Det är roande att se dokusåpor som handla om folk som har problem. Man kan betrakta dom och skaka på huvudet och tänka att gud så skönt att det inte är jag. Man kan känna sig lyckad. Eller i alla fall mindre misslyckad. Men samtidigt smyger sig en annan väldigt otrevlig känsla sig på. Är jag som dom? För igenkänningsfaktorn finns alltid där hur mycket man än försöker förtränga den. Den där snubben som aldrig får tummen ur när det gäller renoveringen - och blir uppläxad av en arg snickare, restaurangägaren som är så hemmablind att hon inte märker att kunderna rynkar på näsan och får kväljningar åt skiten som serveras - och blir uppläxad av en arg kock, bruden som älskar att shoppa och har skor för en livstid eller två - och blir uppläxad av en arg privatekonom, paret som lever på socker och fett och tvingas konfronteras med de ton av läsk, lösgodis och snabbmat de dragit i sig det snaraste året - och blir uppläxad av en arg träningsnarkoman.
Jag är inte som dom intalar jag mig själv. Jag skulle aldrig bli som dom. Dom andra. Tänker jag och sneglar på den där listen som aldrig kommer upp, de där nödvändiga blåa pumpsen jag aldrig har använt, påsen med lösgodis på vardagsrumsbordet. Nej jag är inte som dom. Jag är lite av dem alla på en gång. Jag syndar på flera fronter samtidigt. Jag har inte hittat min nisch riktigt än. Men om nåt år kanske jag kvalar in till något av alla dessa program som går ut på att bryta ner och bygga upp syndarna från grunden. Att blotta deras skitiga bukar, att få dom att kräkas åt sin brist på självdisciplin, att få dom att inse att de är loosers för att sedan visa dom den rätta vägen. Bli frälsade av en arg snickare, en arg hurtbulle, en arg kock, pensionär, ekonom eller idiot. Men innan jag får mina 15 minuter av förnedrings-tv måste jag nischa in mig på något specifikt last.
Jag har alltid varit lite avundsjuk på rökarna. De har sin grej liksom. Sitt synderi. De lägger 1000 spänn eller mer på cigg i månaden, blir gamla i förtid och dör unga och i stora plågor. De är väl införstådda i riskerna men kör på ändå. En del hävdar till och med att det är farligare att sluta röka än att röka. Man kan nämligen få cancer då. Det är sant för de sa det på tv. Det finns alltså (enligt en rökare jag inte vill peka ut här) en viss risk att rökare som slutar röka får cancer. Det är alltså lika bra att köra på. På något vis avundas jag deras nonchalans och bestämdhet. Arrogant och dumdristigt kör de gasen i botten to the bitter end. Ett öppet race to the bottom. Jag har försökt. Men det blir aldrig någon rökare eller snusare av mig. Men jag har inte provat pipa än. Att röka pipa det vore fan den optimala lasten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar