Hemma med halmen.

Hemma med halmen. Fast utan halm men med en hel del harm. Harmsen över livets obegripligheter.

Allt är som vanligt med andra ord.

Jag är tillbaka i verkligheten och julen är över för denna gång. Eller inte riktigt. Hemma hos mig kommer tomtar och adventsstakarna två stå kvar ett tag in på nästa år. Jag har lite skinka, mammas köttbullar och saffransbröd i kyl och frys som jag tänker avnjuta vid väl valda tillfällen. Dessutom så har jag nästan en hel flaska Cointreau som jag spontanköpte den 23:e. När vi denna jul var ovanligt få (få är vi alltid men denna gång färre än vanligt), familjen Tyskling-Ordeniza firade med helstekt spädgris i Filipinerna, så måste vi väl unna oss något extra tänkte jag. Lite Cointreau till ris á la Maltan ska vi väl få oss.

Den där finspriten visade sig vara väldigt apelsinig. Och stark. Men godare än den där saffransgula julsnapsen jag gjorde i studentrummet för många år sedan. Det är så länge sedan att det måste vara preskriberat. Så jag erkänner nu, vilket alla förmodligen hela tiden egentligen visste, att det var äkta norduppländskt hemkört i den där snapsen. Tillverkat av nordupplands bästa hembrännare. Men det fina hantverket och den fina folktraditionen är väl så gott som utdöd nuförtiden. Hur som helt så log mamma ett plågat leende som mest liknade en grimas och sa något i stil med "men åh så gott, så ehhh juligt" när hon tvingades smaka av drycken. Jag hade fyllt upp snapsen i fina flaskor med egengjorda etiketter och det var väldigt fint faktiskt, lite Ernst Kirchsteiger över det hela. Men smaken, ja den var stark skulle man kunna säga. Apelsinskal och kanelstång som jag hade haft i ungefär 10 gånger längre i spriten än vad receptet angav. Det ska vara ordentligt med julsmak tänkte jag och jo visst smakade det alltid. Det smakade som att tugga på en kanelstång, ta ett bett i en oskalad apelsin efterföljt av en hutt äkta fulsprit. Typ lite som tequila med citron och salt. Mumma! Jag plågade mig själv och polarna i Uppsala med den där spriten i vad som kändes en oändlighet. Insmugglad på diverse nationer dracks den med cola och vatten. Den tog slut fram mot vårkanten. Det kändes som en befrielse när de sista dropparna äntligen försvann.

Ungefär lika mycket som gick åt av min julsnaps den där julen för länge sedan gick åt av cointreaun. För i ärlighetens namn så var julmusten godare. Men desto mer åt vi. Mamma har för varje år, enligt egen utsago, minskat ner på julbordet. Plockat bort sådant som ändå inte brukar gå åt, rationaliserat och förenklat. Och ändå dignar flygeln med ätbara saker. Ja vi dukar upp vår julmat på en flygel. En ostämd stor och klumpig sak som inte har släppt ifrån sig en ton på sisådär 20 år men den pryder sin plats och fungerar utmärkt som serveringsbord.

Jag hade tyckt att det vore trevligt om jag kunde spela på den där flygeln. Det hade varit trevligt att kunna det där med musiken. Jag är omåttligt imponerad av folk som kan det där med musiken. Som har en talang. Som kan något. Jag har alltid velar kunna något. Lyckost dom som är väldigt bra på något specifikt, som har en talang, som har en nisch. En talang och ett intresse så självklart att det är givet vad de ska göra med livet. Jag famlar i mörkret utan någon speciell talang men med ett spretigt intellekt och ett hjärta som rymmer mycket. Jag undrar när jag på riktigt ska vara hemma med halmen.

Gunge-kast-sparke-pass

Jaha då sitter man här igen med utsikt över den gamla prästgårdens trädgård. En grön jul om inget under sker. Den gamla asken står kvar. 300 år gammal eller så, stor och stolt men med glesnade grenverk. Den breder ut sitt tak av grenar som ett paraply. Stora tentaklar ramlar av vid varje storm och fördärvar taket på boden och hotar allt under sig. En repstump svajar i vinden. Påminner om den tid som var. När det här var mitt rike. Sockens mest imponerande lian - den hade jag å brorsorna. Och jag var bäst på att åka lian. (Lianen var vad vi kallade den men egentligen var det en gunga. Ett långt rep fastsatt på en kvist högt uppe i trädet och med en pinne att sitta på.) Jag kommer ihåg känslan och tekniken precis. Man klättrade så långt upp och bak på askens enorma stam som möjligt, sparkade ifrån med all kraft och lutade sig tillbaka. Svingade sig iväg mot äppelträdet. Tog tag i klättergrenen med högerhanden och klamrade sig fast, fortfarande sittandes på lianen. Om man ville stila lite kunde man sätta sig på klättergrenen för att sedan störta rakt mot asken, eller så kunde man hänga lite knäveck först. Jag gjorde lianåkandet till en konst. Jag övade och övade och var gång vi hade besök var gästerna tvungna att titta på mina liankonster. Jag å Lill-Karin anordnade världsmästerskap i Gunge-kast-sparke-pass. Sporten gick ut på 4 moment: 1) Gunge: den ene ungen kastar sig iväg på lianen, 2) Kast: den andra ungen kastar en boll mot den lianåkande ungen, 3) Sparke: den gungande ungen sparkar till bollen i farten, 4) Pass: ungen på marken tar bollen. Bollen fick aldrig nudda marken. Jag å Lill-Karin var världsmästare år efter år. Konkurrensen var visserligen lite svag men ändock - hur många har vunnit ett VM?

Som vanligt åkte jag tåg till Gävle. Gissa om det var fler än mig som skulle med tåget mot Stockholm dan före dan före dopparedan? Tror aldrig jag har sett så mycket folk på Östersunds tågstation. Trängseln var total och jag drabbades av klaustrofobiska känslor och en smula torgskräck. Jag bävade för tågresan och såg framför mig 3,5 timmars stök och huvudvärk. Grinande ungar, snarkande gamlingar, högljudda tonåringar och medelålders män med giriga blickar som utnyttjar SJ:s spriträttigheter till fullo. Ju fler öl de dricker ju modigare blir dom. Jag har åkt tåg förr.

Tåget var långt - jättelångt. Jag hade inte behövt gå ända till stationen utan hade kunnat hoppa på närmare min lägenhet. Jag hade plats i den sista vagnen. Det visade sig att de hade hakat på den enkom för mig och två resenärer till. Sådana gånger ångrar man att man betalat extra för sittplats. Hade jag vetat att jag skulle ha en hel vagn för mig själv... Men man vet aldrig. De gånger jag har chansat så blir man stående. Murphys lag.

Hur som helst så färdades jag genom de sydligare delarna av Norrland i kuslig tystnad. Vagnen var ovanligt bra upplyst. Skenet som alltid brukar vara lite halvtaskig var nu nästan stickande. Det starka ljuset i vagnen gjorde mörkret utanför än tydligare. Klockan var bara 15 när tåget gick men det var redan mörkt ute.

Jag är alltid lika fascinerad när jag färdas genom Norrlands inland. Så tomt! Man kan färdas miltals utan att ett enda ljus syns utanför fönstret. Helt beckmörkt. Inga gatlysen, inga lampsken från mänsklig bebyggelse, bara mörker. Hur kommer det sig att folk i huvudtaget bor på ställen som Jämtland? Hur tänkte våra förfäder? Det måste ju ha funnits bördigare och lättsammare ställen att bosätta sig på. Hur som helst så såg jag bara min egen spegelbild när jag tittade ut genom fönstret. Jag påmindes varje gång om att det är dags att klippa mig och färga håret. Den råttfärgade utväxten ser i kontrasten till det röda grått ut. Jag måste titta riktigt noga för att försäkra mig om att jag inte har blivit gråhårig. Det har jag inte. Inte ett enda grått hårstrå. Än. Men jag bävar inför den dagen jag finner mitt första. Och det är nog snart. Ett bevis på att det går utför. Att jag har passerat höjden på min ungdom, att det bara väntar gråa hår, rynkor, hängande hud och krämpor. Jag har hört att en kvinnas stuss sjunker 13 cm under en livstid. Hängrumpa! Fy fan.

Hur som helst så gick hemfärden smidigt men tåget krängde ovanligt mycket, eller så var det bristen på distraktion som gjorde tågets krängningar än tydligare. Förr var jag alltid tvungen att ta åksjukepiller när jag skulle åka tåg men nuförtiden brukar det gå bra. Men igår var jag tvungen att hålla i mig när jag skulle till bistron. Höll på att ramla och var tvungen att svälja en kräkattack. Maten såg äcklig ut. Bistron var gammal och sliten. Flagnade färg vid fönstren, fläckiga säten och 80-tals stolar i beige kasslermönstrad plast. SJ:s tåg är gamla och slitna. Skitiga och omoderna. Då och då hamnar man i en modern vagn men allt för ofta i de luggslitna. Eller är det de vagnarna de avvarar för norrlandstågen? Kanske är det finare och modernare tåg söderut? Förmodligen. Hur som helst så är det dubbla känslor jag känner inför SJ:s slitna gamla tågvagnar. Ibland har det hänt att det är närmast antika vagnar de har hakat på längst bak. Det känns lite som att åka tillbaka i tiden. En tur på Lännakatten. Det är lite mysigt och jag tycker att det är bra att de använder tågen så länge det bara går. Man ska inte skrota det som fungerar. Samtidigt så känns det lite som att man färdas genom ett land på dekis. Där gamla, för länge sedan avlagda, vagnar dammas av på nytt. Jag funderar jämt på vad utlänningarna ska tycka. De norska turisterna måste ju tro att de har hamnat i Ryssland. Jag skäms. Samma sak när jag åker tunnelbana i Stockholm. Det ser ju för jävligt ut på sina ställen. Som ett u-land. Jag tänker att färdmedlen kanske lite tar tempen på hur landet mår. Eller så är det så att behovet av hypermoderna skryttåg inte finns. Skrytbyggen och skryttåg kanske är för de länder som känner sig nödgade att visa upp en fasad. Dölja de stora skavankerna. Dölja misären utanför tågfönstret. Diktaturer med stora klasskillnader gillar fasader och skrytbyggen. I Sverige är det miljonprogram och fultåg. Trist men förmodligen ett bättre sätt att spendera skattepengarna.

Svaret på frågan om Livet, universum och allting är inte 42. Tyvärr.

Kära läsare, jag skulle skriva något roligt. Och lättsamt. Men jag fastnade i grubblerier och det ständiga letandet efter siffror. Siffror som ger svar på alla frågor. För endast siffror är objektiva. Sen kan de användas till att stödja ytterst subjektiva uppfattningar men siffror är ändå siffror. Hjältar och stora ledare (som jag har skrivit om tidigare) vinner inte folkets stöd med hjälp av siffror. Men jag kommer aldrig att bli en hjälte eller en stor ledare. Tyvärr.

Lite perspektiv är nyttigt. Även fast nya perspektiv, andras perspektiv, kan förstöra de sanningar som man så mödosamt har byggt upp. Det är jobbigt. Så jobbigt att man ibland inte orkar ta in nya perspektiv. Man orkar inte riva ner sin verklighetsuppfattning för att ge rum åt nya mer komplexa verklighetsbilder. Det är så många perspektiv att ta hänsyn till, så många bottnar i samma berättelse, så många nyanser, så många halvsanningar, halvlögner och hellögner invävda i den väv som vi vill tro är sanningen. Då är det ibland, eller oftast, lättare att köpa en paketlösning. Köpa en enkel och begriplig sanning. Och sådana finns alltid till salu. Och de är billiga. När man står där förvirrad av dubbla budskap och motsägelsefulla sanningar levererade från höger och vänster så står opportunisten alltid där som ett Jehovas vittne med Vakttornet i handen. Opportunisterna jobbar lite som bankerna - det gäller att sälja in en paketlösning. Jaga helkunder. Ge oss fullmakt till ditt liv och vi ger dig trygghet, enkelhet och svaret på allting. Aldrig mer ska du behöva ifrågasätta och förhandla, kolla upp priser och alternativ. Aldrig mer ska du behöva tänka själv och ta egna beslut. Likt Storebror tar banken hand om dig. Du får ett gratis kreditkort om du försäkrar ditt hem, din bil och ditt liv hos oss. Och låser dina pengar i pensionslösningar du inte begriper men det gör ingenting - du behöver inte begripa. Banken tar hand om dig. Storebror tar hand om dig. Du får handla på kredit för 14% ränta och inte behöver du bry dig om några betalningar - det tar vi hand om. Inte behöver du bry dig om räntehöjningar och prisjusteringar - du kommer inte ens att märka av det. Vi drar lite extra från ditt konto bara. Slappna av och sluta tänk.

Men nu var det inte bankerna jag skulle skriva om. Opportunisten står där leende och välkammad och med svar på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Svaret är levererat med schvung och styrka. Svaret kan ibland bara bestå i ett ord. Ett enkelt ord som alla förstår. Inga om och  inga men (bara män). Ett ord - en sanning. Ordet kan t.ex. vara invandring. Det kan, om man vill, vara svaret på allting. Allt ont och allt gott kan härstammas från invandring eller befrielse från invandring. Om det är den sanningen man har köpt. Allt är möjligt och man väljer själv vad man vill köpa. Allt är till salu.

Det är jobbigt med perspektiv men nyttigt, som sagt var. Så här kommer lite tvångssiffror. Om jag nu har räknat rätt (och det har jag förstås) så är Sverige är till ytan 43 gånger större än Libanon och de har en befolkningsmängd som är 43% av vår. (43 - svaret på allting? Kanske var  Douglas Adams nära sanningen när han skrev att 42 är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Men antagligen inte). Till saken. Jo vad jag skulle skriva var att i Libanon är 20 % av befolkningen syriska flyktingar (var 5:e person för er som har svårt med det här med procenten). Totalt har cirka 23700 syrier fått asyl i Sverige sedan inbördeskriget började. För att komma upp i Libanons nivåer skulle vi ha 2 miljoner flyktingar i vårt land. Skulle vi ytmässigt ta emot motsvaraande flöde av flyktingar skulle vi bli invaderade av 43 miljoner syrier. Tänk er - 43 miljoner!

Vadå är vi svenskar inte bra och snälla och generösa? Är vi inte det mest gentila folk av alla folk? Tar vi inte emot flest flyktingar i Europa? Är vi inte på det stora hela fantastiska?

Kanske.

Vi har gett 77 gånger fler syrier uppehållstillstånd än vad vårt östra grannland. Finlands minne är tydligen kort. För 70 år sedan var det "Finlands sak är vår sak" och finnarna skickade ungarna till Sverige som vi tog emot och fostrade som den naturligaste saken i världen. 80 000 barn togs emot av svenska fosterföräldrar - minns det Finland. Själv är de inte ett dugg intresserade av att ta emot barn från krigshärjade området. Om våra kära grannländer hade varit lite mer generösa så kanske vi svenskar kunde se om vårt hus lite mer. Dela på bördan. Om Finland blir invaderade igen hoppas jag att vi benhårt håller på gränserna. Då är det "Finlands sak är Finlands sak" som ska gälla. Fast det tycker jag egentligen inte. Men jag tycker att finnarna gott kan leva lite mer efter den gamla devisen att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag kan bli ledsen över att det inte verkar finnas något samarbete mellan de nordiska länderna. Man låter grannen ta skiten och ger sina medborgare skattefritt i december (Norge) så att man kan handla mer julklappar åt de sina. Vart tog solidariteten vägen? Om den någonsin har funnits.

Hur som helst så tycker jag inte att vi ska ta emot 43 miljoner syriska flyktingar. Eller 2 miljoner. Men perspektiv är nyttigt. Och siffror är kul.

Hyfsat snälla mördarapor med skev självbild.

Det finns teorier om att krig är oundvikligt. Att människan liksom har en inbyggd medfödd drivkraft att förstöra och förgöra. Ett mordsikt sinne som endast hålls i schakt högst tillfälligt av de samhällsstrukturer vi har byggt upp. Byggt för att skydda oss från varandra och oss själva. Så fort vi får chansen så krigar och mördar vi. För vi är inget annat än mördarapor. Egentligen. Det här med puttinuttiga villakvarter och julkalender är liksom bara ett spel för gallerierna.

Men det finns också forskning som visar att människan faktiskt inte är mördarapor. Forskning som påvisar att människorna är fredliga varelser som hemskt ogärna tar livet av sina artfränder. Det var en fredsforskare som snackade om det på radion idag och jag vill tro att hon har rätt. Eller rättare sagt - jag tror att hon har rätt.

För det verkar så orimligt att vi skulle vilja mörda varandra hela tiden. Och om vi nu ville det - vad hindrar oss? Det är ju så barnsligt enkelt att ha ihjäl någon om man verkligen vill. Tänk bara hur många som befinner sig ute i trafiken varje dag. En livsfarlig miljö. Folk färdas i mördarmaskiner och med ett enkelt tramp på gaspedalen kan vi köra ihjäl någon. Men vi väljer att inte göra det. De allra flesta i alla fall.

Tydligen så tror en majoritet av amerikanerna att krig är oundvikligt just för att vi grund och botten är mördarapor (eller mördarmaskiner rättare sagt, för vi härstammar från ett revben eller hur det nu var och har inte en gen gemensamt med andra djur). Vad de flesta svenskar tror vet jag inte. Men jag misstänker att människor över lag har en ganska krass människosyn. Och inte undra på det med tanke på att krigen alltid står i fokus i historieböckerna. Allting annat glöms så lätt bort. Som att flera hundra miljoner människor faktiskt kan dela på samma kontinent utan krig i långa perioder. Att tiotals miljoner människor kan bo och leva i samma stad. Att människor med alla typer av bakgrunder, personligheter, störningar, sjukdomar, fixa idéer, politiska ståndpunkter, känsloliv och erfarenheter kan dela på samma tunnelbanesystem utan att slå ihjäl varandra och spränga varandra i bitar, förutom ibland. För det mesta spränger vi inte varandra i bitar eller hugger ner varandra. För det mesta är vi ganska fromma. Lite sura kanske. Men inte direkt mordiska. Vi slår för det mesta inte rätt och slätt ner de som är dumma i huvudet. Det är fascinerande tycker jag.

USA är ju faktiskt lite av ett bevis på att krig inte är oundvikligt. Det är ju nästan lite konstigt att det inte råder inbördeskrig där jämt och ständigt med tanke på deras kulturella diversitet, klasskillnader och intressekonflikter. Men antalet mord i USA har halverats sedan 90-talet, så även i Sverige. Men det är inte riktigt så det låter i medierna. Man kan tro att det blir farliga och farligare att leva i vårt land för varje dag. Fast det på fler sätt är precis tvärtom. Att kriminaliteten går ner i åldrarna har man sagt sen antiken. Med det resonemanget borde icke ännu påtänkta vara kriminella nuförtiden.

Men om människorna inte är mördarapor, vad är de då? Ganska snälla predatorer som går och inbillar sig att de är blodtörstiga presumtiva massmördare? Som en ettrig foxterrier som försöker inbilla omgivningen att den är väldigt farlig fast, när det kommer till kritan, är ganska konflikträdd och helst bara vill sitta i knä.

Kanske är det dags för mänskligheten att revidera sin självbild.

Och på natten till vilodagen skapade Gud vinet.

Av någon anledning så kommer mina resonemang ofta in på tro och religion. När jag spånar själv såväl som när man sitter och diskuterar livet och allt och ingenting med någon vän. För vi är omringade och formade av religionen. Varken vi vill eller inte.

Här sitter jag och tittat på den elektriska adventsstaken med sina sju lampor och i fredags firades det Lucia. Snart är det jul och därefter kommer påska. Ja ni hör.

Igår halvlyssnade vi på ett reportage om ungdomar som slutat eller aldrig börjat dricka på grund av att de var troende. De pratade om skuld och skam. Jag tyckte synd om dem. Synd om dem för att de kände skuld och skam för att de drog några bärs på en fest i första ring. För att de för en stund var som alla andra. För att de var mänskliga. Just nu pågår en uppläsning ur en egyptisk roman som handlar om jihadister och stackare som tror att det är guds straff att de har förlorat ett barn eller vad ont liver än må bjuda på. Deras gud tynger dem med skuldkänslor och straff.

Jag å Tess började resonera. Vad säger kristendomen egentligen om att dricka? Vi googlade.

"Vin gläder människans hjärta" säger Kung David (Ps 104:15) och kung Salomo förklarar att vin är en lämplig dryck för den som har "en bedrövad själ" (Ords 31:6).
Gud som skapade allt skapade även vinet till människans glädje: "Vinet gör livet glatt!" (Pred 10:19) "Drick ditt vin med glatt hjärta!" (Pred 9:7) "Deras hjärtan skall glädja sig som av vin" (Sak 10:7).

Ponera att bibeln talar sanning och att Gud finns. I så fall så tror jag att Gud skapade vinet någon gång under lördagsnatten. Utarbetad och uttråkad drog han sig en redig fylla. Vaknade upp bakis som bara den och bestämde sig för att det här måste bli en vilodag. Illamående och lite skamsen och vred bestämde han sig för att ok det här med vin var en hit men det är lite för bra för att vara sant så alla människor som tar lite mer än vad som kan kallas måttligt kommer att få lida dagen efter.

Så han såg till att alkoholen kom med en tvist. En bitter eftersmak. Som med allt annat som bringar glädje åt människan. Sex, godsaker, äventyr och vin. Aldrig ska man få ha kul. Eller kul kan man ha men sedan skall skulden och skammen infinna sig. Konsekvenserna. Som när vi åt av äpplet. Eller Eva åt av äpplet rättare sagt. Jag tror att det var Eva och inte Adam som åt av äpplet för att Adam var så jävla tråkig. Tråkig och feg. Lydde blint utan att tänka. Som en soldat. Män verkar vara lite bättre på det där med hierarki och blind lydnad. Jag vet inte om jag tycker att det är något aktningsvärt.

Bibeln tar dock sitt ansvar och varnar för missbruk (Ef 5:18, 1 Tim 3:3) "om berusningen går till överdrift kan man tappa både sans och vett" (Hos 4:11), "bli omtöcknad" (1 Mos 49:12) och "aggressiv" (Ords 23:29-30).

Och i Ordspråksboken 23:29-35 är det ord och inga visor:
Vem ropar "ack", vem ropar "ve"? Vem vållar kiv, vem klagar? Vem har sår utan orsak? Vem har dimmiga ögon? De som stannar länge vid vinet, de som går för att pröva kryddat vin (glögg?)." "Dina ögon får då se konstiga syner, och ditt hjärta talar galenskaper" Det skulle kunna vara en beskrivning av vem som helst kl. 01.55 på Plaza.

Man kanske skulle ta och läsa bibeln ändå. Den verkar ju rätt underhållande faktiskt. Och mitt i prick på sina ställen.

Äta bör man annars dör man

Jag dör lite när jag ser på Bonde söker fru. Inte för att det är så förskräckligt pinsamt den här gången. Nej för att det är fint. Jag dör lite på ett bra sätt. Jag har inte följt den här säsongen och jag brukar vrida mig av skam i soffan. Men det här är ju bara så fint. 50-plussare och en värmlänning med en dialekt nära obegripligheten som finner kärleken. Blir tokkära rent av. Man blir glad. Och det inger hopp. Trist bara att det inte går skitbra för de jämtländska 50 procenten av bönderna. Men de är ju inte så snabba i handlingen de här norrlänningarna. De börjar väl med vänskap och kanske kanske blir det kärlek efter ett år eller tio.

Jag myser i soffan och dessutom har jag tagit mig i kragen och gjort den där fisksoppan jag har tänkt att göra sen i söndags. Det blev i och för sig en fiskgryta men vad gör det. En mustig sådan. Ett Karin-spontan-kolijox. Som vanligt. Jag vet inte om det är något fel med mina smaklökar men jag tycker att saker och ting antingen smakar sött = gott, är bara väldigt starkt eller för det mesta - inte smakar ett skit. Därför vräker jag i smaktillsatser i form av buljong, vitlök, spiskummin, ajvar, mango chutney, ingefära, limeblad, diverse chilipastor med mera. Men det blir gott. Ibland i alla fall. Andra gånger smakar det skit på riktigt. Den här gången blev det i alla fall riktigt gott. Torsk och mango var en hit. Annars är matlagning mest bara tråkigt. Ett ont måste. Men äta bör man ju. Men jag skulle kunna leva på godis. Och en och annan kladdkaka, lussebulle, semla och prinsesstårta. Men det ser så konstigt ut med lösgodis i matlådan så jag äter snällt mat och motiverar mig själv med att jag ska få äta choklad till efterrätt.

Varför är allt onyttigt så gott? Yterliggare en miss i produktionen. Djur ser till att få i sig det de behöver i form av mineraler och vitaminer så gott de kan. Slickar på jord och tuggar rötter. Vi människor är helt felknullade (ursäkta språket). Vi tror att vi behöver chips, snabbmat och godis. Fast kroppen skriker efter broccoli. Vi måste läsa i böcker för att lära oss vad som är bra för oss och ändå fattar vi inte. Jag är, som jag skrev igår, mäkta imponerad av att vi lever och frodas. Feta och sjuka men ändå.

Ett evolutionärt misstag med jävlar anamma.

Evolutionen, du nyckfulle skojare. Hur tänkte du när du slängde ihop kronan på verket, slängde på grädden på köpmoset, stack ned paraplyet i fuldrinken, klämde fast diademet på gamkärringen. Hur tänkte du när du skapade människan?

Människan - detta mästerverk till evolutionär miss. En mutant som av outgrundliga anledningar inte självdog direkt. Som med nöd och näppe klarar av ett par timmar utan skydd, kläder och verktyg och som ofta dör på kuppen när hon ska föra sina gener vidare. Klarar sig både moder och barn oskadd så måste läkekonsten och turen prisas. Mänskan är något så märkligt som en art som inte är riktigt skapad för fortplantning. Lyckas hon föra sina gener vidare så har hon producerat ett kolli som inte klarar sig en pisskvart utan de vuxna individernas ständiga assistens de första sisådär 15 åren. Så otroligt dumt. Så jag undrar: Evolutionen - Hur tänkte du där?

Människan är visserligen en ganska imponerande uppfinning det måste jag ge dig. Men det blev kanske inte som du hade tänkt? Lite som med dynamiten och kärnklyvningen. Intentionen var god men det blev inte riktigt bra ändå. Eller hade du bara bråttom? Slarvade du med detaljerna för att hinna färdigt till nästa kvartalsrapport? Var du allt för kåt på försäljningssiffor och utmärkelser? Eller hade du helt enkelt otur när du tänkte? Eller var du bara stressad eller vred och fyllesjuk? För Evolutionen, det finns så många idiotiska brister i din skapelse. Så många buggar, så många barnsjukdomar, så många Syntax Error, så oändligt många onödiga fel. Kanske borde det inte mer än rätt att du kallade tillbaka alla 6 miljarder exemplar för att kvalitetstesta dem en och en. Reparera det som går att reparera och kassera måndagsexemplaren.

Jag är hur som helst djupt imponerad att vår art existerar. Skröpliga, nakna, infektionskänsliga, halvdöva, närsynta och med ett luktsinne som knappt är värt att nämnas. Men den största missen är just den att vi inte riktigt är gjorda för att fortplanta oss. En stackars art som måste kämpa så förbannat hårt för att föröka sig och ändå inte ger upp förrän den har erövrat hela världen. Ett evolutionärt misstag med mycket jävlar anamma. Lika envisa som insekterna bara det att insekterna har det lite lättare för sig. Har ni någonsin hört tals om en spyfluga med förlossningsskador?

Många människor kämpar i åratal för att föra sina gener vidare med den bilogiska klockan som ett ständigt hot och var och varannan moder och var och varannan unge hade inte överlevt om det inte vore för läkekonsten. Det är ju så otroligt korkat. Att avkomman liksom inte riktigt passar i det hål det ska pressas igenom. Så dumt att man nästan börjar tro att det måste ligga någon kvinnohatande gud bakom det hela. Och de som överlever pärsen att klämma ut en avkomma får ofta svåra skador. Hur i helvete tänkte evolutionen där? Nej evolutionen måste ha varit full när han tänkte ut förlossningsapparaturen (och ja det bara måste ha varit en han, eller möjligtvis en masochist). Någon feminist var hen i alla fall inte.

Nej någon hjälp från evolutionen kan vi inte hoppas på så vi får ta saken i egna händer - som vanligt. I år går Musikhjälpen till att öka oddsen för överlevnad för gravida kvinnor i fattiga länder. Jag tänker önska Köppöbävisan "fån't ja en körv så huppä ja i älva i Köppäbä". Det var länge sen de spelade den på radion.

Kejsare utan kläder

Jag låg och läste igår kväll när mamma ropade från nedervåning som om elden gått lös: "Nelson Mandela är död!". Jaha skrek jag tillbaka. Det var på tiden. Eller jag skrek inte det - det var för jobbigt. Jag nöjde mig med ett kort "jaha" och fortsatte därefter min läsning som var betydligt mer intressant än nyheten att en 95-åring har ramlat av pinn. Jag har efter botaniserande i mammas bibliotek (ja vi kallar det så och för mig är det faktiskt ett bibliotek - det är där jag lånar mina böcker och det finns minst 1000 titlar - det duger för mig) upptäckt Sven Delblanc, sent om sider kan man tycka men bättre sent än aldrig. Viken författare! Vilka fantastiska författare lilla Sverige har och har haft. Trots särskrivningsepidemier.

Tillbaka till ämnet. Ett trist "jaha" fick duga som reflektion över världsnyheten. Orka hetsa upp sig. Dessutom ogillar min trogne vapendragare och sängkamrat Rolf när man skriker. Rolf brukar vara lite försiktig det första dygnet jag är och hälsar på i prästgården. Men sen är det som det var förr i tiden. När det var jag och han. Jag och Rolf mot världen. Han ligger vid min sida, sitter i mitt knä, plirar med sina gulbruna ögon, säger "neeeeee" om han inte får den uppmärksamhet som han förtjänar, låter sig snällt hängas över en arm eller över en axel som en trasdocka och använder alla charmeringstrix han kan. Och de är många. Minimissen på sådär 2 kg har en stor personlighet. Min nejsägarmisse är den gulligaste katt jag träffat. Tänk att någon slängde ut honom från stugvärmen. Övergav honom. Tänk att någon absolut tyckte att han måste dö. Till er som trodde att det var något fel på min Rolf kan jag stolt säga att det var som jag har sagt hela tiden: katten behövde tid och kärlek. Rolloboy är nu en duktig liten jägare och han vet att människorna i hans liv är snälla och vill honom väl. Att han inte får sitta i knä 24-7 betyder inte att vi har övergett honom. Han är en trygg och nöjd misse. Bästa katten i världen.

Men nu var det ju inte Rolf jag skulle skriva om även om ett mer intressantare ämne knappast går att hitta. Det var ju nyheten om att Nelson Mandela har lämnat jordelivet vi skulle avhandla. Jag lag till ett trött "äntligen" idag när mamma och radion upplyste mig på nytt om nyheten. Själv tycker jag att det var en större nyhet att gubben fortfarande levde den senaste tiden. Lastgammal, sjuk och skröplig. Snacka om seglivad. Men ju sjukare och äldre han blev ju starkare verkade världen tycka att hans gloria sken. När världen insåg att han inte skulle leva för evigt blev det en väldig massa fart på journalisterna. Mandela har länge setts som ett helgon, en förebild, en hjälte och en landsfader och det verkar som att sydafrikanerna och hans fans i hela världen trodde att gubben skulle orka vara hjälte i 100 år. Det är mycket begärt. Låt honom vara ifred har jag tänkt. Låt gubben vara gammal och döende som vanligt folk. För han var en vanlig dödlig när allt kommer omkring. En vanlig dödlig med laster, sorger, tillkortakomanden och brister. Han var för övrigt själv orolig över den hype han ofrivilligt gjorde upphov till. Han var gift tre gånger (bland annat med ett Jehovas vittne - bara en sån sak). Så livslång kärlek var inte hans melodi. Men det är klart att även solen har sina fläckar. Och hjältar är det ont om så det är klart vi håller hårt i de få vi har. Kloka stora ledare växer inte på träd, den saken är säker. Så om det ska till lite kejsaren-utan-kläder-metoder så är det ok för mig. Jag ska försöka att inte förstöra stämningen med att poängtera att hjälten är naken. Men att förstöra stämningar är å andra sidan lite av min specialitet.

Konsten att få folk att vandra i 40 år.

Tänk om Mel Gibson istället för den legendariska repliken "They may take our lives, but they'll never take our freedom!” sa nåt i stil med "De kan mycket väl ta både våra liv och vår frihet så tro nu inte att ni är nåt. Vem är på att riskera livet för ett ytterst tveksamt projekt?!" Hur många hade känt sig manade?

Det finns många amerikanska filmer som handlar om ett fotbollslag (amerikansk fotboll då naturligtvis), ett basketlag, ett rugbylag, ja ett lag av något slag helt enkelt, ni fattar. Ett lag som har tappat gnistan och hoppat. Det går utför, de förlorar matcher, de är osams, deppade, otränade och utskämda. Eller någon annan grupp av människor eller en hel nation rent ut av. Eller varför inte - hela mänskligheten. Ett gäng som är nära att ge upp. Men så kommer den där hjälten som får de arma små liven att ta sig samman och fungera som ett team igen. Enade mot en gemensam fiende. En ledare som får oss att tro på att seger och revansch är möjligt hur illa läget än må vara. Hur hopplöst det än kan se ut. Mänskligheten mot onda rymdvarelser, goda amerikaner mot onda utlänningar, ett kantstött men hederligt lag mot härdade affärmässiga elitspelare, killarna på golvet mot ledningen, människan mot naturen och så vidare. Receptet till framgång är alltid det samma - en hjälte som inger styrka, hopp och självförtroende. Han (för det är nästan alltid en han) svänger sig med klyschor så söta att det klibbar i öronen. Men det gör ingenting - för det fungerar.

I Sverige har vi dock inte riktigt fattat kraften i att tala till hjärtan istället för till hjärnor. Våra ledare talar om statistik och logik som om det är det som får folk att kliva upp på morgonen. Som om siffror är det som driver oss. Som om abstrakta mättal och statistik får oss att springa till valurnorna.

Nej tal av svenska politiker går sällan till historien och det är inte ett dugg konstigt. Deras tal är i bästa fall aktuella för stunden, som sjörapporten ungefär. Men inte ens när den är rykande färsk är den av allmänt intresse. Bara de som tänkt att ge sig ut på sjön är intresserade av att lyssna i huvudtaget, den stora massan känner sig inte berörd. Lite så är det med svenska politikers sätt att uttala sig. De talar till en minoritet. De talar till de som redan från början har bestämt sig för att lyssna. De talar till de inbitna följarna, resten ger blanka fan i vad de säger. Tvivlarna byter kanal så fort de hör en politiker öppna munnen.

Tänk er om Martin Luther King istället för att prata om en dröm hade rabblat statistik. Jag tror inte riktigt det hade gett samma respons. Lär av det svenskar.

Varför görs inga storfilmer om Moses förresten? Vilka storslagna repliker det skulle bli. "Israels barn åto manna i 40 år, tills de kommo till bebott land" (Mosebok 16:35). Vilken ledare! För vem är beredd att vandra i 40 år i en öken för att en snubbe säger att det är en bra idé? Man måste vara amerikan och/eller religiös fanatiker för att göra något sådant. Eller helt enkelt ha en väldigt övertygande och inspirerande ledare. Nu är jag något tveksam till att Moses ens har existerat och ni vet hur det är med hörsägnar - sanningen naggas lätt i kanterna efter några hundra år. Men låt oss anta att Moses fanns och att han kanske lyckades få sitt folk att vandra i låt oss säga 40 dagar. Det är bra gjort ändå. Jag tror hur som helst inte att han lyckades genom att tala till förnuftet och genom att visa stapeldiagram. Han talade om en vision, han talade om tro och hopp. Ja ni vet sånt där som folk går igång på och som amerikaner pratar om i storslagna filmer.

Hur som helst så skulle Jan Björklund aldrig fått med sig svenskarna på en vandring genom en öken i 40 år. Han skulle inte ens få oss att gå utan för dörren.

Dinosaurier och andra skräcködlor.

Ordet dinosaurie används slarvigt för att säga att någon eller något inte har förmågan att anpassa sig. Att man inte har hängt med och inte är livskraftig. Men dinosaurierna härskade på jorden i 160 miljoner år och överlevde naturkatastrofer, enorma klimatförändringar och att hela kontanter flyttade på sig. Gör om det om du kan!

Människan har funnits i ynka 100-200000 år. Så lite ödmjukhet vore på sin på sin plats. Överlever vi i en miljon år gör vi det bra med tanke på vår fantastiska förmåga att ta död på oss själva och allt omkring oss. Dinosaurierna är förresten inte utdöda tror jag - likheten mellan en kyckling och en T.rex är slående. Kanske är det dinosaurier vi föder upp och äter. Och kanske bara väntar de på det rätta tillfället att ta över jorden en gång för alla. Det blir lite som i Duglas Adams Liftarens guide till galaxen när delfinerna plötsligt (i alla fall från människans synvinkel) simmar upp i atmosfären och säger So Long, Thanks For All the Fish - det blir fåglarna som gör det istället. Förutom att de inte drar. De bara ser till att ta över världsherraväldet igen. Återtar sin tron. Det är ju inte mer än rätt kan jag tycka. Då blir det vi som sitter i burar och göds upp till feta små godbitar. Mänskligheten kanske bara är en parentes under den annars dinosauriehärskande oändligheten.

Apropå dinosaurier så såg jag ett program om den där ön på andra sidan världen - Australien. Där kryllar det av dinosaurier. I alla fall dinosaurielika monster. Miljön i Australien känns ungefär lika fientlig som på kritatiden. Ett felsteg och du blir någons lunch. Det väntar ingen Tyrannosaurus bakom varje träd men väl giftormar, giftspindlar, reptiler av alla upptänkliga slag, skorpioner, jättemyror, giftpaddor, arga kängurur, fulla solbrända surfarslynglar och mäniskoätande koalor... eller ja kanske inte det där sista men det skulle kunna hända (ge evolutionen några miljoner år bara) och vågar man stoppa ned en stortå i vattnet blir man genast attackerad av krokodiler, vattenormar, hajar och giftmaneter. Ett extremt ogästvänligt ställe helt enkelt. Inte mycket värre än på T-rex tid. Och där bor människor, dessutom het frivilligt nuförtiden. Allt jävulskap har samlats och överlevt på den där gudsförgätna ön. Där lever och frodas dom som aldrig förr. Människorna där verkar också lite dinosaurieaktiga av sig. Kanske en nödvändighet för överlevnad. De gör ett minst sagt bonnigt intryck. Stövlar omkring och spelar Rambo eller lever i symbios med naturen och pratar mumbojumbo eller sitter i skuggan någonstans passiviserade av det nedärvda minnet av förtryck för 200 år sedan, förbittrade och förgiftade av sprit och knark. En smula generalisering måste man väl få kosta på sig? Ja rent jävla skitsnack och ont förtal kanske någon tycker. Låt gå för det. Jag brukar slänga skit på svenskarna och amerikanerna är så lätta att driva med att det knappt är roligt längre. Öppet mål. Så låt oss håna australiensarna lite grann. En gemensam fiende eller pajas livar alltid upp. Och de bor ju så vansinnigt långt bort så att det nästan måste vara ok att förtala dom. I Indien har man idolbilder på Hitler. De kommer undan med det eftersom de bor så långt ifrån Europa och som alla vet så blir globala viskningslekar som de blir. Hitler blev efter några hundra mil en hyvens kille helt enkelt. För övrigt så skulle jag älska att få upptäcka Australien med alla dess dinosaurielika djur och människor. Så någon aussiehatare är jag inte. Jag är ju dessutom så gott som stammis på stans aussipub - Captain Cook. Men varför i hela friden ska de äta stekt ägg och saltgurka till burgaren?

Hur som helst så är australiensarna fascinerande. De har liksom anpassat sig till dinosaurierna runt omkring sig istället för att tygla dem som vi civiliserade européer gör. Här i Europa föredrar vi en engelsk park framför ett krokodilträsk. Australiensarna dras med 100000 saltvattenkrokodiler och i Sverige vågar vi knappt plocka svamp på grund av de 385 vargarna som finns i HELA Skandinavien (flertalet dock i Sverige). Skulle Sverige ha förhållandesvis lika mycket varg som Australien har saltvattenkrokodiler skulle vi ha drygt 5850 vargar. Fast det är en dålig jämförelse för saltvattenkrokodiler mumsar urskiljningslöst på människor och vad helst annat som serveras. Vargen däremot har inte dödat en människa i Sverige sedan 1820-talet (om vi bortser från incidenten på Kolmårdens djurpark 2012).

Är hon en satans vargkramerska nu också?! Typisk stadsbo att komma här å komma! Hon begrip ju ingenting! Nej inte mycket begriper jag om renskötsel och inte heller är jag någon vargkramare. Jag tror på det hela taget att det är väldigt dumt att försöka krama en varg. Jag kramar hellre på sådant som vill bli kramat. Som Rolf (katt) till exempel. Jag tycker bara att det är intressant att levnadsvillkoren ser väldigt olika ut på olika platser i världen. Och omgivingen formar människan hur mycket vi än försöker att tyglar den. Vi är så förbannat bortklemade av moder jord här uppe i norr. Inga giftspindlar på toaletten, boaormar på altanen, krokodiler vid bryggan och kackerlackor i köksskåpet. Eller så har vi bara lyckats tygla vildmarken bättre än vad australiensarna har.

Men bara för att vi inte dras med krokodiler och insekter från hell så betyder inte det att vi svenskar inte är drabbade av skräcködlor. Nej skräcködlor av båda kön finns det gott om. Problemet är att det aldrig är jaktsäsong. Man får inte ens försöka hålla nere bestånden till rimliga gränser, för att upprätthålla balans mellan predatorer och bytesdjur. Skräcködlorna härjar fritt i debattprogram och i tv-soffor, på arbetsplatser, vd-positioner och i kön på ICA. Vad säger jaktförbundet om det?

Memento mori

Småstaden som är mitt hem påminner lite om Chicago, även kallad the Windy City. Ja jag hör själv hur det låter. Jämföra Östersund med en amerikansk stad med en befolkningsmängd på närmare 3 miljoner människor - nu har hon väl gått å blivi märkvärdig den där tysklingskan. Men det finns faktiskt en gemensam nämnare mellan de två städerna. Och det är vinden.

I Chicago är husen stora men sjön är större. Människan är mäktig men vinden håller jämna steg med herraväldet över staden. Vinden håller hela tiden människan medveten om sin dödlighet. Som att den vill hålla den mänskliga hybrisen på plats. Likt undersåten som påminde sin Ceasar "Memento te mortalem esse". Kom ihåg din dödlighet.

Nu är inte Östersund Chicago, tyvärr, men gatorna rakt upp från Storsjön fungerar lika bra som vindtratt som avenyerna med sin mynning vid Lake Michigans västra strand. Ibland när jag trevar fram i uppförsbacke med vinden i ryggen och Storsjöns svarta vatten ett stenkast ifrån mig, lite lätt framåtböjd och med kapuschongen uppfälld och med en kall och bitande kyla som gör att det sticker i kindbenen, nästippen blir röd och det känns som att tårkanalerna fryser till is då drömmer jag att jag är någon helt annanstans. På en exotisk plats långt från svensk småstadsmentalitet och fredagsmys. Jag kör hundspann på Grönland, åker isbrytare vid Antarktis eller är vilse på den ryska taigan. Eller så vandrar jag helt enkelt gata upp och ned i the Windy City. Chicago - denna hårda och mystiska stad med kalla hus i glas och sten, raka gator, farliga gränder och surrealistiska jazzklubbar med surrealistiska människor. Men jag är i det fullständigt verkliga och ganska vardagliga Östersund (dock men en och annan surrealistisk invånare).

Sjön är inte lika mäktig, gatorna inte lika raka och husen är inte lika höga men vinden är desto starkare i mitt lilla Östersund. Det grå betonghuset jag bor i känns litet och ostadigt när Storsjön slungar upp pinande stomvindar som slickar fasaden och får flaggstången att viga en smula. Blåsten håller mig vaken. Det viner och toadörren åker upp med en smäll. Det är bra att ventilationen fungerar i lägenheten men ibland blir det lite för mycket av det goda. Det känns som om vinden har vänt ut och in på huset och vi står oskyddade mot naturens krafter. Men det är en känsla och ingen sanning. 3-glasfönstren står pall. Betongen är orubblig. Annat var det i Filippinerna.

Hur som helst så flydde jag den vindiga staden och drog till den norduppländska slätten. Som om det skulle vara bättre. Ur askan i elden eller från stad till land. Att sitta ute på landet omgiven av öppna landskap och med ett tiotal flerhundraåriga gigantiska ädelträd runt den gamla prästgården. Huset knakar, trädet dansar och gör rörelser till YMCA med yviga rörelsen och vår gamla jätteask förlorar yterliggare några av sina tentakler. De dunstar ned på bodtaket och på gårdsplanen. Klokt nog har mamma gömt undan den lilla Toyotan i garaget. De knakande och svajande träden som tornar upp sig utanför fönstret ger mig en känsla av litenhet, sårbarhet, förgänglighet. Ja nog fan blir jag påmind om min dödlighet alltid. Men samtidigt ger det yttre hotet en känsla av inre trygghet. Tryggheten i den mänskliga boningen. Jag är skyddad bakom tjocka väggar av trä och njuter av pepparkaksdoft från köket, en spinnande katt och eldens värmande härd.

Nej nu vill jag inte ut på expeditioner till Nordpolen eller irrfärder på tajgan. Inte heller vill jag till vare sig den jämtländska eller den amerikanska vindiga staden. Nej jag ämnar ägna även denna dag i husets varma trygghet. Med nygriljerad skina och Stockholms horse show på tv. Hoppas bara det inte blir strömavbrott.... Memento mori