Att festa med arbetskollegor är ett dilemma. Det är fyllt av fällor och även de minsta snedsteg kan bli ödesdigra. Det gäller att visa sig vara lagom rolig och smart. Men man skall absolut inte var för rolig och smart. Det gäller att smälta in och sticka ut på samma gång. En smula galenskap piggar alltid upp men det är livsfarligt att vara för galen. Likaså är det farligt att vara för tråkigt, dricka för långsamt och för lite. Att vara den trista skötsamma typen. Den för välstrykta, allvarliga och seriösa. Ingen gillar de pretantösa, de högtidliga, de egenkära typerna. Det är heller inte att rekommendera att vara för kamratlig och för flörtig. Men lite lagom flörtig och lite lagom kärvänlig och insmickrande är trevligt. Man kan rent av helt ändra uppfattning om Bengt i arkivet. Han som ser så förbaskat tråkig ut i sina fotriktiga sandaler och beige pull over och glasögon och gråsprängde tunna hår när han klappar dig lite på axeln och säger en vänligt menad men något plump komplimang. Alla gillar komplimanger. Även om de kommer från Bengt i arkivet.
Det är att rekommendera att dra vitsar och att våga skoja om sig själv. Men som vanligt är det en balansgång. Man kan inte skämta om allt. Som om aids till exempel. Jag fick smaka en klunk ale direkt ur flakskan av en snubbe på IT och när han fick tillbaka den och hade druckit en klunk sa jag "Jag har aids". Jag tyckte att det var sjukt kul och hoppades att han skulle bli livrädd att han nu via saliven (ja jag vet att det inte smittar den vägen men det kanske inte han visste) hade fått HIV.
Snubben på IT trodde inte att han fått hiv och han verkade inte förstå vilket roligt skämt det var. Ingen annan runt omkring heller för den delen. Så jag var tvungen att förklara skämtet flera gånger. Det hjälpte inte. "Det var modigt att skämta om aids" tyckte någon. Ja visst var det utbrast jag stolt.
Fylld av revanschlust efter mitt misslyckade socialiserande övergick till att prata om hästar. Det kan ju aldrig bli fel tänkte jag. För alla älskar väl att prata om hästar? Uppenbarligen inte.
Hur som helst så glömdes mitt misslyckade skämt och hästeriet bort efter allas flitiga inmundigande av åtskilliga bärs för en tjuga och groggar för det dubbla på Leftovers MC klubb och därefter bar det av till Plaza - för det är dit man går förklarade jag självsäkert. "Hur kan du veta det?" frågande någon. "Du som aldrig går ut". Jag insåg genast det motsägelsefulla i att jag först beklagat mig högljutt över att jag ALDRIG går ut numera och sedan påstå att jag minsann hade koll på what's in and what's out i Östersunds uteliv. Men det där med aldrig i påståendet att jag aldrig gå ut är högst relativt. "Jag träffade ju dig på Oscars för några veckor sedan" påpekade Eva. Ja jag säger ju det - jag går aldrig ut numera svarade jag. Det var ju för flera veckor sedan! Säkert tre. Som sagt, allt är relativt.
I alla fall blev det naturligtvis Plaza och den andra IT-snubben (som inte blivit utsatt för mina briljanta aidsskämt) kidnappade snart min kavaj. Han hade troligtvis spanat in den hela kvällen. Jag som trodde att det var mig han spanat in...
Han klämde i alla fall in sin överkropp i den och sprang stolt runt med min röda sammetskavaj som slutade strax under armbågarna. Han ville ogärna ge tillbaka den. För den var som en magnet tydligen. En brudmagnet. Så nu vet ni grabbar - tighta röda sammetskavajer det är det brudarna vill ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar