Om allt och ingenting

Jag skulle skriva ett inlägg på fejan men fingrarna svävade fram över tangentbordet i en hastighet som förvånade mig (klockan är ju bara barnet - min hjärna brukar nå sin fulla potential någon gång efter 15- tiden). Mina associationer, fantasi, tankar, ord och fingerar lever ett eget liv.

Idag ville de skriva. De ville berätta något för mig. Så det blir ett till blogginlägg. Ett inlägg som jag som vanligt inte vet om det är någon som läser (förutom eventuellt mamma) och ännu mindre om någon uppskattar det i huvud taget. Men det är inte för er jag skriver. Det är för mig själv. Jag skriver för att mina fingrar vill skriva. Jag skriver för att min hjärna kokar över med ord. Ord som vill bli berättelser. Tankar som blir idéer eller som allt som oftast kör fast i en snödriva.

Jag har ofta tänkt att jag borde ha med min en anteckningsbok och en penna för att kunna skriva ner när jag kommer på en bra formulering, en bra slutsats eller fråga. Men det gör jag inte och tankarna försvinner lika snabbt som de dyker upp. När jag väl sätter mig ner och ska skriva ner de där briljanta tankarna är det blankt. Som en black out på en tentaskrivning. Jag minns ingenting av alla de där konklusionerna och underfundiga formuleringarna. Jag börjar istället skriva någonting helt annat. Något vardagligt och tråkigt. Men det blir aldrig som jag tänkt mig. Aldrig. Någonting annat börjar pocka på min uppmärksamhet och texten förvandlas till något totalt olikt min ursprungliga idé.

Nu kom jag ifrån ämnet igen. Att skriva saker i ett anteckningsblock är omodernt och känns besvärligt. En minidator då? Men det känns också besvärligt och osmidigt. Då å då skickar jag ett sms till mig själv när jag har kommit på något. Men jag är inte helt nöjd med det heller. Jag vet exakt vad jag behöver. Jag skriver det här i hopp om att tomten är en av mina läsare. Snälla Jultomten, jag önskar mig en tankeöverföringsapparat i julklapp. Jag vet redan hur den ska fungera men ändå inte alls hur (nånting får du väl komma på själv). Det ska vara en liten dator ungefär, eller ännu hellre ett litet USB eller så. Man kan ha det i fickan och med tanken styra vad den ska snappa upp och inte. Man vill ju inte fylla minnet med rutintankar som "var är nycklarna nu igen", "undrar var mobilen ligger", "ska jag äta popcorn till middag idag" ja ni vet. Den ska bara snappa upp det viktiga. Och det kommer att fungera genom att man genom tankens kraft sätter på och av apparaten. Så snart man känner att man tänker något tänkvärt så läses dessa tankar ner på sitt USB. Sedan kan man överföra det till  sin pc och tankarna blir snyggt uppstaplade i typsnitt times new roman i ett worddokumnet.

Det jag egentligen skulle skriva var att jag efter att ha spillt ut hälften av kaffet på spisen och diskbänken och i det onåbara mellanrummet mellan dessa ting, girigt likt en sprittorr alkis druckit upp det som återstod av kaffet, bryggt nytt kaffe och ätit en ovanligt god (för att vara köptans) lussebulle så börjar blodet åter cirkulera i min gamla kropp. I alla fall om man ska tro de tonårstjejer som på bussen här om dagen konstaterade att 22 det är en deprimerande hög ålder och om man inte är något när man har fyllt 30 så är det bra att ge upp. Trots min lastgamla ålder så lever jag om än inte till 100 % varje dag. Idag snittar jag nog på 17 %. Hur som helst hjärtat klappar tryggt på - tack. Igår skrev jag att jag var avundsjuk på rökarna. Jag tar tillbaka det. Jag känner att lite rökhosta på det här hade inte hjälpt. Eller nej förresten jag är fortfarande lite avis på rökarna. Det vore gött att vakna på morgonen och känna att det finns något som drar en upp ur sängen. I alla lägen. En vän i nöden man alltid kan lita på. Hur jävla eländigt allt än må vara så kliver man upp ur sängen för att ta den där ciggaretten i snålblåsten eller under fläkten. Själv har jag kaffet men dess dragningskraft är inte alltid tillräckligt stark. Hur som helst så har jag alltså nu fått i mig lite av mitt livselixir och vips så börjar det hända saker i hjärnan. Den fungerar! Den tänker! Den säger åt mina fingrar att skriva massa trams i ett rasande tempo som om det gällde liv och död.

Nu har jag värmt upp och tänkte skriva det jag egentligen skulle skriva i form av en statusuppdatering på facebook. Och det är att com hem har humor. De skickar sms, mejl och post till mig där de gratulerar mig. De grattar mig för att de nu ger mig en ny tjänst. Grattis står det med stora bokstäver på dagens reklamblad. Nu ger vi dig TiVo från com Hem (ja de skriver faktiskt hem i com hem med stort H på sina ställen, kanske är de inte överens om hur de ska stava sitt eget namn eller så lider reklammakarna av dyslexi som större delen av resten av befolkningen, det börjar bli en epidemi). De har också skickat sms till mig där de skriver "Karin det här kommer du att gilla". De tänker alltså ge mig Sveriges mest avancerad tv-tjänst. Härligt! På nästa sida går att läsa att de ger mig tjänsten för en kostnad på endast 279 kr i månaden. De första 3 månaderna. Fortsätter man att läsa så kommer det fram att man får låna en TiVo-box. Efter 3 månader så kostar tjänsten 439 kr i månaden samt att man ska betala en aktiveringsavgift på 499 kr. Det här står på sidan 4 längst ned med teckenstorlek 0,5 ungefär. Det är alltså det com hem eller Com Hem eller com Hem eller vilka de nu är vill gratulera mig för - att kunna se mina favoritprogram när jag vill (om jag har fattat det här rätt) för 439 kr i månaden och en nätt liten engångsavgift på 499 kr. Jag känner mig utvald. Tack snälla com hem! Jultomten kom visst tidigt i år!

Själv skulle jag vilja ha ett bredband som fungerar var jag än befinner mig i lägenheten och att jag slapp gå runt med datorn för att hitta signal, att det inte gick sjuuuk långsamt att surfa eller inte alls om två stycken surfar samtidigt. Men man kan inte få allt man önskar sig.

Jakten på den optimala lasten.

Det är roande att se dokusåpor som handla om folk som har problem. Man kan betrakta dom och skaka på huvudet och tänka att gud så skönt att det inte är jag. Man kan känna sig lyckad. Eller i alla fall mindre misslyckad. Men samtidigt smyger sig en annan väldigt otrevlig känsla sig på. Är jag som dom? För igenkänningsfaktorn finns alltid där hur mycket man än försöker förtränga den. Den där snubben som aldrig får tummen ur när det gäller renoveringen - och blir uppläxad av en arg snickare, restaurangägaren som är så hemmablind att hon inte märker att kunderna rynkar på näsan och får kväljningar åt skiten som serveras - och blir uppläxad av en arg kock, bruden som älskar att shoppa och har skor för en livstid eller två - och blir uppläxad av en arg privatekonom, paret som lever på socker och fett och tvingas konfronteras med de ton av läsk, lösgodis och snabbmat de dragit i sig det snaraste året - och blir uppläxad av en arg träningsnarkoman.

Jag är inte som dom intalar jag mig själv. Jag skulle aldrig bli som dom. Dom andra. Tänker jag och sneglar på den där listen som aldrig kommer upp, de där nödvändiga blåa pumpsen jag aldrig har använt, påsen med lösgodis på vardagsrumsbordet. Nej jag är inte som dom. Jag är lite av dem alla på en gång. Jag syndar på flera fronter samtidigt. Jag har inte hittat min nisch riktigt än. Men om nåt år kanske jag kvalar in till något av alla dessa program som går ut på att bryta ner och bygga upp syndarna från grunden. Att blotta deras skitiga bukar, att få dom att kräkas åt sin brist på självdisciplin, att få dom att inse att de är loosers för att sedan visa dom den rätta vägen. Bli frälsade av en arg snickare, en arg hurtbulle, en arg kock, pensionär, ekonom eller idiot. Men innan jag får mina 15 minuter av förnedrings-tv måste jag nischa in mig på något specifikt last.

Jag har alltid varit lite avundsjuk på rökarna. De har sin grej liksom. Sitt synderi. De lägger 1000 spänn eller mer på cigg i månaden, blir gamla i förtid och dör unga och i stora plågor. De är väl införstådda i riskerna men kör på ändå. En del hävdar till och med att det är farligare att sluta röka än att röka. Man kan nämligen få cancer då. Det är sant för de sa det på tv. Det finns alltså (enligt en rökare jag inte vill peka ut här) en viss risk att rökare som slutar röka får cancer. Det är alltså lika bra att köra på. På något vis avundas jag deras nonchalans och bestämdhet. Arrogant och dumdristigt kör de gasen i botten to the bitter end. Ett öppet race to the bottom. Jag har försökt. Men det blir aldrig någon rökare eller snusare av mig. Men jag har inte provat pipa än. Att röka pipa det vore fan den optimala lasten.

Lär av Carld Bildt. Eller konsten att aldrig svara på en fråga.

Tänk om man kunde vara lite mer som Carl Bildt. Vore inte det otroligt lättsamt? Genom att inte ha svar på tal så har du konstigt nog alltid svar på tal. Det gäller att aldrig svara på den fråga som ställs. Det gäller att få den som ställer frågan att känna att hen har ställt fel fråga och rent av be om ursäkt för att hen ställde en så dum fråga eller att få den som frågar att tro att hen faktiskt har fått svar på den fråga som hen trodde att hen ville ha svar på. Fast man egentligen har svarat på en helt annan fråga eller ingen alls. Att slingra sig är ett annat namn för den här tekniken.

Har du köpt ut alkohol till tonåringar och blivit ifrågasatt för ditt handlande kan du svara: "Det är inte så att världen saknar alkohol. Hade läget varit bättre om de köpte sin sprit från någon annan istället?

Exakt det resonemanget använder Carl Bildt ofta. När han svarade på frågan om det är rätt av Sverige att sälja vapen till Saudiarabien svarade Calle Bildt:

"Det är inte så att världen saknar pansarvärnsrobotar. Hade läget för mänskliga rättigheter varit bättre för att de köpte franska i stället?" Dagens Nyheter, 4 april 2012.

Med det resonemanget kan man inte ställas till svars för någonting. Man kan rent av bistå folkmord med motiveringen att hade inte jag gjort det så hade någon annan gjort det.

Om din partner konfronterar dig angående ditt vänsterprasslande och du ställs inför frågan "Träffar du någon annan?" Stönar du först och gör en grimas av ogillande och förakt inför den idiotiska frågan och säger sedan med nasal översittarröst "Träffar och träffar. Jag träffade på en tax här utanför här om dagen. Jag träffar den ene och den andra, ja både folk och fä hela dagarna." Din partner blir irriterar och säger "Sluta nu - du vet vad jag menar!" Varefter du svarar "Nej de facto så vet jag inte alls exakt vad du menar. Det är svårt för mig att veta vad som rör sig i ditt huvud. Det vore en ren omöjlighet för mig att veta." Din partner gör ett nytt försök "Det jag undrar är om du har legat med någon annan." Du svarar "Ja visst kan jag ha legat tillsammans med andra. När jag var i Thailand så låg jag och solade tillsammans med en mängd andra turister. Det var en härlig strand för övrigt." Sedan drar du några faktauppgifter om Thailand bara för att du kan. Din partner gör yterliggare ett försök och frågar rakt på sak "Är du otrogen?" Du skakar lätt på huvudet och ler ett förtroendeingivande leende och säger "Lilla gumman/gubben definiera är. Att vara eller inte vara det är frågan. Vad jag är är en komplex fråga som jag inte tänker ägna tid åt nu. Du kommer nog ändå inte förstå svaret. Det där är filosofi förstår du"

Din partner ilsknar till på allvar och drar fram sitt trumfkort "Jag såg dig hångla för 3 veckor sedan utanför kvarterskrogen klockan 02.05" Tagen på sängen fast väldigt noga med att inte låta det synas, suckar du och svarar trött "Nja det där vet jag inte riktigt om det stämmer faktiskt. Jag vet inte om den där informationen är helt och hållet korrekt." Varefter din partner drar fram sin telefon och visar en inspelning av dig och ditt ragg. Du svarar "Ja ok. Ja det kan hända att du har rätt. Det var ju hur som helst väldigt längesen. Jag minns inte så noga. Vi kan väl spara historielektionerna till någon bättre vald tidpunkt?" Din partner börjar ge upp. Hen känner sig maktlös och du tittar förstrött på klockan, ler faderligt/moderligt överseende mot din partners enfald och gungar lite lätt på ena foten. "Tänker du inte förklara dig? Du kan väl inte påstå att du inte minns!" skriker din partner. Du svarar "Jag minns väldigt många saker, det är orimligt att jag ska minnas allt som jag minns att jag minns." Din partner kokar samtidigt som hen känner sig förvirrad och lite bortgjord och hen säger "Ja men du måste ju minnas om du har varit otrogen?" Och du svarar naturligtvis "Nej det måste jag faktiskt inte. Det är inte mycket som man faktiskt måste. Hur definierar du måste förresten? Jag tror inte att du har kompetens att använda det ordet eftersom du inte förstår dess rätta innebörd." Trumpen frågar din partner "Tänker du inte förklara dig?" Lugnt och självsäkert säger du "Nej det tänker jag inte." Och sedan är det alltid viktigt att du avslutar med "Det bästa ska inte vara det möjligas fiende." Därefter ler du varmt och charmigt. Klappar din partner på axeln och frågar "Kaffe?"

Patrask Hotell

Patrask hotell, nej jag menar Paradise Hotel - detta tv-program av klass har dragit igång. Som en tvångstanke var jag tvungen att se det första avsnittet. Jag och två polare tittade, förundrades och diskuterade detta fenomen. En brud hade som livsmål att skaffa sillisar och att delta i Paradise Hotel. En snubbe på 35 med ett gediget CV bestående av diverse inkastarjobb på Thailand kände tydligen att han platsade in bland 19-23 åringar som har två passioner i sina liv: sina egna kroppar och det motsatta könets kroppar.

Vi började fundera. Skulle vi kunna tänka oss att vara med på ett sånt där program? Är det inte väldigt lätt att skaka på huvudet och döma bara för att man själv är 10 år för gammal, 10-15 kg för tung, har för små bröst, för slapp kropp, är alldeles för kort, har för små läppar och har helt fel frisyr för att ens komma till audition till ett program av det slaget. Om man hade det som krävdes skulle man verkligen tacka nej? Man får ju ändå bo på ett jäkligt trevligt hotell på ett varmt ställe och man får gratis paraplydrinkar. En gratis semester till paradiset. Ett paradis invaderat av Sveriges framtid. Tighta kroppar, silikonbröst, vaxade bröst, insmorda muskler och så lite kläder som möjligt. Jag har faktiskt inget emot det alls. Deras vältrande i sina yttre attribut stör mig inte så mycket. Låt dom hålla på. De har lagt ner mycket energi på sitt yttre, i synnerhet killarna som ser ut som att de bor på ett gym. De är klart att de vill visa upp vad de har åstadkommit för hela världen. När man tar studenten så firar man, liksom när man tagit körkort, doktorsexamen eller har fått det där jobbet man alltid drömt om. De firar att ett av deras livsmål är uppfyllt - att få visa upp sina fita kroppar i tv.

Det jag tycker är lite jobbigt är när de öppnar munnen. Det kom inte ett vettigt ord ur någon av dessa kroppar under det avsnitt jag såg. Speciellt killarna var sorgligt egenkära, imbecilla och hade en kvinnosyn som inte alls matchade deras ålder. De lät som gammelfarfar i deras sätt att se på det motsatta könet snarare än som de 90-talister de faktiskt är. Killar som samlar troféer och tävlar i antal erövringar. Man blir ju matt. Ibland känns det som att vi går bakåt när det gäller jämställdheten.

Hur som helst så kom vi lönnfeta blekisar i min soffa snart fram till att nej Paradise Hotel kommer vi aldrig att få delta i hur mycket botox vi än må spruta in i oss. Däremot så skulle vi säkerligen få vara med i Patrask Hotell. Det började som ett skämt men utvecklades snart till en briljant affärsidé. Vi ska sälja programidén Patrask Hotell till TV 3. Det hela är egentligen ett klockrent plagiat av Paradise Hotel med skillnaden att deltagarna inte bara behöver vara mentala patrask - de ska också gärna se ut som patrask. Rekryteringen kommer att ske på busstorget. Gratis hemkört och inga som helst krav på prestationer förutom att vara sitt eget fantastiska patraskiga jag. Det kommer bli en succé!

Det brudar vill ha

Att festa med arbetskollegor är ett dilemma. Det är fyllt av fällor och även de minsta snedsteg kan bli ödesdigra. Det gäller att visa sig vara lagom rolig och smart. Men man skall absolut inte var för rolig och smart. Det gäller att smälta in och sticka ut på samma gång. En smula galenskap piggar alltid upp men det är livsfarligt att vara för galen. Likaså är det farligt att vara för tråkigt, dricka för långsamt och för lite. Att vara den trista skötsamma typen. Den för välstrykta, allvarliga och seriösa. Ingen gillar de pretantösa, de högtidliga, de egenkära typerna. Det är heller inte att rekommendera att vara för kamratlig och för flörtig. Men lite lagom flörtig och lite lagom kärvänlig och insmickrande är trevligt. Man kan rent av helt ändra uppfattning om Bengt i arkivet. Han som ser så förbaskat tråkig ut i sina fotriktiga sandaler och beige pull over och glasögon och gråsprängde tunna hår när han klappar dig lite på axeln och säger en vänligt menad men något plump komplimang. Alla gillar komplimanger. Även om de kommer från Bengt i arkivet.

Det är att rekommendera att dra vitsar och att våga skoja om sig själv. Men som vanligt är det en balansgång. Man kan inte skämta om allt. Som om aids till exempel. Jag fick smaka en klunk ale direkt ur flakskan av en snubbe på IT och när han fick tillbaka den och hade druckit en klunk sa jag "Jag har aids". Jag tyckte att det var sjukt kul och hoppades att han skulle bli livrädd att han nu via saliven (ja jag vet att det inte smittar den vägen men det kanske inte han visste) hade fått HIV.

Snubben på IT trodde inte att han fått hiv och han verkade inte förstå vilket roligt skämt det var. Ingen annan runt omkring heller för den delen. Så jag var tvungen att förklara skämtet flera gånger. Det hjälpte inte. "Det var modigt att skämta om aids" tyckte någon. Ja visst var det utbrast jag stolt.

Fylld av revanschlust efter mitt misslyckade socialiserande övergick till att prata om hästar. Det kan ju aldrig bli fel tänkte jag. För alla älskar väl att prata om hästar? Uppenbarligen inte.

Hur som helst så glömdes mitt misslyckade skämt och hästeriet bort efter allas flitiga inmundigande av åtskilliga bärs för en tjuga och groggar för det dubbla på Leftovers MC klubb och därefter bar det av till Plaza - för det är dit man går förklarade jag självsäkert. "Hur kan du veta det?" frågande någon. "Du som aldrig går ut". Jag insåg genast det motsägelsefulla i att jag först beklagat mig högljutt över att jag ALDRIG går ut numera och sedan påstå att jag minsann hade koll på what's in and what's out i Östersunds uteliv. Men det där med aldrig i påståendet att jag aldrig gå ut är högst relativt. "Jag träffade ju dig på Oscars för några veckor sedan" påpekade Eva. Ja jag säger ju det - jag går aldrig ut numera svarade jag. Det var ju för flera veckor sedan! Säkert tre. Som sagt, allt är relativt.

I alla fall blev det naturligtvis Plaza och den andra IT-snubben (som inte blivit utsatt för mina briljanta aidsskämt) kidnappade snart min kavaj. Han hade troligtvis spanat in den hela kvällen. Jag som trodde att det var mig han spanat in...

Han klämde i alla fall in sin överkropp i den och sprang stolt runt med min röda sammetskavaj som slutade strax under armbågarna. Han ville ogärna ge tillbaka den. För den var som en magnet tydligen. En brudmagnet. Så nu vet ni grabbar - tighta röda sammetskavajer det är det brudarna vill ha.

Livet på en busstation

Ordningsvakten som brukar synas på busstationen, en biffig snubbe vars uniform sitter tight över överarmar och lår är ofta mitt uppe i någon meningsfull batalj mot någon ofrivillig representant av samhällets mest utsatta grupper, som i lealös berusning försöker göra sig förstådd. Ordningsvakten trivs som fisken i vattnet. Han har lagt sig till med ett allvarligt ansiktsuttryck likt Mel  Gibson i Braveheart. En hjälte med bred bringa. Han ser sammanbiten och viktig ut där han spatserar omkring i sina rejäla kängor. Han lever ut sin maktkåthet till fullo då något stackars fyllo ramlar av någon av de luggslitna och stickiga träbänkarna. Han rusar fram som om det gällde liv och död. Han använder hårda nävar och hårda ord. Få ord. Jag tror inte han kan så många.

"HÅLL KÄFTEN!" skrek han upprepade gånger till en ung kvinna som var hög som ett hus men liten som en myra i sin vanmakt. Han knuffade ner henne på en bänk och gastade att hon "för i helvete skulle sitta still och hålla käften". Förödmjukad och blottad i sin utsatthet svamlade hon tillbaka "men du då din jävel" och dylika väl valda ord. Han spända sitt bröst (säkert vaxat) och tornade upp sig som en jätte framför den lilla kvinnan. "Sitt still sa jag!" skrek han och det var en lögn för han sa aldrig någonting alls - han skrek som om hela sin manlighet var satt på prov. Kvinnan satt vaksamt i sin vanmakt inträngd i ett hörn med sin plågoande som vakthund upptornad i all sin potens framför henne. Han stod och vaktade henne som om minsta rörelse från hennes sida utgjorde livsfara för mänskligheten, som om hon när som helst skulle spränga hela stan i luften. Småpojkar tittade fascinerat på (plötsligt hände något som var mer intressant än det låtsasliv som utspelar sig inuti en smartphone) och självgoda företrädare för det skötsamma svenska släktet sa förnuftiga saker som "vilket drägg", "usch att de ska få sitta här på busstationen och störa ordningen" och "ja han må ju få säga ifrån" allt medan de skakade på sina välkammade huvuden. Ordningsvakten bröstade upp sig och njöt av uppmärksamheten och hans skarpsinniga svada fortsatte: "Håll käften och sitt still" "Sitt still för i helvete!" "Sluta bråka!". Vilket ordförråd! Vilken karisma! Vilken man! tänkte jag inte alls utan skakade på huvudet, men inte i avsmak för den utom allt förstånd intoxikerade kvinnan utan åt den goda ordningsens representant.

Jag tror att kvinnan, trots sin belägenhet, fattade poängen redan vid första gången han svor åt henne och redan första gången han hårdhänt knuffade ner henne på bänken. Jag fick en känsla av att var det någonting hon verkligen förstod så var det att veta sin plats, att hon i den här världen inte har mycket att komma med och att hon är dömd att förlora vilken argumentation eller tvist som helst - oavsett om hon har rätten på sin sida eller inte.

Just den här dagen var det hon som fick agera apan i buren inför pöbeln. Jag led med henne. Borde inte ordningsvakter få lära sig lite om psykologi och bemötande? Kanske får de göra det under sin säkerligen gedigna och långa utbildning, vad vet jag. Men just den här vakten verkar ha missat den lektionen. Hade han satt sig bredvid henne och sagt i lugn ton "ta det lugn nu, du ska få hjälp" så hade allting kanske förlupit betydligt smidigare. Men då hade han ju inte fått visa hur modig han var i sin cape och sitt svärd. Nej jag menar i sin uniform och sin batong. Jag inte naiv nog att tro att kvinnan i fråga skulle tacka allra ödmjukast åt erbjudande att få hjälp i form av uniformerad snutpatrull men ändå. Jag tror det hade varit en bättre strategi än svordomar och uppbröstning. Åtminstone värt ett försök. Efter en kort stund så gav hon upp, man riktigt såg hur hon säckade ihop till en blöt liten fläck. Patrasket som ännu en gång fått utstå överhetens makt och menighetens bespottning.

Jag undrade var hon kom ifrån, om någon kände igen henne och tänkte att jäklar vad hon har gått ner sig. Jag undrade vad hennes föräldrar (om hon har några) skulle säga om de såg henne i denna situation, om de skulle slå vakten på käften, gråta av vanmakt eller vända sig om och gå.

Sedan slog det mig att vakten nog egentligen inte hade en för liten uniform, trots att den stramade över låren. Den var för stor. Han hade iklätts en roll han inte var karl nog att klara av. Han kanske skrek i panik snarare än maktfullkomlighet. Han är ställd att bevaka och hålla patrasket på plats men han har inte kompetens, utbildning eller insikt nog att veta hur han ska bete sig. Beskådad av almänheten utför han sitt jobb, oroligt och hetsigt. Jag tyckte plötsligt synd om honom. Han hade uppenbarligen ingen aning om hur man hanterar fulla, höga, vilsna och otrevliga människor. De borde ha en socionom på busstorget istället för en ordningsvakt i uniform.

Hur som helst så är det alltid en smula spännande på busstationen. Det är en mötesplats för människor i samhällets utkanter. De som inte bor i mexitegelvillor och de som inte känner sig bekväma eller ens välkomna på stadens få fik, de som älskar bärs men är portade från krogen och vars inkomst i form av socialbidrag inte räcker till extravaganser som krogkvällar. Där hänger olyckliga ungdomar som känner sig udda (vilken tonåring gör inte det för övrigt?) med en cigg i mungipan, svart smink runt ögonen och med blickar som kan döda. Där möts de som inte är betrodda ett körkort, eller inte har råd, självdisciplin, studiemotivation eller begåvning att ta kortet. Och de som ger blanka fan i det. De som har ett förstånd som är för stort för att orka leva ett vanligt liv och de som har gett upp. De som gråter när de inte är berusade eller höga och de som gråter när de är berusade och höga. De som slåss av ren vanmakt och de som älskar så hårt att det gör ont och de blir ensamma kvar med en smärta utan ord som gräver hål i hjärta och själ. De som aldrig har funderat så hårt över livets villkor och alltings outgrundlighet. Och de som har funderat så mycket att hjärnan har brunnit upp. De som är för kloka för sitt eget bästa och de som är för dumma för att förstå sitt eget bästa. De som med främmande språk gestikulerar och låter arga i mina öron fast de säkerligen bara säger "tja hur är läget". Som är nedtyngda med minnen, saknad, sorger och tunga kassar med lågprisvaror från ÖoB och Willys. Karlar som har tunikor och kvinnor med sjaletter med utseende som avslöjar att de troligtvis kommer ifrån Afrikas horn.

Och så alla de vanliga förstås. Och jag. Vilken kategori jag tillhör vet jag inte. Den observerande kanske.

Orden

Frontallobsskada, hybris, galenskap, mumsmums, ädelmod, svammel, ultrafeminism, diafragma, korståg, mödom, mackapär, taikonaut, abrakadabra, diametral, kränkbarhet, skoskav, varböld, stormhimmel, storartad, sunnimuslim, tjuv, svårmod, svammel, pigtjusare, millennieskifte, adverb, dramatisering, efterkonstruktion, jubelåsna, skvadron, sylta, reflektera, overheadprojektor, prutt.

Det finns så många ord. Orden styr tankens väg genom det grå organets alla vindlingar. Vi sätter ord på känslorna och känslor på orden. Utan orden är vi djur.

Det finns så många ord. Så många gamla, nya, urmodiga, moderna, konstiga, vackra, keffa, fula, underbara, kraftfulla, svåruttalade, lätta, barnsliga, osmakliga ord. Ord, ord, ord. Ord och inga visor. Orden leder och förleder. Orden ger makt och tar makt. Världen ägs av de som kan orden. De rätta orden. Men det finns så många ord och det är så svårt att hitta de rätta orden och det rätta ordet. Det perfekta och ultimata ordet. Bakåtkullerbytta får duga så länge.

Let them eat cake. Eller friheten att leva utan mening.

Utmaningen är inte att hitta meningen med livet utan att orka leva med faktumet att det inte finns någon mening. Nej jag är inte suicid. Ni kan andas ut. Det är inget nytt under kjolen, nej jag menar solen.

Jag menar bara att det inte finns någon uttänkt mening med saker och ting. Det är ingen långhårig gubbe eller ett osynligt väsen som har lagt pannan i djupa veck och tänkt till. (Men för all del ni är mer än välkomna med bevis för motsatsen.) Det är tillfälligheter, evolutionen, naturlagar vi ännu inte vet namnen på (vilken tur att det finns så oändligt mycket att utforska) och slumpen som spelar oss spratt - om och om igen. Men det kan inte våra inbilska egon leva med så vi hittar tecken överallt på att vår existens har en särskild och högre mening. Vi inbillar oss att en gud eller flera eller fan och hans moster har skapat universum. Så naivt. Men det tröstar när kräftan, orkaner, tsunamis, inbördeskrigen, pedofilhärvor, trafikolyckor, klimatförändringar, dålig andedräkt, svek, tandvärk, ung bråd död och outsäglig sorg drabbar oss. Om och om igen. Vår försumbart korta tid i livet och vår dödlighet är så smärtsam att greppa att vi väljer att hålla för öronen och skrika. Eller bedöva oss med berusningsmedel och lögner. Att alla de som lämnar oss bara lever så länge våra minnen lever är en svindlande tanke liksom storleken på den värld vi tillhör. Vi vill så gärna leva för alltid. Men de döda lever bara i våra minnen och när vi dör, när våra minen dör, är de förlorade för alltid.

Eller och förhoppningsvis har jag helt fel. Men då måste det vara jäkligt trångt i himlen. För det är många som har levat och det är många som har dött. Det är en sak som jag började fundera på redan som litet barn - nämligen det att om folk verkligen far till himlen när de är döda - hur får de plats? Hur fungerar logisktiken? Hur vet Gud och hens son var någonstans i denna jättehimmel som folk skall placeras? Här på jorden lever vi och dör men i himlen finns det ingenting som stoppar befolkningsökningen. Det borde vara enormt överbefolkat. Och hur kommer de överens? Stenåldersslusken och Marie Antoinette. "Qu'ils mangent de la brioche" utbrister Marie medan stenåldersmannen argumenterar för att käka rått mammuthjärta och dra det motsatt könet i tovorna med sig in i grottan.

Och just när utvecklade människan en själ? Var det för 10 000 år sedan, 100 000 år sedan eller ännu tidigare? Hade homo erectus själar? Hade neandertalarna själar? Nej just det, jag glömde. Evolutionen finns ju inte.

Hur som helst så är det så mycket som liksom inte går ihop. Ledsen religionen men ni har inte lyckats övertyga mig, so far. Jag kallar mig inte ateist. Jag bara väntar på att någon skall presentera något tillräckligt trovärdigt. Fram tills dess är utmaningen att orka leva med faktumet att det inte finns någon mening. I alla fall ingen högre uttänkt mening. Meningen får man liksom hitta på själv. Det är frihet i sin rätta mening.

FF på Hamngatan

För första gången på snart tre månader har jag MIN lägenhet för mig själv. Min inneboende är bortrest och det känns lite som ff när man är 16 år. Jag har tagit med mig några skitiga benskydd från stallet och slängt ut på hallgolvet bara för att jag kan, provat kläder framför hallspegeln och slängt kläderna på golvet, bakat en kaka utan att diska efter mig och gått omkring i underkläder.

Busigt? Inte speciellt. Sjukt lamt. Jag borde ha ravefest i hennes säng. Eller starta en tillfällig flyktingförläggning i "hennes" rum (som ju egentligen är mitt rum). Spela hög musik klockan 7 på morgonen, ha efterfester till lunchtid och duscha mitt i natten. Men vad gör jag? Jo jag lyssnar på P1 på ett snäpp högre volym än vanligt. Wild and crazy - inte direkt. Vad fan har hänt? Har jag blivit gammal? Eller vuxen rent av? Hemska tanke.

Att i huvudtaget gå in i Tess rum känns busigt och förbjudet. Men jag har faktiskt nu i kväll smygtittat i det köksskåp som är tilldelat henne. Men det var faktiskt inte av ren nyfikenhet utan för att jag hade påbörjat kladdkaksbaket och insett att det saknades en deciliter socker. Min inneboende hade inget sött eller gott (eller så har hon gömt det för att hon förutsåg att precis det här skulle hända, hon kan inte ha undgått mitt sockerberoende).

Hur som helst så var jag alltså i full färd med att blanda kladdkakssmeten när jag upptäckte att sockret var slut. Jag tänkte först att jag, min vana trogen, skulle improvisera. Men det brukar inte bli så bra. Jag hatar att följa anvisningar, manualer och recept men efter att ha misslyckats med de senaste 10 kladdkakorna på grund av att jag vägrat följa receptet har till och med jag retirerat. Så jag gjorde något jag aldrig tidigare har gjort - jag knackade på hos grannen och frågade om hon hade lite strösocker att bjuda på. Hon log det där stora förstående insmilande leendet hon har lett varje gång vi har setts den senaste tiden, eller rättare sagt - sen ett till namn kom upp på min dörr. "Vad bakar ni för gott då?" frågade hon med ett ansträngt, stort, inställsamt och lätt nervöst leende som sa "alltså jag har inte alls något emot att två kvinnor bildar familj, det är huuur naturligt som helst, jag har inga fördomar jag inte".

"JAG bakar" svarade jag. Varför det var så noga att poängtera att det var JAG och inte något VI det handlade om vet jag inte riktigt. Vad gör det om hon tror att jag och min inneboende är ett par? Det spelar faktiskt ingen roll alls vad hon tror. Men ändå så känns det som att jag vill förklara mig, förklara varför det står två tjejnamn på dörren. Och jag skäms lite över det. För det säger ju mer om mig än om grannen.

Men kanske är det inte namnet på dörren som gör att missförstånd angående min sexuella läggning kan uppstå för tydligen, i alla fall enligt somliga, har jag ett "lesbiskt utseende" (jag som tycker att jag ser hur "typiskt hetro" ut som helst, om vi nu ska slänga oss med typiskheter).

"Du ser ju verkligen ut som en typisk flata!" utbrast en brud (som ironiskt nog ser ut, beter sig och uttalar sig som en så "typisk blåst blondin" som i huvudtaget är möjligt, dessutom är personen i fråga väldigt stolt över att hon, enligt egen utsago, är så fördomsfri och open minded). Jag svarade inte: "Och du ser ut som en typisk blåst blondin". Jag sa "jaha gör jag det" och begrundande den typiskt blåsta blondinens uttalande och kom snabbt fram till att det var en komplimang. För jag ser hellre ut som en "typisk flata" än en "typisk blåst blondin" (om vi nu ska döma hunden efter håren - och det ska vi ju, eller det gör vi ju rättare sagt, jämt och ständigt). Har man lockigt hår och skrattgropar kan man lätt tas för en snäll Guldlock. Och det är bara kul när man är 10 och ett halvt. Fast innerst inne är jag kanske en snäll Guldlock. Guldlock kanske för övrigt var transa. Vem vet? Jag försöker i alla fall dölja mitt guldlockiga stereotypa kvinnliga kladdkaksbakande jag med en "tuff" frisyr. Alltid (och alldeles uppenbart) lurar det någon.

Lasermän och stukade själar

Jag har ont lite överallt. Jag skulle behöva en helkroppslaserbehandling. Bortskämd som man är har vi en laserman i stallet. Det vill säga en snubbe som behandlar hästar med en lasermaskin. Och människor, om man ber snällt (och eventuellt lägger huvudet på sned eller bjuder på kaka). Men jag skulle vilja ha en egen laserman. En ständigt tillgänglig laserman som i tid och otid kunde lasra mina onda knän, rygg, ländrygg och nacke (och just nu även ett finger, lår, ljumskar, vader, fotleder och handleder). Men mest av allt skulle jag behöva lasra mitt huvud lite då och då. Men jag vet inte om det hjälper. Det är nog lättare att lasra muskelvärk och stukningar än kantstötta själar.

Hur som helst så var jag lite smått justerad efter torsdagens bravader på yogan och därför gick jag hela fredagen runt med ett grönt hästbandage på långfingret med tejp över så att det inte skulle bli blött. Jag liksom pekade, förvisso omdevetet, finger åt hela världen. Det är en sidoeffekt med ett tillfälligt stelopererat långfinger. Och jag gillade det. Det kändes bra. Kanske ska jag steloperera båda långfingrarna. Det gröna bandaget bröts elegant av med nött hallonrött nagellack. Det kan bli en trend.

The magic mushroom and the crazy dwarf

Min inneboende har på senaste tiden sagt saker som "jag gillar mord" (just den saken har hon sagt ganska många gånger när jag tänker efter...), "gud vad jag skulle vilja skjuta", "jag vill ta fram mer av min arga finska sida", "tänk att ha en pistol i min hand - gud vad jag skulle gå igång på det".

Jag sover numera med lampan tänd och med en förskärare på nattduksbordet.

Förutom att hon måhända är en presumtiv mördare eller redan är en förhärdad mördare (jag vet faktiskt väldigt lite om hennes bakgrund när jag tänker efter och har inte ens kollat om hon existerar i folkbokföringen) så har vi väldigt trevligt tillsammans. Igår färgade hon håret. Det såg ut som en slakt hade begåtts i mitt nystädade vita badrum. Inte bara badrummet utan hela hon såg ut som hon hade badat i ketchup. Jag erbjöd mig att hjälpa henne att färga håret och jag tror att det kommer att bli en vana. Men det gör jag så gärna. Det är betydligt lättsammare än att byta badrumsinredning.

Hon ska klippa mitt hår idag är det sagt. Anledningen är att jag börjar se ut som en svamp i håret. Dessutom är det sen ett halvt dygn tillbaka rött. En röd svamp. Vi kallar oss nu The magic mushroom and the crazy dwarf. Kanske kommer vi att starta ett band eller nåt (håll ögon och öron öppna). Vem vet. Vi är minst lika talangfulla som Gunilla Persson.

Men åter till klippningen. Jag är en smula nervös måste jag säga. Har hon samma precison med trimmern som med hårfärgen kommer mitt huvud se ut som ett slagfält det också. Eller så passar hon på att skära av mig halspulsådern. Men det är risker man få ta. Man måste ju ge folk förtroende - det växer de ju av sägs det.

Min inneboende har jag inte framställt i så god dager kanske ni tycker. Men jag tycker tvärtom! Hon är en rolig prick. En halvgalet litet energiknippe med mycket innanför pannbenet. Och hon är inte så mycket mer en tvärhand hög vilket känns betryggande om hon nu skulle plocka fram den där argsinta nordfinländska sidan hon pratar om.

Sanningen är att jag faktiskt inte kan tänka mig någon bättre inneboende. Jag skulle gå under med någon grå snusförnuftig pedant i min lägenhet. Bättre med någon som kan bjuda på sig själv och kan ta en del saker med en klackspark. Jag har överseende med att hon och hennes pluggpolare har pluggmaraton ibland och att disken och tentaångesten då växer i lägenheten (det kommer ändå inte i närheten av hur det kunde se ut ibland under min "ungkarlstid"), liksom hon har överseende med att spisen är en smula labil (och en smula farlig faktiskt), att jag stinker häst ganska ofta, lämnar glas och muggar lite överallt och tittar på tv med smutsiga sockor på vardagsrumsbordet samt att jag plågar henne med P1 mest hela tiden. Det handlar om att ge och ta och det fungerar utmärkt.

Igår satt vi och studerade båda två. Jag läste en bok om Lean Administration - inte för att jag läser en kurs eller ska skriva en tenta utan av rent intresse. Efter en minut började jag leta efter saker som måste göras. Måste jag inte gå och ta ett glas vatten? Brygga kaffe? Kolla fb? Gå på toa? Rensa strumplådan? Med andra ord - det här med studieteknik och studiemotivation är en vanesak. Förr i tiden kunde jag plugga tills ögonen blödde men nu är mitt fokus något splittrat. Tess berättade att om man blir störd (eller ser till att bli störd) inom 15 minuter från det att man har börjat sätta sig in i ett ämne så tar det en kvart att komma igång igen. Med det i bakhuvudet tvingade jag mig att läsa koncentrerat med anteckningsbok och markeringspenna i högsta hugg som den ambitiösaste studenten i världen. Och det fungerade. Kommer man bara över den första tröskeln så går det finfint. Jag kom in i flowet och jag längtade nästan tillbaka till studentlivet. Att få förkovra sig som en heltidssysselsättning. Vilken lyx!

Bara man slapp tentorna... Och den tråkigaste litteraturen med liten text och få bilder, tentaångesten, dryga puckade klasskompisar, 19-åriga besserwissrar och back-slick studenterna med pappas kreditkort. Okunniga doktorander, trångsinta universitetsadministratörer, mossiga ohjälpsamma bibliotekarier och de egenkära pompösa professorerna med tweedkavaj... Och om man slapp leva i misär och fattigdom... DÅ skulle jag kunna tänka mig att vara student igen.

När jag tänker efter så är jag rätt nöjd med livet som förvärvsarbetare. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan (men väldigt ofta). Jag kan läsa det jag vill och det som intresserar mig (det enda som hindrar mig är tiden - denna ständiga bristvara). Jag kan plocka russinen ur kakan och slipper läsa böcker med titlar som Agricultural Price Policy - a Practitioner's Guide to Partial - Equilibrium Analysis och Financial Markets and Corporate Strategy. Ja det är sant - jag har faktiskt läst sådana böcker. Men det var, som det känns, i ett annat liv. Ett tidigare liv för länge länge sedan.

Hur som helst så var det kul att plugga igår men idag har jag ingen lust. Och jag slipper - sån tur har jag. Så jag ämnar lämna min galna dvärg till inneboende  med hennes böcker om barnfattigdom och FN:s Barnkonvention och ger mig iväg till stallet och kanske en uteritt i det krispiga nyvintervädret. För att jag vill. Och kan. Vilken lyx!

Don't try this at home

För en månad sedan började jag en nybörjarkurs i yoga. Inspirationen var min vältränade inneboende som brukar börja dagen med att stå plankan i en evighet, snurra runt på golvet som någonslags breakdansare och göra märkliga övningar. Hon har pratat så inspirerande om sitt intresse och framförallt så har hon snygga överarmar. Kan hon så kan jag tänkte jag och började kursen. Jag gick entusiastiskt dit de två första veckorna. Sedan var jag lite krasslig en vecka och den andra veckan "glömde jag bort" yogan. Jag "råkade" bli kvar i stallet hela kvällen. Man måste ju prioritera hästen intalade jag mig själv. Yogan blev bortprioriterad med andra ord.

Men nu har jag tagit mig i kragen igen. I kväll hoppade jag in i en avancerad yogaklass. Hur svårt kan det va tänkte jag men hade på känn att det antagligen skulle kunna vara precis hur svårt som helst.

Jag vet inte om mannen i receptionen var imponerad eller mest tyckte att jag var dum i huvudet när jag förklarade att jag i vanliga fall gick i nybörjargruppen och att jag hittills hade yogat två gånger i hela mitt liv. Han höjde på ögonbrynen och sa "det var tufft". Han såg min skräck och tillade: "Det kommer nog gå bra" med ett tonfall som sa någonting helt annat. 

Jag började inse rätt snart vad mannen i receptionen menade med att det var "tufft " att hoppa in i den här klassen 3:e gången. De gjorde diverse möjliga men mest omöjliga ställningar och vände och vred kroppens delar i de mest fantasifulla och onaturliga ställningar. Dessutom gavs det instruktioner på ett språk jag inte begriper. Men jag tittade på vad de andra gjorde och jag hängde med hyfsat bra och jag överraskade mig själv med att göra konstiga saker utan att gå sönder. Det flöt på och var ganska kul förutom att det kändes som att det aaaaaldrig tog slut. Men det tog slut och vi kom till avslutningsnumret....

Att stå på huvudet.

Mannen i receptionen, som mest troligt har yogat sen tidernas begynnelse, slängde elegant upp kroppen över armar och huvud och stod rak som en fura på huvudet.

Det tog inte ens en sekund innan jag hade bestämt mig - det där ska jag också göra. Kan den där gamla gubbstrutten så kan jag! Jag bestämde mig för att ignorera allt klokt som den mycket pedagogiska, harmoniska och ambitiösa instruktören har förklarat: man ska inte tävla mot andra, man ska inte överanstränga kroppen och man ska inte göra saker som gör ont. Mot bättre vetande och till instruktörens fasa tog jag fart och slängde mig upp. Jag stod faktiskt på huvudet i ett par sekunder innan jag ramlade. Glad i hågen åt mitt lyckade första försök fnittrade jag för mig själv och provade några gånger till, kom upp i stående någon sekund och ramlade sedan med ett brak.

Jag märkte inte den gravallvarliga tystnaden i salen. Jag såg inte instruktörens uppspärrade ögon. Jag hade kul (och när man yogar gott folk så ska man vara fokuserad, allvarlig och absolut inte ha kul). Det slutade med att jag stukade ett finger och har ont på många ställen. Men det var det värt. Jag stod på huvudet. Tack vare min dumdristighet och mitt oförnuft så lyckades jag faktiskt stå på huvudet (om så bara för ett par sekunder). Det var inte på rätt sätt och det var antagligen inte så snyggt. Men jag gjorde det. Det är sant som dom säger att "träning ger färdighet", "det tar tid att lära sig" och "man ska bygga upp kroppen långsamt" osv etc mm blablabla. Med den attityden hinner man ingenting här i livet.

Novembertråk - nu blir det bråk!

Idag höll åtminstone 2 tonåringar på att stryka med när jag var ute och körde bil. Jag är inte den mest talangfulla bilförare, det medges, men jag är inte helt värdelös heller (som bevis har jag faktiskt ett körkort och nej jag fick det inte i flingpaketet). Jag har i alla fall självinsikt nog att begripa att jag inte är kung på vägen som en del, eller kanske de flesta, bilförare (i synnerhet manliga) tror. Hur som helst så dök de där tonåringarna upp från ingenstans och traskade över gatan utan att se sig om och de var, naturligtvis, mörkklädda. Det är dumt eller smart beroende på om man vill dö ung eller inte. Men att gå å hoppas på att man blir överkörd verkar jobbigt på något vis. Bättre att hoppa framför tåget kan jag tycka. Då behöver man inte ens bry sig om att maskera sig i fyra nyanser av svart. Jag tror dock inte att dessa unga grabbar ville dö. De begrep nog inte bättre. Och det gjorde inte jag heller innan jag hade körkort. Man tror ju liksom att lysena på bilen gör att bilföraren ser allt. Men den här årstiden är mörkret så påtagligt och mäktigt att det äter upp ljuset från vilken strålkastare som helst. För mörkret äger november. Och människorna. Mörkret regerar, skrämmer och ställer till det.

Och vad gör vi då för att besegra mörkret? Tynger ner oss med blingbling, glada färger, startar upp en till reaktor på Forsmark (heja kärnkraften! eller nej så får man inte säga... öh heja solenergi menade jag förstås men just ja det finns ju ingen sol 6 månader om året, fan) och kör på vurstinglampor som bländar ända till Trondheim? Nej. Vi klär oss i mörkgrått, svart och eventuellt (men bara om det är fest) i matt bordeaux eller mörkt mossgrönt. Taktiken är att liksom ligga och lura i vassen. Smälta in i bakgrunden och smyga runt i mörkret på mörkrets villkor. Vi gömmer oss i murriga ulster, noppriga fleecejackor och gråa raggisar. Vi kapitulerar. Uthärdar, vänder andra kinden till. Gömmer oss i skuggorna. Väljer tyst diplomati istället för en redig pungspark. Så jävla svenskt alltså.

Nej för fan - dra på strålkastarna, varselvästarna, ta fram de chockrosa tröjorna ämnade åt den sommar som aldrig kommer, damma av de tokrandiga 80-talsbyxorna i 15 nyanser av neon. Tänd pannlamporna! Upp till kamp! Novemberhelvete - du ska dö.

Kasta inte pärlor åt svin - kasta dem åt mig istället.

En kompis kompis fick ynnesten att välja att åka på semester nästan var han ville - klart och betalt. Rio de Janeiro, New York och Filipinerna var några av de förslag som hans betalande pappa hade. Den unga mannen dissade samtliga alternativ och bad om att få åka på en charter till Medelhavet istället. Sagt och gjort bokade den generösa fadern en charterresa till Teneriffa för hela familjen.

Jag vet inte vad som förbryllar mig mest: att en 23-årig kille föredrar 1 veckas all inclusive på Teneriffa framför 2-3 veckors äventyr på Cebu och närliggande paradisöar eller att sonen enväldigt får bestämma hur och var familjen skall spendera semestern och semesterkassan.

Pappan skakade uppgivet och med illa dold besvikelse på huvudet åt sonens val av resmål. Lillasystern försvarade lite halvhjärtat brodern med att deras familjesemestrar lätt kan bli lite väl ambitiösa och att de oftast är tröttare efter semestern än innan. Familjens stolthet - socionomstudenten som vid 23-års ålder lämnat det trygga familjelivet mot livet i en studentkorridor måste ju vara alldeles utarbetad efter en termins studier i en kall stad i Norrland löd lillasystern förklaring till broderns något tacky val av resa.

Men egentligen handlar det nog mest om att sonen inte är speciellt intresserad av att resa någonstans i huvud taget. Kanske vore det bättre om fadern lag lite mer pengar på sin och resten av familjens resa istället och lät sonen stanna hemma och kolla på film. Eller köpte något åt sonen som sonen verkligen ville ha. (Om man nu helt obefogat känner för att spendera 10000 kronor på sin son - vilket i sig inte är fel alls vill jag tillägga).

Pappan förväntade sig tacksamhet och upprymdhet över den fantastiska gåvan och jag kan inte klandra honom. Pappan hade ju erbjudit sonen just precis en sådan present som han själv skulle vilja ha. Tankefelet var att han antog att sonen hade samma preferenser och goda smak som han själv. Det är ett farligt antagande. Gör man sådana antagandet blir man ofta besviken. För det visar sig oftast att omgivingen inte har lika god smak som en själv. Vet man bara om det så köper man inte en barbie åt sin militantfeminiska kommunist till punkardotter. Det är heller inte så lyckat att köpa en ponny åt sin 4-åring som drömmer om ett marsvin. Bara för att man själv så gärna hade velat haft en ponny när man var barn.

Hur som helst så var alltså reaktionen från sonen inte hysteriskt viftande på händer, hyperventilerande, uppspärrade ögon och utrop som "Herre guuuud!" "Är det sant?!" "Så jävla underbart!". Nej pappan bemöttes av trög låtsasentusiasm.

Faderns intention var god men det blev ändå inte så bra. Man jag har en lösning på problemet. Kasta inte pärlor åt svin! Ge mig resan till Filippinerna istället! Jag skulle verkligen leverera den där reaktionen som fadern så gärna ville ha. Jag skulle utan problem hyperventilera, hoppa upp och ner och skrika av förtjusning. Jag kan följa med och spela den där äventyrslystna sonen som familjen saknar, jag skulle till och med kunna tänka mig lösmustasch, i alla fall på flyget ner. Sedan kunde jag lite diskret försvinna från familjeupptåget...