Att vara arg i onödan och män som heter Ove

Just i detta nu går min granne tillika självutnämnd kontrollant och polis förbi mitt fönster för en av alla hans dagliga kontrollrundor. Han iakttar noggrant att ingen har tappat något skräp på gatan utanför, att ingen har parkerat en cykel fel, att soporna inte är felsorterade, att jag inte har bokat en tvättid jag inte utnyttjar eller har bokat mig på 3 tider på raken vilket är strängeligen förbjudet (ja jag har fått skäll för denna extrema nonchalans jag dessa gånger har uppvisat, nu är det ju visserligen så att det är väldigt gott om tvättider då de flesta i huset verkar ha egen tvättmaskin, resten är pensionärer och kan tvätta när f*n de vill, men rätt ska vara rätt, det är han noga med vår kära bostadsrättsfascist) och skriver noggrant upp de registreringsnummer han inte redan kan utantill. Han utför sitt obetalda jobb med en imponerande nitiskhet och med en uppsyn som skrämmer de flesta. Det finns en Ove i alla bostadsrättsföreningar. (Har ni inte läst boken En man som heter Ove - gör det.)

Häromdagen hände något märkligt. När jag skulle ta av mig ridstövlarna upptäckte jag att dragkedjan på båda stövlarna hade delat på sig. Jag har haft stövlarna i 2-3 år och det har aldrig varit några problem med dragkedjorna. Så helt plötsligt är båda paj! Det får mig att återigen uppta min teori om att alla produkter har en tidsinställd förstöra-sig-själv-funktion. Tidpunkten för när produkten skall sluta fungera beror på typ av produkt, fabrikör och hur lång garantin är. Mobiler till exempel går alltid sönder efter 1 år (mina går sönder efter 2-3 dagar men det är en annan historia). Prylarna ska helt enkelt inte hålla för länge, i synerhet inte teknik. De skall gå sönder direkt efter att garantin har gått ut så att man skall springa till butiken och köpa nytt.

Men att ridstövlar också har en förstöra-sig-själv-funktion förvånar mig lite. Men jag är i ärlighetens namn mer förvånad över att mina ridstövlar har hållt så länge. De är inköpta på Hööks. För er som inte är hästmuppar så kan jag berätta att Hööks är en lågpriskedja för häst och ryttare. Problemet är att många (inte alla, märk väl) av sakerna de säljer inte håller för stallklimat. För att inte riskera att få arga blickar när jag nästa gång kliver in i den lokala Hööksbutiken (den här stan är hemskt liten) vill jag passa på att säga att jag även har köpt en hel del bra grejer på Hööks och jag kommer fortsätta att handla en del saker där. Men det är tyvärr så att en del grejer de säljer är lite mer My Little Pony och Barbiehästar. Ridbyxorna för 679 spänn börjar noppra sig och falla i bitar efter första användingen, handskaran är snygga men är inte riktigt gjorda för att mocka skit, rida och lasta hästar. De är åtminstone inte gjorda för att lasta min häst. Jag har vissa gånger avverkat ett par handskar på en lastning och då är det ändå handskar för över 200 spänn. Sådana gånger kan jag nästan, för en kort stund, glömma bort hur underbar min häst är. Det kan hända någon gång mellan den femte-elfte och femte-tolfte gången som han står bakåtlutad som en istadig åsna och sätter alla sina 450 kg emot mig för att stunden senare stå på bakbenen och kasta sig bakåt. Att han inte har fattat än att när det gäller viljornas kamp så vinner jag alltid. Han må vara jäkligt envis men jag är Ior gånger 100. Två åsnor som blänger på varandra och försöker överlista varandra, säkert en underhållande syn. Men ibland går det hur bra som helst. Som igår. Då är han värd en miljon. Minst.

Men det är som det är med dessa fyrfotingar, man kan aldrig förutse exakt hur de ska reagera och vilket humör de är på, deras toppar och dalar matchar sällan våra. Det är det som är charmen och utmaningen. Det gör att det blir så oändligt mycket mer värt när man lirar ihop, när man lever i symbios, när man talar samma språk, när man blir ett. Det är magiskt. Och jag har hört att de svåra hästarna är de bästa. Det har jag tagit basta på. Han är smart min häst och har integritet. Han väljer sina människor med omsorg. Han är känslig och tuff på samma gång. Han är stark, vig (just att han är vig visade han i helgen när han gjorde en bakåtkullerbytta utan att ens bli stel), vänlig, nyfiken, har en fantastisk fysik och en arbetsmoral som arbetarpartiet Moderaterna måste avundas. Hade genomsnittssvennen varit lika ambitiös och arbetsvillig som Skippy så hade vi löst mycket. Men nu var det ju inte en hyllning till min häst jag skulle skriva... Även om ett mer intressantare ämne än Skippy knappast går att finna.

Det var ju det där med produkter som inte håller. Det finns få saker som gör mig så rasande som när grejer går sönder. Och det är hemskt synd för mina grejer går sönder hela tiden. Och ju mer de går sönder ju argare blir jag och ju argare jag blir ju mer går prylarna sönder. Hot om våld och stryk i förebyggande syfte fungerar hemskt dåligt på teknik har jag upptäckt. I måndags köpte jag en ny mobil, väl medveten om att den antagligen skulle lägga sig ned och tvärdö bara för att jävlas med mig redan innan veckoslutet. Jag blev alltså inte förvånad när jag i torsdags upptäckte att det liksom var ett hål på sidan på min mobil. Det såg ut som det saknades en liten lucka. Fan. Gick till PhoneHouse väl förberedd med argument för att kunna reklamera. Jag bestämde mig för att vara benhård - det var inte jag som hade varit oförsiktig (och för en gångs skull så hade jag inte varit det, bara tappat den i golvet ett par gånger), den linjen skulle jag hålla stenhårt. Men jag behövde aldrig använda mina inövda argument. Det var nämligen inget fel på telefonen. Det skulle vara så. Det var en magnet som används om man ska ladda mobilen med en speciell laddningsdocka. Se där. Man lär sig nåt nytt varje dag. Och jag hade varit förbannad i onödan.

Underbara uppblåsbara...

10 sekundmeter och 10 grader varmt. Jämtländsk sommar när den är som bäst. Börjar känna att jag och Karro börjar ha en giltig ursäkt för att vi ännu inte har köpt den där monstergummibåten vi skrutit om.

I sju års tid har jag väntat på att någon cool person som har en yacht utanför Marité ska dyka upp i mitt liv. Men det har inte hänt än. Väl medveten om mina bristande kunskaper i båtskötsel och att båtfan kommer att gå sönder och jävlas och kräva en jäkla massa underhåll samt att en hamnplats nedanför min lägenhet kostar mer än vad min budget klarar har jag de senaste somrarna börjat fundera på att bygga en flotte som kan tjuvparkeras bredvid båtplatserna. Men orka liksom. Då kom jag på att en stor fet gummibåt skulle vara perfekt. Bara att blåsa upp den dagen om året då solen värmer på Storsjön. Resterande dagar förvaras den i vardagsrummet. Helt onödigt att tömma den på luft när man ändå säkert skall använda den snart igen. Någon realistisk tråkmåns frågade om det verkligen skulle gå att få in båten genom dörren och om den inte skulle ta väl mycket plats i vardagsrummet samt att den skulle vara blöt och att jag har en inneboende som kanske inte skulle gilla idéen fullt lika mycket som jag. Jag har vänligt men bestämt vägrat att lyssna på några som helst goda råd och invändningar av det slaget.

Vem om inte Karolina skulle tycka att min idé var strålande? Hon nappade direkt. Och nu har vi hittat den perfekta båten. Över 3 meter lång och håller för flera hundra kilo. En uppblåsbar dröm. Men det har inte blivit av. Än. Och som vädret nu är känns det som en något onödig investering. Men man vet inte. Rätt vad det är är det 25 grader varmt och då önskar man att man hade en 3,15 meter lång gummibåt i vardagsrummet. Det kan hända. Och när det händer då jävlar. Då är det vi som är coolast i stan när vi vandrar ner till sjön med vår gummibåt. Vi har tänkt på allt. Drycken får ligga på kylning i Storsjöns mörka vatten i ett hönät. Vi har kommit fram till att stilettklackar i båten inte är att rekommendera samt att det inte blir någon motor och slemmiga fiskar i båten är strängt och absolut förbjudet. Vi kommer ro omkring i vår gummibåt med högtalare placerade i en vattentät bag och precis alla kommer att vara precis hur avundsjuka som helst, även de med en yacht utanför Marité. Så att ni vet.

Truckerkeps och rosa pumps.

Jag satt på en uteservering med mina rosa pumps med alldeles för hög och tunn klack för Östersunds kullerstensgator, billiga solbrillor av pilotmodell, nya jeans som smiter åt som ett andra skinn och en vit handväska. Allt tillsammans fick detta mig att känna mig alldeles vansinnigt elegant och frän. Just när jag satt där och kände mig flått utbrast min väninna "truckkeps och snus det är liksom du det Karin". What? Ursäkta mig! Jag är liksom vit handväska och rosa skor menade jag stött. Ja men det är inget fel med truckerkeps och snus - det är ju ashärligt, invände min väninna. Jag funderade en stund. Och jo keps brukar jag ju faktiskt gå omkring i fast bara till, i och från stallet men snus nej det är inte min melodi. Jag ska inte neka till att jag har försökt bli snusare vid ett par tillfällen men jag har varit hopplöst talanglös. Jag har svalt äcklig snussaft och kräkts. Som den där franska besökaren i studentkorridoren i Flogsta, som i sin iver att smälta in masskonsumerade lössnus och försvann, vi hittade honom ett halvt dygn senare sovandes i en dusch, vi skrattade rått. Och så där fast för cigg har jag heller aldrig blivit. Det blir aldrig någon nikotinist av mig vilket jag ibland är lite ledsen över för det vore ju så nice att ha en enkel lösning på alla problem. Ha en räddare i nöden liksom. Och framför allt blir man inte fet av nikotin. Men jag har mitt kaffe så jag får väl hålla till godo.

Hur som helst så menade min väninna alltså att jag är en skön lantis med truckerkeps när jag var fullt upptagen med att känna mig som den typ av människa som trivs bäst något överklädd på en fullsatt uteservering. Jag bestämde mig först för att hon hade fel för att en kort stund senare ändra mig. Jag kom med ett nöjt flin fram till att det går alldeles utmärkt att vara både en skön lantis med kepa och en brud med röda naglar och högklackat. Och en massa andra saker också. Man är komplex, oväntad, flerbottnad och så vidare. Det är fantastiskt och djupt störande på samma gång. Att den mänskliga naturen är så komplex gör det nämligen svårt att sätta in folk i fack. Och vi älskar fack. Utan fack blir det kaos.

Hur som helst så har samma person som tyckte att jag är en skön truckerkepsbrud, under hela den tid vi känt varandra, i nio månaders tid, trott att jag är halvpolack. Hennes besvikelse när hon för någon vecka sedan upptäckte att jag inte är det minsta lilla polsk var total och hon försäkte inte dölja sin besvikelse. Jag är också lite besviken över min ospännande bakgrund. Surahammar och Hallstahammar är inte så spännande, men vad gör man? Man får helt enkelt försöka göra sig spännande. Kompensera sin alldagliga bakgrund med personliga egenskaper. Heter man Svartenbrandt eller Wallenberg eller Bernadotte eller har en morsa som är rysk spion eller godsägare då är man liksom född spännande. Alla vi andra får göra oss spännande så gott vi kan.

I en rödgrön utopi i ett parallellt universum.

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg helt på rim,

trots att hjärnan känns som lim.

Så kan det bli när man har alltför roligt har jag hört,

och med dagens ambition är det redan kört.

Det var något jag skulle göra men jag minns inte vad,

men nu har jag i alla fall skrivit en rad.

Så till något duger kanske ändå min hjärnsubstans,

den påminner mig om gårdagens heta diskussioner, groggar  och dans.

Att jag på håret behöll hedern i behåll,

och jag kände mig påhoppad från alla håll.

”Är du moderat?” Frågade någon argt,

klimatet kändes minst sagt kargt.

Jag ville svara att ja för fan jag är värsta sortens borgarbracka,

vore spännande att de dom  lacka.

Men festen hade knappt börjat och jag var lite skraj,

Att den frasen hade betytt good buy.

Så jag sa som det var att nej jag röstar inte på dom,

jag nämnde inte att till hösten kanske jag har tänkt om.

För jag börjar på allvar bli orolig för de röda och grönas fantasier,

naivitet, lögner, dogmer och hårklyverier.

Och det är lite märkligt när de som talar om tolerans,

inte vill ge någon med en annan åsikt en chans.

Det finns inga gråskalor i somligas värld,

de slänger sig med flåskler och tror att det är att vara lärd.

Men det mesta de säger är hörsägen och propaganda,

sådant de har blivit pådyvlade av andra.

Alla ska med - Sveriges generositet känner inga gränser,

Men vem fan ska producera våra varor och tjänster?

Vi ska ha bra skola, vård och omsorg, vägar och miljö,

för i vårt underbara land är ingen slö.

Alla arbetslösa kastar sig på hantverkarjobben och universitet.

För alla som bor eller vill bo i Sverige vill bidra, du vet.

Dessutom har i princip alla nyankomna precis den kompetens vi kräver,

till och med de stackare som inte kan tolka bokstäver.

Människor kostar pengar – både svennar  och de som är födda någon annanstans,

Att blunda för kostnaderna och konsekvenserna av vår politik leder ingenstans.

Sanningen är att det finns folk för allt,
Och det i sig är ganska ballt.

Det kommer hit mängder med ambitiösa, välutbildade  eldsjälar och idealister.
Men även fifflare, analfabeter, lögnare, sol-och-vårare, och ligister.

Att bara se problem är inte konstruktivt alls,

Men att hålla för öronen och blunda leder ingenstans alls.

Jag önskar också att jag levde i den grönröda utopin,
där alla är snälla och det inte finns några svin.

Jag önskar verkligen att det världen fanns,
kanske gör den det men det måste vara i ett universum någon annanstans.