För första gången på snart tre månader har jag MIN lägenhet för mig själv. Min inneboende är bortrest och det känns lite som ff när man är 16 år. Jag har tagit med mig några skitiga benskydd från stallet och slängt ut på hallgolvet bara för att jag kan, provat kläder framför hallspegeln och slängt kläderna på golvet, bakat en kaka utan att diska efter mig och gått omkring i underkläder.
Busigt? Inte speciellt. Sjukt lamt. Jag borde ha ravefest i hennes säng. Eller starta en tillfällig flyktingförläggning i "hennes" rum (som ju egentligen är mitt rum). Spela hög musik klockan 7 på morgonen, ha efterfester till lunchtid och duscha mitt i natten. Men vad gör jag? Jo jag lyssnar på P1 på ett snäpp högre volym än vanligt. Wild and crazy - inte direkt. Vad fan har hänt? Har jag blivit gammal? Eller vuxen rent av? Hemska tanke.
Att i huvudtaget gå in i Tess rum känns busigt och förbjudet. Men jag har faktiskt nu i kväll smygtittat i det köksskåp som är tilldelat henne. Men det var faktiskt inte av ren nyfikenhet utan för att jag hade påbörjat kladdkaksbaket och insett att det saknades en deciliter socker. Min inneboende hade inget sött eller gott (eller så har hon gömt det för att hon förutsåg att precis det här skulle hända, hon kan inte ha undgått mitt sockerberoende).
Hur som helst så var jag alltså i full färd med att blanda kladdkakssmeten när jag upptäckte att sockret var slut. Jag tänkte först att jag, min vana trogen, skulle improvisera. Men det brukar inte bli så bra. Jag hatar att följa anvisningar, manualer och recept men efter att ha misslyckats med de senaste 10 kladdkakorna på grund av att jag vägrat följa receptet har till och med jag retirerat. Så jag gjorde något jag aldrig tidigare har gjort - jag knackade på hos grannen och frågade om hon hade lite strösocker att bjuda på. Hon log det där stora förstående insmilande leendet hon har lett varje gång vi har setts den senaste tiden, eller rättare sagt - sen ett till namn kom upp på min dörr. "Vad bakar ni för gott då?" frågade hon med ett ansträngt, stort, inställsamt och lätt nervöst leende som sa "alltså jag har inte alls något emot att två kvinnor bildar familj, det är huuur naturligt som helst, jag har inga fördomar jag inte".
"JAG bakar" svarade jag. Varför det var så noga att poängtera att det var JAG och inte något VI det handlade om vet jag inte riktigt. Vad gör det om hon tror att jag och min inneboende är ett par? Det spelar faktiskt ingen roll alls vad hon tror. Men ändå så känns det som att jag vill förklara mig, förklara varför det står två tjejnamn på dörren. Och jag skäms lite över det. För det säger ju mer om mig än om grannen.
Men kanske är det inte namnet på dörren som gör att missförstånd angående min sexuella läggning kan uppstå för tydligen, i alla fall enligt somliga, har jag ett "lesbiskt utseende" (jag som tycker att jag ser hur "typiskt hetro" ut som helst, om vi nu ska slänga oss med typiskheter).
"Du ser ju verkligen ut som en typisk flata!" utbrast en brud (som ironiskt nog ser ut, beter sig och uttalar sig som en så "typisk blåst blondin" som i huvudtaget är möjligt, dessutom är personen i fråga väldigt stolt över att hon, enligt egen utsago, är så fördomsfri och open minded). Jag svarade inte: "Och du ser ut som en typisk blåst blondin". Jag sa "jaha gör jag det" och begrundande den typiskt blåsta blondinens uttalande och kom snabbt fram till att det var en komplimang. För jag ser hellre ut som en "typisk flata" än en "typisk blåst blondin" (om vi nu ska döma hunden efter håren - och det ska vi ju, eller det gör vi ju rättare sagt, jämt och ständigt). Har man lockigt hår och skrattgropar kan man lätt tas för en snäll Guldlock. Och det är bara kul när man är 10 och ett halvt. Fast innerst inne är jag kanske en snäll Guldlock. Guldlock kanske för övrigt var transa. Vem vet? Jag försöker i alla fall dölja mitt guldlockiga stereotypa kvinnliga kladdkaksbakande jag med en "tuff" frisyr. Alltid (och alldeles uppenbart) lurar det någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar