Hoppande blodiglar och/eller oetiska städfirmor.

Idag har jag hört en del roliga saker. Jag har faktiskt hört roliga saker hela veckan . Moster Berit säger en väldans massa roliga saker. Idag envisades hon med att Babben Larsson nyss fyllt 40. Det var roligt och lite oroligt på samma gång. Jag hävdade bestämt att det var en omöjlighet men moster var ihärdig. Jag ville inte tro att det vara möjligt. Jag började snåsvettas. Kommer jag se ut som Babben om 8 år undrade jag nervöst. Då kommer jag att måsta börja fundera på att slänga in handduken, satsa på att dö medans jag får plats i en kista i normalstorlek och jag kan ge ett halvhyfsat fota på dödsannonsen. Eller sadla om till komiker. Endast en komiker kommer undan med det utseendet. (Inget ont sagt om Babben, jag gillar henne, men jag vill inte se ut som henne om jag inte måste och måste jag det hoppas jag att det dröjer lite längre än till min 40-årsdag.)

Hur som helst - jag googlade (vad gjorde man innan Google fanns?). Babben har INTE nyss fyllt 40 år (pust). Eller det beror ju på hur man definierar nyss förstås. Om man tycker att 1996 var nyss så är hon nybliven 40-åring. En klok och väldigt rolig gammal vän till mig sa också en massa roliga saker idag. Bland annat att en ring runt fingret = en snara runt halsen. Hon sa också att man ska sluta mobba sig själv. Att det inte är någon annan än en själv som stoppar en här i livet. Det är sant. Oftast i alla fall. Ibland blir vi stoppade av andra men ofta är det vår egen pissiga självkänsla som trycker ner oss i skorna och hindrar oss från att leva upp till vår fulla potential och leva våra drömmar. Att sluta mobba sig själv är klokt. Det är ju så onödigt, att mobba sig själv alltså. Jag tycker inte om mobbare. Vilket ju gör att jag tycker ännu mindre om självmobbaren i mig själv och då blir ju det också mobbing på sätt och vis. Knepigt.

Jag däremot har inte sagt mycket klokt alls. Eller jo det har jag förresten. Jag sa att slynglarna bakom en viss städfirma som hänsynslöst utnyttjar bidragsarbetare och låter dom jobba under slavliknande förhållande ständigt med hotet om att få sparken eller löneavdrag (på den minimala lön som städfriman nu betalar) är apor. Det tycker jag var klokt sagt av mig. Fast å andra sidan verkar apor vara ganska trevliga djur. Så det var nog inte så klokt sagt i alla fall. Grisar är också trevliga djur. Märkligt att vi alltid ska likna dåliga människor med hyfsat trevliga djur. Det är orättvist. Ska dåliga människor liknas vid någon specifik djurart så borde det var något i stil med fästingar eller hoppande blodiglar. Så de 25-åriga backslick-killarna med kostymer av märket Tiger som lever gott på en medelstor skattefifflande städfirma i Uppsala och som utnyttjar desperata människor är borreliabärande fästingar och hoppande vita slemmiga blodiglar (jag har träffat dessa iglar och de är inte ett dugg gulliga, fast det tycker min lankesiska kompis, men hon är lika van med hoppande blodiglar som en annan med husflugor, allt är relativt).

Jag sa en annan bra sak idag också. Jag uppmanade en person att berätta för de borreliabärande tigerkostymsbärande hoppande monsterblodiglarna att de inte gav sina medarbetare de rätta förutsättningarna för att utföra ett bra jobb. Personen i fråga följde mitt råd. Förhoppningsvis men troligtvis inte så lärde sig blodsugarna något av detta. Men det tror jag inte. Iglar av det slaget ändrar sig inte förrän PLUS eller Kalla Fakta trycker upp en kamera i ansiktet på dem.

Trial and error

"Vredet och spaken på pannan rör jag bara om pannan har stått stilla länge och jag snabbt vill ha varmvatten. Då stryps tillförseln av varmvatten till elementen. Men rör dom inte."

Första natten ensam i prästgården så går en säkring i pelletsbrännaren och jag vaknar med kall nästipp. Världen utanför de dubbla duntäckena var kall och ogästvänlig. Helst ville jag ligga kvar i sängen med bästa sängvärmaren missen Rolf och vänta på att problemet skulle lösas. Men nu fanns ingen mamma på plats att fixa biffen. Fan. Mamma hade gett mig mycket pedagogiska anvisningar hur jag skulle sköta panna och pelletsbrännare, hon hade till och  med skrivit och ritat en skiss for dummies åt mig. Jag struntade att läsa anvisningarna och provade själv. Hur svårt kan det vara tänkte jag. Dessutom trodde jag mig minnas hur man skulle göra. Det gjorde jag inte. Naturligtvis inte. Trots mina försök lyste en lampa ilsket rött. Jag fick ge upp och motvilligt hämta beskrivningen. Jag gjorde som det stod att jag skulle göra och det fungerade. Uppspelt över att ha lyckats byta säkring, tömt det igenproppade röret på pellets, skottat pellets och dunkat igång brännaren tänkte jag att jag skulle göra den där eleganta lösningen som mamma gjorde för att lite snabbt få varmvatten till morgontvätten: nämligen att se till att det först å främst kommer ut varmvatten i kranarna för att sedan så småningom sätta igång tillförseln av varmvatten på elementen. Sagt och gjort. Jag vred åt det håll som kändes rätt (förmodligen åt vänster) på det gamla vredet och sedan hade jag ut spaken i det läge jag hade för mig att det skulle vara i.

Därefter drog jag iväg till Britt och hennes islandshästar och fick vara med på en turridning (att tölta är väldigt annorlunda all annan sorts ridning, undrar om jag kan lära Skippy det, det vore smidigt när man är lite bakis eller så, att liksom bara åka med). Efter ett antal timmar med frisk luft och med förvärrad förkylning och frusen in till märgen körde jag lite för snabbt hemåt i tron att jag skulle mötas av ett välkomnande och varmt hus. Så var inte fallet. Fan igen. Eller välkomnande var huset för moster Berit hade kommit och det är ju hur trevligt som helst men inte blev et varmare på elelementen för det. Drog upp ärmarna och begav mig ner i källaren. Vred på vredet igen men jag kunde inte komma ihåg åt vilket håll jag hade vridit det åt på morgonen och jag mindes heller inte vilket läge spaken ursprungligen hade stått i. Sedan dess har jag provat att vrida vred och ställa spak i olika lägen för att genom trial and error lista ut vilket läge som gör att det kommer ut värme på elementen. Med tanke på att det finns flera olika lägen att ställa både spaken och vredet i så blir det väldigt många möjliga alternativ. Jag funderade ett tag på att räkna ut vad jag hade för statistisk chans att lyckas men jag lät bli. Det blev som ni förstår många trial och många error och inte ett rätt. Idag var jag tvungen att belasta min nyopererade mor med att fråga hur fasiken jag skulle göra. Hördes en suck i telefonen. Han undrade förmodligen hur jag hade lyckats misslyckats med detta inte allt för svåra uppdrag: att inte röra spaken och vredet. Nu ska jag i alla fall förhoppningsvis kunna ta av mössan och minska ner tröjantalet lite grand till kvällen. Berit däremot går omkring med bara ben och bara armar medans jag har fodrade långisar, fleecebyxor, 5 tröjor, mössa och tofflor. Ja jag är väldigt frusen av mig. Och det är uppenbarligen inte moster Berit.

Och vad lär man sig av detta? Jag - förmodligen ingenting. Mamma - förmodligen att man aldrig ska säga rör inte. I alla fall inte till mig.

3,5 årstid

Jaha då sitter man här återigen i grovköket i den gamla kåken och tittar ut över trädgården. En grå sådan. Vi befinner oss någonstans mellan vinter och vår. Vårvinter! tänker alla jämtlänningar och det drar automatiskt och omedelbart till era mungipor, ett kroniskt och medfött tics som alla jämtlänningar lider av, bara av tanken på vårvintern.

Vårvinter var för mig en okänd årstid tills jag flyttade upp till Östersund. Jag lärde mig snabbt att det i själva verket finns 5 årstider och att det är vårvintern som är årstiden med stort Å. Fast det skulle visa sig vara en lögn att det finns 5 årstider i Jämtland. Det finns i själva verket 3,5: vinter, vårvinter, höst och ett par dagar i juli som i bästa fall kan benämnas sommar.

Hur som helst så är det alltså vårvintern man väntar på hela året. Det är den som gör att man uthärdar långa mörka vintermånader, stormiga höstar och parodiska somrar. Men här söder om Dalälven finns inget som heter vårvinter. Här har vi vinter, aprilväder eller vår. Men å andra sidan så har vi en vår och det är ingenting Jämtland kan stoltsera med. Jag har inte upplevt en hel vår på 7 år. Jag saknar videtussar och mattor av blåsippor och vitsippor, tussilagon och krispigt gräs i en grön nyans som nästan bländar. Men jag skulle nästan kunna hinna uppleva våren i Uppland och sedan lagom komma upp till vårvintern i Jämtland. Men jag tvivlar. För i år kom inte vintern igång på allvar förrän i januari och nu är det redan vårvinter i Östersund. Här på nordupplandsslätten är det vår varannan dag och vinter varannan. När jag kommer upp till Östersund igen i slutet av mars är antagligen vårvintern redan överstökad och Storsjön ligger öppen igen. Inga långfärdsskridskor i år med andra ord. Men har jag tur får jag uppleva min första jämtländska vår! Kanske hinner jag först uppleva uppländsk vår och sedan den första jämtländska våren på urminnestider (hur nu en sådan vår ter sig - det är det ingen nu levande människa som vet). Kanske kommer jag att få vara med och uppleva något historiskt! Men mest troligt kommer redan hösten ligga och lura i Storsjövassen när jag kommer upp. Jag är inte pessimist i detta fall - jag är realist.

Inte utan min häst.

För en månad sedan ungefär fick jag veta att min älskade mamma har cancer. Det tog ungefär en tiondels sekund för mig att bestämma mig för att jag skulle åka ner till henne en längre tid. Jag har 50 dagars semester att ta ut i år, årets semesterdagar plus sparade dagar (det har sina fördelar att jobba statligt) och att få semesterdagarna utbetalde i pengar finns inte på kartan. (Ja jag jobbar på en supermyndighet och till skillnad mot SÄPO som ordnar kalas för sina medarbetare med 007-tema för den nätta summan av 9 miljoner kronor så tar vi vårt ansvar, allt för er folket - allt för skattebetalarna, halleluja. Och nej jag är faktiskt inte det minsta ironisk.)

”Jag kommer ner sa jag” och ungefär två sekunder senare ”och Skippy ska med!”. ”Ja MEN…” sa en tvivlets och snusförnuftighetens röst någonstans i mitt inre. ”Håll käften” röt jag åt rösten men den ville inte ge upp så lätt utan pep trumpet: ”Ja MEN du har ju ingen bil eller hästtransport och även om du hade det så har inte din häst accepterat att åka hästfinka de senaste 5-7 åren och även om du skulle få in honom i en hästfinka så har du ingenstans att ha honom i Tierp och även om du skulle ha någonstans att ha honom i Tierp så har du inte råd att betala dubbla stallhyror osv osv”.

”Håll käften jävla nego!” sa jag och stängde in den tvivlande och snusförnuftiga rösten i ett väl ljudisolerat rum i någonstans på en svåråtkomlig plats i min hjärna och slängde nyckeln. På cirka två sekunder hade jag alltså bestämt mig för att jag inte tänkte åka utan min häst. Varför kanske ni undrar. Jo för att han är en god vän. Vi har kul ihop och jag insåg att jag kommer behöva ha kul. Jag kommer att behöva Skippy och jag inbillar mig att Skippy skulle ha i alla fall lite tråkigt utan mig. Jag inbillade mig också att han skulle tycka att det var trevligt med lite nya jaktmarker eller ja betesmarker är väl mer korrekt uttryckt, herre gud han har inte lämnat sin lilla by utanför Östersund på åratal! Dessutom skulle han, i frånvaror av träning, tappa sin fina musklade rumpa. Och det får bara inte hända.

Jag insåg hur som helst att det inte var tillfälle för tvivel. Det var tillfälle för handling. Punkt. Och jag visste att jag skulle lyckas. Jag visste att min kloka häst skulle lära sig att åka hästfinka med stil och jag visste att jag skulle lyckas ordna allt det andra. Det skulle orda sig. Men inte av sig självt. För få saker löser sig helt av sig själva. Det kräver insatser, envishet och målmedvetenhet. Disken diskar sig inte själv liksom. Jag är allergisk mot folk som glättigt säger att ”allt ordnar sig” som om saker bara löser sig av sig själva. Kanske har de haft en förbaskad tur här i livet och saker och ting faktiskt bara har ordnat sig. Eller så är det någon annan som har ordnat saker åt dem. För saker ordnar sig i regel inte av sig självt.

Hur som helst så blev Skippy, med en hel del träning och ännu mer tålamod, riktigt duktig på att kliva på och åka hästtransport, jag skulle till och med sträcka mig till att påstå att han reser som ett proffs, jag fick en boxplats på Tierps ryttarklubb med tillgång till ridhus och allt (bättre än så kan det inte bli), jag fick semester, jag lyckades hitta en säker, modern och bra hästtransport till en billig hyra, en bil (dock en med en del ”små” skavanker (bland annat att man måste tanka den med hjälp av tratt och dunk)) och till och med resesällskap och en yrkeschaufför. Allt detta har blivit möjligt med stor hjälp av Joanna som har lånat ut både sig själv, bil och släp till lastträning (jag har sagt åt henne att skriva upp bedriften att lära Skippy ”åka låda” på CV:et, hon får gärna lämna både mig och Skippo som referenser.) Tack även till Ulla som tipsade om stallplats, brorsan och Annelie som körde 57 mil enkel väg för att hämta oss, Madde som lånade ut sin transport för lastträning, Jarek som har hjälpt mig med lastning och inte minst var moraliskt stöd under premiärturen med Skippy i släp och med mig bakom ratten (det var de längsta 6 km i mitt liv, jag höll andan hela vägen, min oro visade sig dock vara helt obefogad då Skippy stod som ett ljus i tranporten, men i ärlighetens namn var jag mest orolig för att jag skulle köra åt helvete och orsaka oss alla en söker död i mina vågade 20 km/h). Och så har jag fått påhejningar och stöd från alla möjliga håll. Jag är mycket tacksam. Som sagt var, det ordnade sig. Men inte av sig självt. Men med en bra strategi, planerande, ihärdighet och hjälpande händer gick det.

Suggor som älskar svin. Eller lika barn leka bäst.

Alla hjärtans dag och ingen hjärtevän. Men lika glad är jag för det (fast hjärtevänner har jag ju, både tvåbenta och fyrbenta, fast inte i den romantiska meningen). Jag vet inte hur romantiken skulle få plats i mitt liv. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum eller hur det nu var. Fast det kanske är hjärterummet som saknas? Det är ju nog jobbigt att försöka älska sig själv. Och sitt liv. Och väldigt mycket av min kärlek går åt till att älska alla möjliga och omöjliga folk och fän. Många gånger har jag bannat mig själv för att ödsla kärlek på Kreti och Pleti. Fast kärlek är väl gratis. Eller är det det? Det tar viss energi att älska tycker jag. Det gör en sårbar. Men det är svårt att inte älska människor och djur man lär känna. Nästan alla är älsklingsbara. Säkert var även Hitler och Karl den XII. Skulle man stranda på en öde ö tillsammans med Hitler så skulle man tids nog börja älska karln. Det tror jag säkert. Till och med Pol Pot och den inte särskilt bildsköna operasångare Paul Pot (efter att han fixade till tänderna) är älsklingsbara. För det finns folk till allt. Det finns folk till att vara dödligt kära i galningar som Breivik och Helge Fossmo. Som ägnar en ansenlig tid åt att dagdrömma om ett liv tillsammans med dessa mördare. Som ger sin kärlek till psykopater. Skriver kärleksbrev och friar och allt möjligt. Vad är det för fel på dessa kvinnor (för det är väl oftast kvinnor?)? Kanske lever de ut sina sadistiska drag genom dessa män. Eller så lider de av Moder Teresa -komplexet. Vad vet jag.

Bakom varje framgångsrik man står en kvinna sägs det. Bakom varje framgångsrik yrkeskriminell står en kvinna som girigt gnider sina händerna. De är beredda att offra allt för ett liv som de inte skulle kunna leva tillsammans med en svenssonkille. De är beredda att riskera sina mäns liv, hälsa och frihet. De är beredda att utsätta sig själva och eventuella barn för fara. De är beredda att blunda för det blod som spillts för det liv de lever. Sedan är det snyft och tandagnissel när karlarna åker in och de står där utan a-kassa eller annan inkomst. De målas ut som offer. Men kvinnor som försvarar dåliga män är uslingar även de. Eller så är de inte de skarpaste knivarna i lådan.  Kvinnor som hänger efter kriminella karlar och elegant vänder bort blicken när deras män gör sitt skitiga jobb men ler med hela ansiktet när de får bära frukten av den kriminella verksamheten deras älsklingar sysslar med ger jag inte mycket för. När de får diamanter och får köra sportbil ler dom. När de får dricka skumpa och känna sig som drottningar på inneklubbar njuter de. Fast de vet exakt varifrån pengarna kommer.

Det finns tjejer som utan sans och vett och in i döden försvarar män som har gjort sig skyldiga till de vidrigaste brott. Män som har våldtagit andra kvinnor till exempel. I deras värld skulle objektet för deras sanslösa kärlek eller besatthet eller vad det nu är aldrig begå de brott som de har gjort sig skyldiga till mot dem själva. De tidigare offren fick nog, när man tänker noggrannare på saken, skylla sig själva. Våldtäktsmannen snärjdes likt männen i Odyssén av sjönsjungande sirener. Yeah right. Män som av domstol har ansetts vara skyldiga utan rimliga tvivel till våldtäkt (och att bevisa att någon är skyldig till det brottet är, som ni vet, inte det lättaste) är alltså oskyldiga hävdar dessa kvinnor. (Givetvis finns det män som är oskyldigt dömda men de är inte dessa män jag syftar på.) En del av dessa kvinnor är förvirrade och unga, svaga och obildade. De begriper helt enkelt inte bättre. De kan inte bättre. Och de är ursäktade. Men andra gör det. De kan och vet bättre men de vill inte. De kvinnorna är inte offer. De är svin. Suggor som älskar svin. Lika barn leka bäst antar jag.

Schysta bakkärror och snaggade skallar.

Tänk vad glad man kan bli för en endaste komplimang och tänk vad ledsen man kan bli av en enda skeptisk blick, sarkastisk kommentar eller surt ansikte. Och tänk att bara blotta anblicken av en person kan ge så mycket ångest. Eller bara tanken på hen. Tragiskt. Jag blir förbannad på mig själv. Tänk att en person som ger en så lite kan kosta en så mycket energi. Timmar av grubblerier och ångest. Men en anblick av en ångestframkallande människa kan ändå uppvägas av några fantastiska skratt från glada kunder som trots att de har slitit sitt hår framför dataprogram som strular, system de inte begriper och ekonomiska termer som ter sig som grekiska ändå är glada och trevliga. I fredags sa ett par butiksbiträden (heter det ens så nuförtiden?) att jag var såå snygg i mitt korta hår (sen sålde de i och för sig på mig blingbling för en summa jag inte ämnar avslöja för någon, hur som helst så kände jag mig nöjd och snygg och det var ju huvudsaken) och de fick mig till och med att lova att komma in och visa upp mitt nya hår (när jag har snaggat det igen och gjort det platinablont, ja det finns risk att jag kommer se ut som en alien/cellgiftspatient men det kan också bli väldigt coolt - och vem minns en fegis?). Hur som helst så lever jag fortfarande på dessa trevliga tjejers glada tillrop angående mitt hår. Sen sa en manlig kollega att jag var vacker i mitt snaggade hår. Det var fint sagt. Och det är verkligen inte varje dag man får höra något sådant. Få män tycks gilla kortklippta brudar. Långt blont verkar vara standardreceptet för framgång hos det motsatta könet. Och många är snygga i sina långa blonda hårsvall men det kan också se risigt och tunt och allmänt tråkigt ut. Hur som helst så får de tycka att det är fult om de vill. Jag är i alla fall snyggare i min 6 mm korta matta än många karlar med sina 3 mm glesa och sträva stubb prydandes en plattskalle. Så det så. (Och varför spar de själva inte ut håret om de tycker att det är så jävla snyggt?

Men den bästa komplimangen jag har fått på länge var ändå den jag fick av en "travgubbe" (han skulle inte alls gilla att jag kallade honom gubbe men han läser inte min blogg så han behöver inget veta, han har för övrigt inte ens facebook, är man inte gubbe då per definition?) sa att min häst hade "en jäkla bakkärra", syftandes på hans rump- och lårmuskler. Bland det snällaste man kan göra mot mig är att berömma min häst. Och gärna hans stora härliga trimmade rumpa som till och med har en stjärna. Jag älskar den rumpan.

Hur som helst så önskar jag att jag vore lite mer hårdhudad så att jag inte deppade ihop så totalt av elaka människors handlingar eller brist på handlingar. Och ändå har jag själv en vass tunga och är ännu mer vassare i de skrivna orden. Det skramlar till så har jag skrivit något som sticker som ett bi i ömsom med rätta skamfulla människor och ömsom oskyldiga människors skin. Och allt jag ville var att få någon eller flera att tänka till en smula. Eller vara rolig. Men jag tränar. Jag tränar på att tänka innan jag trycker på Enter eller sänd. Och jag har lärt mig. Eller jag borde ha lärt mig i alla fall, efter alla dessa år och alla dessa idiotiska ord. Men jo lite har jag nog lärt mig. Den hårda vägen. Men det är förbannat trist att alltid vara eftertänksam. Och hur det nu är så är att tänka innan man facebookar lite som att torka sig i röven innan man skiter.