Flott och päran - varken mer eller mindre

Igår åt jag middag på sjukhusets cafeteria. Maten som serverades var inte riktigt den typ av mat som jag går igång på men jag var hungrig och min kropp behövde bränsle. Men ändå - servera käk som är värt namnet för tusan!

Landstingets representant serverade klassisk husmanskost i form av stuvad potatis och prinskorv. Tanten i serveringen såg så uttråkad ut att jag fick paltsvimma redan innan jag smakat av godsakerna. Det kan bli gott försökte jag intala, ett smula skeptiskt, jag. Jag lassade på rejält och tänkte att nu jävlar ska jag svulla i klassiskt flott.

Jag skulle kunna påstå att det var på grund av upprymdheten över den vita klistriga stuvningen som jag välte ner två glas vid disken. Men det skulle ha varit en lögn. Det var av ren slarvighet som de åkte i golvet. Shit happens. Ganska ofta i mitt liv för övrigt.  Mattanterna såg dok inte med blida ögon på min försumlighet, trots att jag bad om ursäkt och erbjöd mig att sopa upp glassplittret.

Jag flanerade över till salladsbuffen istället. Den hade en hel del att önska men jag lassade på av det som bjöds och sjönk till slut ner i en hård stol tillsammans med min väninna. Prinskorvarna badade i kallt flott och de var ljusbruna som en tonårings kind i april. Lite lätt rosafärgade av den blyga vårsolen och välinpackade av talg och saker man inte vill veta namnet på.

Äcklad petade jag i maten och ägnade mig åt chokladbollen, colan och kaffet istället. Efter en stunds funderande kom jag på att den ouppfriskande landstingsmaten ändå på något vis var uppfriskande. För det är alltid uppfriskande med folk som går mot strömmen. Förespråkare för GI och LCHF har talat för döva öron när det gäller Jämtlands Läns Landsting. De serverar päran, kött och flott som att tiden stått stilla. Jag kunde välja chokladbollen och en tallrik fil när jag kom hem. Värre var det förstås för patienterna. Men å andra sidan så är det skönt att veta att de slipper vara ändamål för laborerande med nymoderniteter och illa undersökta bantingsmetoder. Kött och potatis. Vaken mer eller mindre.

De hjulbenats konvent

Det sägs att om det är någonting som man längtar efter riktigt mycket så ser man människor överallt som har just det där som man suktar efter. Den som försöker bli gravid ser barnvagnar överallt och den som så gärna vill ha en hjärtevän ser äckligt nyförälskade par var de än vänder sig. Den som är fet och olycklig ser bara slanka lyckliga människor som har fräckheten att vara smala utan vare sig flygvärdinnemetod, Atkins, ätstörning, 5-2 eller stenåldersdieter. Ja ni fattar vad jag menar.

Jag ser hjulbenta människor. Det är vad jag ser. Och då menar jag riktigt ordentligt hjulbenta människor.

Den senaste tiden så kryllar det alltså av hjulbenta människor var jag än går. Tanter och farbröder som är så hjulbenta att Leif Loket Olsson lätt skulle kunna göra en kullerbytta mellan deras knän. Jag ser dem på gator, torg, gångvägar ja till och med i skogen. Det är inte så att jag har något emot hjulbenta på något vis. De har samma existensberättigande som alla andra, som Camilla Läckberg, kvinnor med kameltå och noppriga gråa koftor och snubbar med tatueringar med smurfmotiv. Skillnaden är att de hjulbenta inte har gjort ett aktivt val för att vara hjulbenta. Så när jag tänker efter så har de faktiskt lite mer existensberättigande än en dela andra.

Hur som helst så är den stora frågan naturligtvis: Hur kunde de bli så hjulbenta? Är det en lokal genetisk defekt eller är det en missbildning som har uppstått i dyningarna efter cryptosporidiumutbrottet 2010? En tillfällig skandal med förpestat dricksvatten som snart glömdes bort. Några blev magsjuka men lite diarré har väl ingen dött av? Hyfsat många miljoner om jag tänker efter men kanske inte just i Östersund de senaste 100 åren. Men nu ska vi inte irra oss iväg i sidospår. Sambandet: cryptosporidium och hjulbenthet var vad som skulle utredas. Det kanske var så att bakterierna inte alls försvann utan de satt sig på knäskålara på de drabbade och började äta upp dem inifrån. De små inkräktarna försvagade knäna så pass mycket att de började bukta utåt av belastningen av kroppen. En långsam och plågsam färd mot total hjulbenthet. Bara ibland, om det är riktigt tyst, kan man höra hur cryprosporiderna knaprar på knäskålarna. Det är en hypotes lika bra som någon annan. Var är Janne Josefsson när man behöver honom som mest?

Jag drömmer mardrömmar. Jag drömmer att jag har artros vilket jag inte riktigt vet vad det är men en jag kände hade artros och han var hjulbent. Är man hjulbent så har man artros och har man artros så är man mest troligt hjulbent. Lite så går mitt resonemang. I alla fall så har jag alltså drömt att jag har artros i knäna. Och i min version av artros ligger benknotorna och skaver mot varandra. Allt det här joxet som man har i kroppen, ja ledvätskor eller vad det nu är är borta. Inget finns kvar som sätter skelettet på plats utan lårbenet och skenbenet ligger direkt mot varandra och skaver. Det gnisslar som när man drar med en nagel mot svarta tavlan. Lårbenen liksom hamnar på sniskan, därav hjulbentheten. Och det gör ont. Det gör förbaskat ont. En malande värk som blir värre när man rör på sig. Varje steg är en plåga. Lite som när den lilla sjöjungfrun lämnade havet för att bli människa men fick betala ett högt pris - varje steg hon tog kändes som att kliva på en kniv. Vad fick han allt ifrån den där Andersen?

Så tänker jag mig att det kan vara att vara hjulbent. Och jag vill inte vara hjulbent. Så varför ser jag dessa hjulbenta människor överallt? Vill mitt undermedvetna säg mig något? Jag tänkte ett tag att det kanske var nån slags happining för hjulbenta i stan men det har varat i flera veckor nu. Det är cryptosporidium eller ett långvarigt konvent för hjulbenta. Det är de enda rimliga och logiska förklaringarna jag kan komma på.

Hej och tack för fisken.

Äntligen! Vad ni har väntat! Inte? Men det har i alla fall jag gjort. Väntat på inspirationen. Förgäves naturligtvis. För är det något man inte ska vänta på så är det just inspiration. För väntar man på att inspirationen skall infinna sig kan man i värsta fall få vänta hela livet. Fråga vilken uttråkad landstingspolitiker som helst. Så helt utan inspiration skapade jag den här bloggen. Namn och design är på prov. Kanske kommer jag på något bättre (när och om inspirationen infinner sig).

Apropå på prov så känns det ganska ofta som att hela mitt liv är på prov. Ja kanske hela alltet rent av. Eller ett practical joke. Ett elakt sådant.

Just nu hade jag dock inte tänkt att fördjupa mig i existentiella frågor av det slaget. Jag tänkte mest bara säga hej. Hej och tack för fisken. Varför man nu skall tacka för något som man har betalat för. Men det är ju trevligt att säga tack då och då. Så jag säger, eller skriver rättare sagt, tack. Tack för den goda fisken Ica Maxi. Varmrökt lax som jag inhandlade igår. För att fira att lönen inte hade hunnit ta slut ännu. Trots besök på Häst e Bäst samma dag som lönen satt på kontot (ett högst våghalsigt drag kan jag säga). Men det gick bra. Jag var ståndaktig och köpte "bara" ett träns som jag faktiskt nästan behövde. Dessvärre var tränset för litet eller hästens huvud för stort hur man nu ser det. Men det gäller ju att passa på att handla innan den är slut, lönen alltså. För det kan hända att lönen tar slut när som helst. När man minst anar det. Det är som det är med de mesta saker i livet helt enkelt.

Mer än så här tänkte jag inte bjuda på detta första blogginlägg. Tack och god natt.