Jag lyssnade på ett radioprogram som handlade om vilken betydelse utseendet har för dina möjligheter att få synas. Anna som är vrålsnygg särbehandlades både positivt och negativt hela uppväxten på grund av hennes utseende. Hon insåg tidigt att hennes utseende var avgörande. Hon fick vara med för hennes utseendes skull eller inte vara med av samma skäl. Sen har vi Sannah Salameh, programledare för Bolibompa. Jag lyssnade uppmärksamt när hon berättade om allt näthat hon får utstå på grund av att hon är ful. Ful enligt somliga alltså. Eller enligt väldigt många rättare sagt. Det lät fullständigt vansinnigt att en programledare för ett barnprogram får utstå hot och hat från vuxna för att hon inte är sockersöt. Det är väl bra tänker jag om en barnprogramledare inte är just sockersöt. Att barnen slipper att hela tiden från alla håll peppras med bilden av den perfekta människan.
Denna Sannah tänkte jag måste vara sinnessjukt jävla ful alltså. Så vederstyggligt ful att föräldrar knappt klarar av att se på hennes barnprogrammet tillsammans barnen. Att de liksom måste hålla en skämskudde framför ansiktet och en kräkpåse i famnen. Hon har fått höra att hon måste ha Downs syndrom (om downarna nu ska behöva få representera fulhet, de, precis som alla andra, kan väl vara både fula och söta tänker jag) eller någon annan symptom. För något fel måste det vara. För så där ful kan man bara inte vara.
Jag målade upp bilden av detta monster framför mig. Jag såg framför mig en blek människa med dålig hy och röda prickar i ansiktet, håret flottigt, tunt och råttfärgat, munnen snedvriden, tänderna inslängda på måfå, kort tjock oformlig näsa och små pliriga grisögon som tittar åt varsitt håll, kroppen fet och oformlig och kläderna ömsom hängandes slappt och ömsom smitandes åt runt de osmickrande formerna eller brist på formerna. Så tänkte ja, så måste denna stackars människa se ut.
.png)
Sannah har varit med om att ett litet barn kommit fram till henne och tagit sats för att säga "Min pappa tycker att du är skitful". Vilken föredömlig pappa tänker jag som upplyste sin dotter om att han tycker att programledaren för Bolibompa är skitful. För det är så relevant om en programledare för ett barnprogram är skitful eller skitsnygg. Lika relevant som utseendet på förskolelärarna. Undrar om denne pappa också berättar för sin dotter vilka programledare och förskolefröknar som han kan tänka sig att ligga med och vilka han inte kan tänka sig att ligga med. Denna far har hur som helst på ett effektivt sätt lärt flickan att huruvida hon är söt eller inte är avgörande. Och lite så är det ju tyvärr. Det är viktigt att vara fin. Inte nödvändigtvis skitsnygg för då blir man hatad, utan lagom skitsnygg liksom. Och söt. Alltid söt. Om du är tjej alltså. Är du kille kan du komma undan med att se ut som Lasse Kronér eller Kalle Moraeus eller Leif GW Persson. Du kan till och med bli folkkär om du ser ut Lasse Kronér eller Kalle Moraeus eller Leif GW Persson. Vilket på det hela taget är bra. Synd bara att det inte är lika lätt att lyckas som ful och/eller fet kvinna. Enda chansen du har är att göra din brist på attraktionskraft till en grej. Att hejdlöst skämta om ditt utseende alternativt överkompensera med att hela tiden framhäva det du har som ändå anses som attraktivt, till exempel en stor röv och bröst eller ett fint ansikte. Eller så får du helt enkelt vara dubbelt så begåvad och/eller jobba dubbelt så hårt som dina smala och snygga kvinnliga konkurrenter och dina feta och fula manliga konkurrenter. Det går liksom inte för sig att bara vila i sin fulhet.
Hur om helst. Jag har inte tittat på Bolibompa på 25 år eller så så jag var tvungen att googla upp denna vederstyggliga Sannah Salameh. Som är så ful att det rent av kan skada barnen. Så ful att klockorna stannar. Jag googlade "ful programledare" och fick genast fram ett otal bilder och artiklar om denna fantastiskt fula programledare. Jag satte ifrån mig kaffekoppen och svalde kaffet ifall att jag skulle råka spotta ut det över skärmen av ren äckelreflex. Jag tittade närmare. Gjorde en ny googling. Och en till. Det här kan inte vara samma person som de pratar om på radion tänkte jag. Var är det tunna flottiga råttfärgade håret? Var är skämtet till garnityr? Var är den oformliga näsan? Grisögonen? Den äckliga hyn? Var är den människa som är så fruktansvärt ful att vuxna män känner att de måste ägna en ansenlig del av sin fritid till att hata och sprida hat mot denna unga kvinna?
Samtidigt rultar Kalle Moraeus runt i allsköns media. Helt ogenerat dessutom. Hans pliriga ögon och oformliga kropp ser man hela tiden. Personligen skulle jag helst vilja slippa se detta hårlösa penntroll så frekvent. Jag tycker nämligen inte att han är speciellt bra eller charmig. Och det har ingenting med hans utseende att göra. Han är bara överreklamerad, som så många andra pösmagade gubbtjuvar man ser i rutan. Jag hatar inte honom. Jag hotar honom inte heller trots att han saknar alla de attribut som jag tycker att en attraktiv man bör ha. För det faktum att man anser att någon av det motsatta könet är ful är tydligen ett fullt legitimt skäl till att starta anonyma hatkampanjer på nätet. Kalle är lite som en grekisk staty fast tvärtom. Han är kort. Han är fet. Benen är korta och låren verkar vara ihopklistrade, det ser faktiskt ut som att han inte kan sära på dem i huvud taget, jag misstänker att de är ihopväxta. Fötterna är oproportionerligt stora och står rakt ut åt varsitt håll, han står som en balettdansör fast med avsaknad av all graciösitet. Överkroppen liknar en ballong. Armarna hänger tafatt ut efter sidorna och fingrarna är prinskorvsliknande. Han saknar hals och huvudet ser ut som en badboll. Ögonen är små och ögonlocken hänger över dem. Han har ingen dubbelhaka men istället en jättelång haka som liksom växer ihop med resten av kroppen och aldrig tar slut. Hans hårfäste är minst sagt högt. Moraeus är kort sagt ful. Men vad gör det?! Hela Sverige älskar detta hårlösa penntroll av hela sitt hjärta. Inte fan får han hotbrev och hatbrev, inte skrivs det stapelmetrar om hur ful han är. Inte kommer småbarn fram och säger till honom att "Min mamma tycker att du är skitful". Tvärtom.
Och han är i gott sällskap. Feta män i rutan är liksom temat i svensk TV-underhållning. Allas våran älskling Leif GW Persson, Lasse Kronér (fast han är inte fet längre, bara ful), Mackan i Erik och Mackan och Plura för att nämna några. Och de får verkligen vara precis hur feta de vill. Inget tjat om bantning och att de bör vara ett gott föredöme för ungdomen osv. Det verkar till och med vara så att ju fetare och fulare de är desto bättre. Och ju äldre desto bättre dessutom. Det är lite som tvärtomleken. För när det gäller tjejer är det inte direkt fethet, fulhet och hög ålder som värderas högst.
Varför hatas unga kvinnor för att de inte ser ut som modeller eller kan leva upp till det gyllene snittet? De som hatar mest är för övrigt mest troligt män som själva inte har utseendet på sin sida.
