande älgar, det var något mycket värre...). Jag hojtade och hade mig för att skrämma bort den långbenta figuren. Det hade tyvärr motsatt effekt. Den lag huvudet på sned och såg ut att tänka "Jaha och vad tror du att du håller på med då? Jag kan äta upp er båda två på två röda. När jag tänker närmare på saken är det nog exakt det jag tänker göra". Plötsligt var det två älgar och de gick med gigantiska kliv mot stigen - åt vårt håll. Hur ska vi nu ta oss hem tänkte jag skräckslaget. Jag var rädd att de skulle spärra vägen för oss och vi skulle vara tvungna att vända om. Jag såg framför mig hur dessa två långbenta muterade köttätande monsterälgar (säkert har de också knivar inopererade i klövarna som de skickar ut vid väl valda tillfällen och snittar upp sina offer lite elegant) skulle jaga oss runt galoppslingan. Detta fick bara inte hända. Jag ska rädda mig och Skippy tänkte superhjälten i mig. Jag tog fart och galopperade förbi dem (inte utan att jag kände mig som en actionhjälte/westernstjärna). Älgarna var dock inte ett dugg imponerade av mitt trick. De brydde sig heller inte det minsta om att jag skrek att de skulle dra dit pepparn växer och det spelade ingen roll alls att jag hytte med näven och hotade med våld och att jag poängterade att hela grejen kändes osportslig. Ja det är faktiskt osportsligt. Skippy var i sammanhanget väldigt liten och de var två stycken och de hade väldigt långa ben. Jag har aldrig förut varit rädd för älgar men nu var jag faktiskt rädd. Nästa gång jag rider ut i skogen vill jag nog ha med mig en bazooka för jag anser att jag har tillräckliga belägg för att påstå att älgarna på Frösön är muterade och har superkrafter. Men dessa X-Men-älgar är inte några snälla superhjältar. De är här för att förgöra oss. Och glöm nu inte att det var jag som upplyste er om det här. (Man skulle kunna tro att jag har kollat för mycket på skräckfilm men det har jag inte. Inte alls faktiskt. Verkligheten räcker gott och väl för mig.)
