Jag och moster Berit tittade på Antikrundan här om dagen. Eller kollade är väl ett mer korrekt ordval. Titta och se har blivit helt utkonkurrerade av kolla. Man kollar på tv. Berit som har arbetad inom skola och barnomsorg i sisådär 40 år menar att dagens dagisbarn (förlåt förskolebarn, även 1-åringar går i förskola, det antyder att allt barnen gör fram till att de börjar första klass är en förberedelse för skolgången, förlivet vore kanske ett bättre namn, för det är väl livet i stort som de ska förberesas för på förskolan?) knappt vet vad titta och se betyder, de använder konsekvent kolla. Säger föräldrar, i alla fall föräldrar i Västerås, "kolla lampa" när de ska lära barnen att prata och inte "titta lampa"? Vad vet jag.
Hur som helst så tittade vi alltså på Antikrundan. Det är ett intressant program. Jäklar vad folk har värdefulla gamla grejor hemma i gömmorna. I folk ingår inte jag i det här fallet. Surt brukar jag gå en repa för att se om jag möjligtvis har någonting daterat före anno 1998 och som inte är rent skräp. Hur många repor jag än tar i lägenheten så dyker inga dyrgripar upp. Jag kommer mest troligt aldrig att få vara med i Antikrundan. Visst, det finns betydligt värre saker att oroa sig för. Cancer till exempel. Men visst skulle det vara festligt att stå där med ett loppisfynd som visar sig vara en guldgruva. Mina loppisfynd brukar mest bestå av stalljackor och dylikt. Inte ens om 1000 år kommer de vara värda ett skit. Nåväl. På Antikrundan som vi alltså tittade på visades en liten skulptur som såg ut som en miniatyr av en klassisk grekisk staty av en perfekt skapad man. Om än med en något oproportionerligt liten petterniklas, som för övrigt verkar vara ett kännetecken hos de gamla grekerna, i alla fall om man ska gå efter deras avbilder. Eller så var deras könsorgan så fantastiska och gudomliga att man knappt fick avbilda dem. Lite som profeten Mohammed. Hur som helst så är det möjligen, eller mest troligt, de gamla grekernas små manslemmar som vi har att tacka all konst, filosofi, litteratur, arkitektur och stordåd som de gav upphov till. Drivkraften bakom mindervärdskomplex är icke att förringa. Inget ont som inte för något gott med sig (fast det tror jag inte ett skit på egentligen, ännu ett riktigt dåligt ordspråk, för det finns ju hur mycket ont som helst som inte för något gott med sig i huvudtaget).
Angående den lilla skulpturen som visades på TV av en (nästintill) perfekt grekisk mansperson kom Berit att tänka på att hon en gång sett en riktig grekisk staty. Den var så fulländad och vacker att hon aldrig kommer att glömma den. Den stod längst ut på en brygga och liksom bara stod och visade upp sin fullkomlighet. Den mest fantastiska skapelse du kan tänka dig. Solen sken på honom och han var alltigenom perfekt. "Men han var nog inte naken, han hade nog badbyxor eller nåt" konstaterade Berit efter viss eftertanke. Det tog tvärstopp i min hjärna. I min fantasi såg jag en fantastisk skulptur av en stolt man i naturlig storlek som blickade ut över Medelhavet... iförd speedos! Det gick inte ihop. Hade de gamla grekerna verkligen badbyxor?! Efter en del om och men insåg jag att moster pratade om en livs levande grek medans jag trodde att vi pratade om en antik staty. Så fel det kan bli. Hur som helst hade jag gärna sett denna perfekta grek.
