Häromdagen bemöttes jag av ett glatt hej och en trevlig uppsyn av busschauffören med kroniskt dåligt humör. Jag fruktar honom. Varje gång det är han som kör bussen mellan Östersund och Ås och Ås och Östersund krymper jag ihop lite. Han tittar så skeptiskt på mig och även om han aldrig har sagt något så tycker han nog att jag är lite för slafsig för att åka i hans buss. En gång rynkade han näsan tydligt och liksom sniffade i luften. Det kändes om att det var riktad mot mig. Efter det vågade jag inte åka buss med ridbyxor på månader. Fast folk åker ju buss med kläder fulla med hundhår, katthår, svettlukt, parfym, ölstänk och ibland t.o.m. nedkissade byxor så då kan väl jag få åka med lite stallkläder under ytterkläderna tänker jag. Jag har ju ändå civila skor och jacka på mig. Så jag började åka buss med ridbyxor igen (och mina ridbyxor tvättas garanterat oftare än vad somliga andra byxor på den där bussen tvättas). Dessutom är det ju bara bonnlurkar, kids och loosers som mig som inte har egen bil som åker Krokombussen så vem bryr sig.
Hur som helst så var den kroniskt sura busschauffören på gott humör. Då inser man effekten av solsken på värmetörstande nordbor. Även den suraste surjämten tinar upp när aprilsolen smeker blekkinden och viskar löften om en länge efterlängtad sommar. För jämtlänningar är det ibland inte bara en lång vinters väntan på sommaren, det kan i värsta fall vara en väntan och en längtan som har pågått i åratal, kanske decennier. I ärlighetens namn så har jag har inte bott här tillräckligt länge för att kunna göra ett uttalande om den saken. Men jag är ganska säker på att det händer att det inte är sommar här på decennier. Just nu är det förmodligen så mycket sommar som det kommer att bli det här året. Det är underbart på riktigt. På några dagar ser hela Östersund ut som de har varit på Mallis i två veckor. För är det något vi svenskar är bra på så är det att passa på att var utomhus när det är fint väder. Det är en bra egenskap.
Men folk här i Jämtland är minst sagt kluvna. De vet inte riktigt hur de ska hantera denna plötsliga värme. De sträcker upp sina ansikten mot solen så ofta de bara kan men samtidigt sörjer de. De är förvirrade och pratar ständigt om fjällen, skidåkning och snö. De vaknar svettiga mitt i natten efter mardrömmar om sjunkande pimpelfiskare på en sjö utan is. För är det fint väder ska man åka skidor. Det är en besatthet. De envisas med att sätta på sig pjäxor och skidor fast snön har smält bort och det är 30 plusgrader i solen. De kan liksom inte släppa vintern. Det lider av svår separationsångest och de gråter när de ser skotern på barmark. Och samtidigt toksolar de och klär av sig till linne när det är 10 grader i solen. De är på riktigt förvirrade. Kanske borde det ordnas någon slags gruppterapi i badhusparken?
fredag 25 april 2014
fredag 18 april 2014
Tornados, trötta spisar och presentkort på ICA.
Tänk vad fort tillvaron kan förändras. Fred blir krig och vänner blir fiender. Myter blir sanningar och lögnen en dygd. Regn blir solsken och duggregn blir hagelskurar. Hopp blir hopplöshet och ilska blir likgiltighet. Passion blir besatthet och besattheten hat. Vrede förvandlas till modfälldhet och tokförälskelse förvandlas till halvtrist vardagskärlek eller besvikelser och sorg. Besvikelser förvandlas till rädsla och rädslan till ett fängelse. Fängelset blir ett skyddsrum. Skyddsrummet blir ditt hem.
Idag vaknade jag innan klockan ringde och jag kände mig glad. Dagen innan vaknade jag mer än en timme efter att klockan ringt och mystiskt stängt av sig självt och jag var inte det minsta glad över sakernas tillstånd. Idag var jag kanske på gott humör för att jag hade tagit itu med en del trista saker kvällen innan; såsom tvätt, räkningar och pensionspapper (när jag väl tar tag i mina pensionspapper så är jag ganska ambitiös, jag har en pensionspärm med olika flikar för olika tjänstepensioner, hittills är det fem olika flikar med papper som lovar mig allt från 25 kr i månaden till ungefär 44 kr från 65 årsdagen tills jag stupar, jag kommer i sanning leva som en prinsessa på min ålders höst, där har jag även skrivit upp vilka pensionspengar som är flyttbara och vilka som är låsta, med andra ord jag har bättre koll än vad man kan tro när man ser högen med papper på diskbänken). Det kändes denna morgon alltså bra trots kaoset som mitt hem har förvandlas till. Från ett ganska städat hem till en slags ordnad kaos, förutom att ingen utom mig själv inser att det faktiskt finns en ordning i kaoset. Inneboende Tess stack till Gästrikland igår och från det att jag kom hem från jobbet fram till detta nu har en fantastisk och faktiskt ganska imponerande förvandling skett, detta trots att jag under detta dygn mestadels har sovit eller varit i stallet. För den som inte begriper bättre kan det se ut som att jag har stökar till. Det är en missuppfattning. Jag städar. Fast på väldigt olika ställen samtidigt. Det är ett work in progress och till slut blir det bra. Det vet jag. Om jag bara får hållas. Pedant ordning blir till kaos lika snabbt som en tornado stökar till i människans tillvaro när den drar in över stad och land. Min före detta pojkvän kallade mig för en tornado, kanske är det just därför som jag är en före detta till honom. Hur som helst. Kaoset i mitt hem kommer att bli till en bättre ordning än innan tornadon drog in. Den förvandlingen, från kaos till ordning, är inte fullt lika snabb som förvandlingen från ordning till kaos. Inte alls lika snabb faktiskt. Fråga min mamma. När jag nyligen bodde nere hos henne i 7 veckor drog jag igång en del väldigt ambitiösa projekt. Resultatet av de delar av projekten som blev färdiga var bättre än bra nog. De köksskåp som blev skurade blev så väl skurade att även lacken försvann på sina ställen och en hel del annat försvann av bara farten som mammas hemgjorda sylt som jag slängde i vasken. Förlåt. Under denna städning på vägen till det för alla utom mig själv ytterst osäkra slutresultatet följde min mor mig med skräckblandad förtjusning. Hon såg lite livrädd ut ibland faktiskt. Och lite trött på det kaos som min kreativitet med nödvändighet krävde, i alla fall var det det jag med stor entusiasm förklarade var gång hon frågade om det var nödvändigt att tömma ALLA skåp på ALLT innehåll och sprida ut det i köket. Ja svarade jag. Det är nödvändigt. Det är det enda sett jag kan göra saker på. Antagligen är hon till viss mån skyldig till detta särdrag. Vi har ju trots allt en del gemensamma gener.
Om vi nu ska fortsätta på temat: saker som snabbt förändras. Idag var jag i stallet. Solen sken, jag hade lång tid på mig, hästen hade missat flera stycken ganska stora fläckar i sitt gedigna och outtröttliga arbete med att gnida in sig i lera och damm och inte hade han skitat ner boxen speciellt mycket heller och han hade misslyckats med att få till en sån där stor och varm nyskiten bajshög till huvudkudde, det är sådant man som hästägare gläder sig åt. Kort sagt: saker och ting, ja till och med livet, kändes bra. Jag red en lång och jobbig med jäkligt givande och bra dressyrlektion, masserade, stretchade, lindande, pussade min fina häst, åt en sen lunch med värkande muskler och solen i ögonen. Härligt!
Ett pisskvart senare tog jag ut ett dyblött och ett ton tungt vintertäcke ur tvättmaskinen som inte hade centrifugerat. Jag ville svära, skrika, hoppa, stampa och kasta saker runt omkring mig. Jag lät bli. Det är inte ett socialt acceptabelt beteende. Sen gick det bara utför. Tog bussen in till stan och gick in på ICA för att utnyttja de där presentkorten jag vann på jobbet. Jag brukar inte handla på ICA i stan. Det är dyrt och utbudet imponerar inte. Men nu hade jag ju dessa presentkort och månaden börjar kännas lite för lång för lönen. Till min förtjusning såldes lammstek för 99 kr kilot, påskmust för 10,90 och en del andra trevliga erbjudanden. Lite påskgotta måste man väl unna sig tänkte jag. Här ska jag laga till lammstek för första gången i mitt liv. Det visade sig att det inte gick att lösa in presentkorten, eller rättare sagt, kvinnan i kassan visste inte hur man skulle göra. Jag väntade tålmodigt och log ett litet leende till och med. Jag såg hur hennes kinder blossad röda och en svettdroppe trängde fram i pannan. Kön växte. Jag led med henne. Jag vet hur det känns när man förtvivlat försöker att lösa en uppgift medans irriterade och stressade kunder håller på att stressa ihjäl en. Jag väntade och väntade. Tills hon föreslog att jag skulle byta till den andra kassan, för hon som jobbade i kassa 2 kanske visste hur man skulle lösa in presentkorten. Jag skulle alltså ställa mig längst bak i en lång kö för att tjejen i den kassan kanske kunde hjälpa mig. Jag antar att hon avläste i min blick att det inte var ett alternativ. Hon frågade generat om jag kunde betala med ett annat betalalmedel. Självklart kunde jag det men jag poängterade att jag inte brukar handla på ICA och enda anledningen till att jag gjorde det denna gång var just för att jag hade dessa presentkort. Ja men du kan ju lösa in dem på vilken ICA som helst! menade kassörskan. Jo men jag brukar som sagt var inte handla på ICA. Hon förstod mig inte. Hon upprepade gång på gång som om jag hörde dåligt eller var sinnessvag att jag kunde ju lösa presentkorten på vilken ICA som helst - en enorm valfrihet med andra ord. Lite som när Henry Ford sa att du kan få din ford i vilken färg du vill bara den är svart. Jag skulle alltså gå några kilometer till nästa ICA som möjligen ville ta emot presentkorten de själva har sålt, och jag som inte ens gillar att promenera flera kilometer med ICA-kassar. Det slutade med att jag stoppade tillbaka presentkorten i fickan. Jag drog kortet och häpnade när jag såg vad de ville ha betalt för de där få varorna jag hade valt. Det visade sig, naturligtvis, att den billiga lammsteken, påskmusten och resten av varorna i korgen bara var billiga för de med ICA-kort. Förbannande jävla handlare med deras stora skyltar som lockar med billiga varor med finstilt längst ner där det framgår att det minsann inte gäller alla.
Nåväl. Jag kommer i alla fall få en härlig påskmiddag tänkte jag. Hur man nu tillagar lammstek. Då kom jag att tänka på att för att göra rotsaker i ugn och lammstek så behöver jag oundvikligen använda spisen. På väg hem så fick jag syn på ett litet träd. Det var då jag kom på det. Jag bestämde mig för att jag genast när jag kom hem skulle ta ett glas vin, gå ner i källaren å hämta sågen, gå och såga ner trädet och tillverka ett stort och präktigt basebollträ av trädet och sedan gå hem och slå sänder spisen.
Jag ångrade mig. Jag vet nämligen inte hur man gör ett basebollträ. Och med vidare eftertanke så förtjänar Cylindan ett bättre slut. Den har kämpat på i 40 år eller så men läcker nu ut lika mycket värme som den stänger inne i ugnen och maten där inne blir lika varm som plastreglagen utanpå. Den gamla spisen är gammal och sliten. Den ska få en fin begravning på återvinningscentralen. Köp en ny spis då! kanske ni tänker. Ja jag FÖRSÖKER. När jag efter många om och men äntligen hade hittat någon eller något som säljer spisar med en bredd på 55 cm (vilka kostar flera tusenlappar mer än en spis som är 5 cm bredare eller 5 cm smalare) och kommit fram till att det får väl vara värt de där jävligt sura tusenlapparna då (det finns roligare saker att lägga pengar på, som en hoppsadel, flera par väldigt dyra och snygga skor, en utlandsresa, säkert en halv ny näsa om man vill ha det eller en begagnad elcykel) så bajsade internet ihop. Det var igår. Så nej jag hade ändå inte haft någon ny spis idag, hur väl internet än hade fungerat. Men ändå. När velisen äntligen har bestämt sig, när man väl har fått tummen ur, skägget ur brevlådan, ändan ur vagnen så får det bara inte skita sig. Nu har jag för övrigt beställt spisen och den kommer antagligen att levereras mitt på dagen då jag är på jobbet. Det kommer bli som när jag hade ett kylskåp stående på gatan utanför huset och desperat försökte muta lastbilschauffören att hjälpa mig att bära in fanskapet. Men då, till skillnad från nu, hade jag en lättklädd (ja han verkade faktiskt alltid vara lättklädd) ung man med magrutor och böljande armmuskler till granne som i hela sitt 25-åriga liv inte hade gjort något annat än att vänta på att någon skulle be honom att bära ett kylskåp. Han kom ut i såna där hängiga hiphopbyxor jag aldrig förstått mig på med kallingarna ovanför byxlinningen och bar överkropp. Denna gång måste jag antagligen be den förmodade våldtäktsmannen på andra sidan gatan om hjälp. Och blir jag våldtagen och mördad så är det ICA-Stigs fel. Så det så.
Idag vaknade jag innan klockan ringde och jag kände mig glad. Dagen innan vaknade jag mer än en timme efter att klockan ringt och mystiskt stängt av sig självt och jag var inte det minsta glad över sakernas tillstånd. Idag var jag kanske på gott humör för att jag hade tagit itu med en del trista saker kvällen innan; såsom tvätt, räkningar och pensionspapper (när jag väl tar tag i mina pensionspapper så är jag ganska ambitiös, jag har en pensionspärm med olika flikar för olika tjänstepensioner, hittills är det fem olika flikar med papper som lovar mig allt från 25 kr i månaden till ungefär 44 kr från 65 årsdagen tills jag stupar, jag kommer i sanning leva som en prinsessa på min ålders höst, där har jag även skrivit upp vilka pensionspengar som är flyttbara och vilka som är låsta, med andra ord jag har bättre koll än vad man kan tro när man ser högen med papper på diskbänken). Det kändes denna morgon alltså bra trots kaoset som mitt hem har förvandlas till. Från ett ganska städat hem till en slags ordnad kaos, förutom att ingen utom mig själv inser att det faktiskt finns en ordning i kaoset. Inneboende Tess stack till Gästrikland igår och från det att jag kom hem från jobbet fram till detta nu har en fantastisk och faktiskt ganska imponerande förvandling skett, detta trots att jag under detta dygn mestadels har sovit eller varit i stallet. För den som inte begriper bättre kan det se ut som att jag har stökar till. Det är en missuppfattning. Jag städar. Fast på väldigt olika ställen samtidigt. Det är ett work in progress och till slut blir det bra. Det vet jag. Om jag bara får hållas. Pedant ordning blir till kaos lika snabbt som en tornado stökar till i människans tillvaro när den drar in över stad och land. Min före detta pojkvän kallade mig för en tornado, kanske är det just därför som jag är en före detta till honom. Hur som helst. Kaoset i mitt hem kommer att bli till en bättre ordning än innan tornadon drog in. Den förvandlingen, från kaos till ordning, är inte fullt lika snabb som förvandlingen från ordning till kaos. Inte alls lika snabb faktiskt. Fråga min mamma. När jag nyligen bodde nere hos henne i 7 veckor drog jag igång en del väldigt ambitiösa projekt. Resultatet av de delar av projekten som blev färdiga var bättre än bra nog. De köksskåp som blev skurade blev så väl skurade att även lacken försvann på sina ställen och en hel del annat försvann av bara farten som mammas hemgjorda sylt som jag slängde i vasken. Förlåt. Under denna städning på vägen till det för alla utom mig själv ytterst osäkra slutresultatet följde min mor mig med skräckblandad förtjusning. Hon såg lite livrädd ut ibland faktiskt. Och lite trött på det kaos som min kreativitet med nödvändighet krävde, i alla fall var det det jag med stor entusiasm förklarade var gång hon frågade om det var nödvändigt att tömma ALLA skåp på ALLT innehåll och sprida ut det i köket. Ja svarade jag. Det är nödvändigt. Det är det enda sett jag kan göra saker på. Antagligen är hon till viss mån skyldig till detta särdrag. Vi har ju trots allt en del gemensamma gener.
Om vi nu ska fortsätta på temat: saker som snabbt förändras. Idag var jag i stallet. Solen sken, jag hade lång tid på mig, hästen hade missat flera stycken ganska stora fläckar i sitt gedigna och outtröttliga arbete med att gnida in sig i lera och damm och inte hade han skitat ner boxen speciellt mycket heller och han hade misslyckats med att få till en sån där stor och varm nyskiten bajshög till huvudkudde, det är sådant man som hästägare gläder sig åt. Kort sagt: saker och ting, ja till och med livet, kändes bra. Jag red en lång och jobbig med jäkligt givande och bra dressyrlektion, masserade, stretchade, lindande, pussade min fina häst, åt en sen lunch med värkande muskler och solen i ögonen. Härligt!
Ett pisskvart senare tog jag ut ett dyblött och ett ton tungt vintertäcke ur tvättmaskinen som inte hade centrifugerat. Jag ville svära, skrika, hoppa, stampa och kasta saker runt omkring mig. Jag lät bli. Det är inte ett socialt acceptabelt beteende. Sen gick det bara utför. Tog bussen in till stan och gick in på ICA för att utnyttja de där presentkorten jag vann på jobbet. Jag brukar inte handla på ICA i stan. Det är dyrt och utbudet imponerar inte. Men nu hade jag ju dessa presentkort och månaden börjar kännas lite för lång för lönen. Till min förtjusning såldes lammstek för 99 kr kilot, påskmust för 10,90 och en del andra trevliga erbjudanden. Lite påskgotta måste man väl unna sig tänkte jag. Här ska jag laga till lammstek för första gången i mitt liv. Det visade sig att det inte gick att lösa in presentkorten, eller rättare sagt, kvinnan i kassan visste inte hur man skulle göra. Jag väntade tålmodigt och log ett litet leende till och med. Jag såg hur hennes kinder blossad röda och en svettdroppe trängde fram i pannan. Kön växte. Jag led med henne. Jag vet hur det känns när man förtvivlat försöker att lösa en uppgift medans irriterade och stressade kunder håller på att stressa ihjäl en. Jag väntade och väntade. Tills hon föreslog att jag skulle byta till den andra kassan, för hon som jobbade i kassa 2 kanske visste hur man skulle lösa in presentkorten. Jag skulle alltså ställa mig längst bak i en lång kö för att tjejen i den kassan kanske kunde hjälpa mig. Jag antar att hon avläste i min blick att det inte var ett alternativ. Hon frågade generat om jag kunde betala med ett annat betalalmedel. Självklart kunde jag det men jag poängterade att jag inte brukar handla på ICA och enda anledningen till att jag gjorde det denna gång var just för att jag hade dessa presentkort. Ja men du kan ju lösa in dem på vilken ICA som helst! menade kassörskan. Jo men jag brukar som sagt var inte handla på ICA. Hon förstod mig inte. Hon upprepade gång på gång som om jag hörde dåligt eller var sinnessvag att jag kunde ju lösa presentkorten på vilken ICA som helst - en enorm valfrihet med andra ord. Lite som när Henry Ford sa att du kan få din ford i vilken färg du vill bara den är svart. Jag skulle alltså gå några kilometer till nästa ICA som möjligen ville ta emot presentkorten de själva har sålt, och jag som inte ens gillar att promenera flera kilometer med ICA-kassar. Det slutade med att jag stoppade tillbaka presentkorten i fickan. Jag drog kortet och häpnade när jag såg vad de ville ha betalt för de där få varorna jag hade valt. Det visade sig, naturligtvis, att den billiga lammsteken, påskmusten och resten av varorna i korgen bara var billiga för de med ICA-kort. Förbannande jävla handlare med deras stora skyltar som lockar med billiga varor med finstilt längst ner där det framgår att det minsann inte gäller alla.
Nåväl. Jag kommer i alla fall få en härlig påskmiddag tänkte jag. Hur man nu tillagar lammstek. Då kom jag att tänka på att för att göra rotsaker i ugn och lammstek så behöver jag oundvikligen använda spisen. På väg hem så fick jag syn på ett litet träd. Det var då jag kom på det. Jag bestämde mig för att jag genast när jag kom hem skulle ta ett glas vin, gå ner i källaren å hämta sågen, gå och såga ner trädet och tillverka ett stort och präktigt basebollträ av trädet och sedan gå hem och slå sänder spisen.
Jag ångrade mig. Jag vet nämligen inte hur man gör ett basebollträ. Och med vidare eftertanke så förtjänar Cylindan ett bättre slut. Den har kämpat på i 40 år eller så men läcker nu ut lika mycket värme som den stänger inne i ugnen och maten där inne blir lika varm som plastreglagen utanpå. Den gamla spisen är gammal och sliten. Den ska få en fin begravning på återvinningscentralen. Köp en ny spis då! kanske ni tänker. Ja jag FÖRSÖKER. När jag efter många om och men äntligen hade hittat någon eller något som säljer spisar med en bredd på 55 cm (vilka kostar flera tusenlappar mer än en spis som är 5 cm bredare eller 5 cm smalare) och kommit fram till att det får väl vara värt de där jävligt sura tusenlapparna då (det finns roligare saker att lägga pengar på, som en hoppsadel, flera par väldigt dyra och snygga skor, en utlandsresa, säkert en halv ny näsa om man vill ha det eller en begagnad elcykel) så bajsade internet ihop. Det var igår. Så nej jag hade ändå inte haft någon ny spis idag, hur väl internet än hade fungerat. Men ändå. När velisen äntligen har bestämt sig, när man väl har fått tummen ur, skägget ur brevlådan, ändan ur vagnen så får det bara inte skita sig. Nu har jag för övrigt beställt spisen och den kommer antagligen att levereras mitt på dagen då jag är på jobbet. Det kommer bli som när jag hade ett kylskåp stående på gatan utanför huset och desperat försökte muta lastbilschauffören att hjälpa mig att bära in fanskapet. Men då, till skillnad från nu, hade jag en lättklädd (ja han verkade faktiskt alltid vara lättklädd) ung man med magrutor och böljande armmuskler till granne som i hela sitt 25-åriga liv inte hade gjort något annat än att vänta på att någon skulle be honom att bära ett kylskåp. Han kom ut i såna där hängiga hiphopbyxor jag aldrig förstått mig på med kallingarna ovanför byxlinningen och bar överkropp. Denna gång måste jag antagligen be den förmodade våldtäktsmannen på andra sidan gatan om hjälp. Och blir jag våldtagen och mördad så är det ICA-Stigs fel. Så det så.
söndag 6 april 2014
Back in business
Kära folket. Jag vet inte om ni är en person, två personer eller möjligen ännu fler som läser min blogg, jag är bara tacksam och glad om någon gör det i huvudtaget. Jag blev lite osäker på hur jag skulle benämna er men folket får duga. Hoppas det är ok? Hur som helst så lever jag. Jag har bara inte lyckats blogga på en tid av en rad olika orsaker. För det första så dog nätet. Jag har sedan i mitten av februari bott på landsbygden. På landet är det annorlunda än i staden. På många vis. Bland annat så hälsar man på människor man möter och surfar via telefonjacket. Det blev storm och telefon och internet dog. Telia tog det hela med ro. Folk på landet behöver väl ändå inte internet verkar de resonera. De hugger väl ved och kommunicerar via röksignaler. 1,5 vecka senare hade de löst problemet och dessutom uppgraderart till trådlöst. Det konstrade och konstrade och när det väl hade börja fungera hjälpligt så kom jag på att jag ju naturligtvis måste göra någonslags inställning på min dator för att den ska koppla upp sig mot modemet. Inga konstigheter. Förutom att det kändes oöverstigligt jobbigt. Då kommer jag ju inte per automatik kunna surfa när jag kommer hem utan jag måste knappa in koden till mitt trådlösa hemma i Östersund. Jobbigt kort sagt. Inte värt besväret. Så jag har försökt blogga på mammas dator. Men det visade sig vara stört omöjligt att logga ut mamma och logga in mig på Goolge+ kontot. Sent om sider kom jag på att jag kan ju förstås logga in på själva bloggen... Ja jag har haft en del otur när jag har tänkt. Hur som helst. Jag har helt enkelt inte brytt mig så hårt. Men när jag inte har "kunnat" blogga så har jag haft otroligt många uppslag. Många fantastiskt briljanta idéer har jag haft. Har jag tyckt alltså. Om allt från andra världskriget till stallskvaller.
Nu när jag sitter i min lägenhet i stan med fungerande nät så är det tomt i huvudet. Jag tänker mest på allt jag måste göra. Packa upp. Lägga in i lådor (när man bor som jag gör så kan man inte låta saker ligga framme, det fungerar inte i compact living-konceptet). Tvätta. Bada. Vad jag har saknat att kunna duscha och bada riktigt varmt! Jag och mamma har olika definitioner på ordet varmt. Mamma tycker att 17 grader är en skön inomhustepratur. Jag vill gärna ha 25. Att duscha varmt för mig innebär att vattnet skållar bort det yttersta hudlagret. Den tempraturen går inte att få till i prästgården. Det är kallt att klä av sig i badrummet och varmvattnet i duschen värmer inte. Inte mig i alla fall. Tvagningsmomentet har jag velat få undanstökat på kortast möjliga tid för att sedan snabbt som attan få på mig långklasonger och fleecebyxor, tre lager tröjor och tofflor. Nästippen har ständigt varit kall och händerna har jag kunnat använda som kylklabbar. Det låter som jag har bott i en koja i skogen. Det har jag inte. Jag har bott i ett hus på landet uppvärmt med pellets. Det duger utmärkt för normaltempererade människor men uppenbarligen inte för mig. När jämtarna har skrutit på fejan att de klätt av sig i vårvintersolen när det har varit 5 grader i solen har jag gått med flera lager kläder när det har varit 15 i skuggan. Nu skulle man kunna tro att jag älskar tropisk värme. Det gör jag inte. Jag tycker inte om när det är för varmt. Jag vill ha 20-30 i solen. Inte när jag ska anstränga mig fysiskt då behöver det inte vara mer än 20. Det är lagom. Varken mer eller mindre. Jag är kinkig det erkänner jag. Men å andra sidan så är jag bra på att klä mig. Jag har gärna dubbla mössor och fem lager på överkroppen när det är riktigt kallt. Då kan jag vara ute å rida i en timme i -20 utan att frysa. Jag hatar att frysa. En del ridtjejer (i synnerhet de i övre tonåren) klär sig som om vi bodde i södra Frankrike när vi egentligen bor i ett köldhål. De har patetiskt tunna pannband och lättviktsmidjejackor när det är vinter! Hur kommer det sig att deras utstående kroppsdelar sitter kvar efter vintersäsongen? Det skulle inte min göra. Jag skulle se ut som en spetälsk med tappade tår, fingrar och näsa. De kanske känner sig feta och klumpiga i Michelingubbeutstyrsel? Men jag är också fåfäng. Jag tycker inte att leprapatienter är sexiga.
Nu när jag sitter i min lägenhet i stan med fungerande nät så är det tomt i huvudet. Jag tänker mest på allt jag måste göra. Packa upp. Lägga in i lådor (när man bor som jag gör så kan man inte låta saker ligga framme, det fungerar inte i compact living-konceptet). Tvätta. Bada. Vad jag har saknat att kunna duscha och bada riktigt varmt! Jag och mamma har olika definitioner på ordet varmt. Mamma tycker att 17 grader är en skön inomhustepratur. Jag vill gärna ha 25. Att duscha varmt för mig innebär att vattnet skållar bort det yttersta hudlagret. Den tempraturen går inte att få till i prästgården. Det är kallt att klä av sig i badrummet och varmvattnet i duschen värmer inte. Inte mig i alla fall. Tvagningsmomentet har jag velat få undanstökat på kortast möjliga tid för att sedan snabbt som attan få på mig långklasonger och fleecebyxor, tre lager tröjor och tofflor. Nästippen har ständigt varit kall och händerna har jag kunnat använda som kylklabbar. Det låter som jag har bott i en koja i skogen. Det har jag inte. Jag har bott i ett hus på landet uppvärmt med pellets. Det duger utmärkt för normaltempererade människor men uppenbarligen inte för mig. När jämtarna har skrutit på fejan att de klätt av sig i vårvintersolen när det har varit 5 grader i solen har jag gått med flera lager kläder när det har varit 15 i skuggan. Nu skulle man kunna tro att jag älskar tropisk värme. Det gör jag inte. Jag tycker inte om när det är för varmt. Jag vill ha 20-30 i solen. Inte när jag ska anstränga mig fysiskt då behöver det inte vara mer än 20. Det är lagom. Varken mer eller mindre. Jag är kinkig det erkänner jag. Men å andra sidan så är jag bra på att klä mig. Jag har gärna dubbla mössor och fem lager på överkroppen när det är riktigt kallt. Då kan jag vara ute å rida i en timme i -20 utan att frysa. Jag hatar att frysa. En del ridtjejer (i synnerhet de i övre tonåren) klär sig som om vi bodde i södra Frankrike när vi egentligen bor i ett köldhål. De har patetiskt tunna pannband och lättviktsmidjejackor när det är vinter! Hur kommer det sig att deras utstående kroppsdelar sitter kvar efter vintersäsongen? Det skulle inte min göra. Jag skulle se ut som en spetälsk med tappade tår, fingrar och näsa. De kanske känner sig feta och klumpiga i Michelingubbeutstyrsel? Men jag är också fåfäng. Jag tycker inte att leprapatienter är sexiga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)