Det sägs att om det är någonting som man längtar efter riktigt mycket så ser man människor överallt som har just det där som man suktar efter. Den som försöker bli gravid ser barnvagnar överallt och den som så gärna vill ha en hjärtevän ser äckligt nyförälskade par var de än vänder sig. Den som är fet och olycklig ser bara slanka lyckliga människor som har fräckheten att vara smala utan vare sig flygvärdinnemetod, Atkins, ätstörning, 5-2 eller stenåldersdieter. Ja ni fattar vad jag menar.
Jag ser hjulbenta människor. Det är vad jag ser. Och då menar jag riktigt ordentligt hjulbenta människor.
Den senaste tiden så kryllar det alltså av hjulbenta människor var jag än går. Tanter och farbröder som är så hjulbenta att Leif Loket Olsson lätt skulle kunna göra en kullerbytta mellan deras knän. Jag ser dem på gator, torg, gångvägar ja till och med i skogen. Det är inte så att jag har något emot hjulbenta på något vis. De har samma existensberättigande som alla andra, som Camilla Läckberg, kvinnor med kameltå och noppriga gråa koftor och snubbar med tatueringar med smurfmotiv. Skillnaden är att de hjulbenta inte har gjort ett aktivt val för att vara hjulbenta. Så när jag tänker efter så har de faktiskt lite mer existensberättigande än en dela andra.
Hur som helst så är den stora frågan naturligtvis: Hur kunde de bli så hjulbenta? Är det en lokal genetisk defekt eller är det en missbildning som har uppstått i dyningarna efter cryptosporidiumutbrottet 2010? En tillfällig skandal med förpestat dricksvatten som snart glömdes bort. Några blev magsjuka men lite diarré har väl ingen dött av? Hyfsat många miljoner om jag tänker efter men kanske inte just i Östersund de senaste 100 åren. Men nu ska vi inte irra oss iväg i sidospår. Sambandet: cryptosporidium och hjulbenthet var vad som skulle utredas. Det kanske var så att bakterierna inte alls försvann utan de satt sig på knäskålara på de drabbade och började äta upp dem inifrån. De små inkräktarna försvagade knäna så pass mycket att de började bukta utåt av belastningen av kroppen. En långsam och plågsam färd mot total hjulbenthet. Bara ibland, om det är riktigt tyst, kan man höra hur cryprosporiderna knaprar på knäskålarna. Det är en hypotes lika bra som någon annan. Var är Janne Josefsson när man behöver honom som mest?
Jag drömmer mardrömmar. Jag drömmer att jag har artros vilket jag inte riktigt vet vad det är men en jag kände hade artros och han var hjulbent. Är man hjulbent så har man artros och har man artros så är man mest troligt hjulbent. Lite så går mitt resonemang. I alla fall så har jag alltså drömt att jag har artros i knäna. Och i min version av artros ligger benknotorna och skaver mot varandra. Allt det här joxet som man har i kroppen, ja ledvätskor eller vad det nu är är borta. Inget finns kvar som sätter skelettet på plats utan lårbenet och skenbenet ligger direkt mot varandra och skaver. Det gnisslar som när man drar med en nagel mot svarta tavlan. Lårbenen liksom hamnar på sniskan, därav hjulbentheten. Och det gör ont. Det gör förbaskat ont. En malande värk som blir värre när man rör på sig. Varje steg är en plåga. Lite som när den lilla sjöjungfrun lämnade havet för att bli människa men fick betala ett högt pris - varje steg hon tog kändes som att kliva på en kniv. Vad fick han allt ifrån den där Andersen?
Så tänker jag mig att det kan vara att vara hjulbent. Och jag vill inte vara hjulbent. Så varför ser jag dessa hjulbenta människor överallt? Vill mitt undermedvetna säg mig något? Jag tänkte ett tag att det kanske var nån slags happining för hjulbenta i stan men det har varat i flera veckor nu. Det är cryptosporidium eller ett långvarigt konvent för hjulbenta. Det är de enda rimliga och logiska förklaringarna jag kan komma på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar