Ordningsvakten som brukar synas på busstationen, en biffig snubbe vars uniform sitter tight över överarmar och lår är ofta mitt uppe i någon meningsfull batalj mot någon ofrivillig representant av samhällets mest utsatta grupper, som i lealös berusning försöker göra sig förstådd. Ordningsvakten trivs som fisken i vattnet. Han har lagt sig till med ett allvarligt ansiktsuttryck likt Mel Gibson i Braveheart. En hjälte med bred bringa. Han ser sammanbiten och viktig ut där han spatserar omkring i sina rejäla kängor. Han lever ut sin maktkåthet till fullo då något stackars fyllo ramlar av någon av de luggslitna och stickiga träbänkarna. Han rusar fram som om det gällde liv och död. Han använder hårda nävar och hårda ord. Få ord. Jag tror inte han kan så många.
"HÅLL KÄFTEN!" skrek han upprepade gånger till en ung kvinna som var hög som ett hus men liten som en myra i sin vanmakt. Han knuffade ner henne på en bänk och gastade att hon "för i helvete skulle sitta still och hålla käften". Förödmjukad och blottad i sin utsatthet svamlade hon tillbaka "men du då din jävel" och dylika väl valda ord. Han spända sitt bröst (säkert vaxat) och tornade upp sig som en jätte framför den lilla kvinnan. "Sitt still sa jag!" skrek han och det var en lögn för han sa aldrig någonting alls - han skrek som om hela sin manlighet var satt på prov. Kvinnan satt vaksamt i sin vanmakt inträngd i ett hörn med sin plågoande som vakthund upptornad i all sin potens framför henne. Han stod och vaktade henne som om minsta rörelse från hennes sida utgjorde livsfara för mänskligheten, som om hon när som helst skulle spränga hela stan i luften. Småpojkar tittade fascinerat på (plötsligt hände något som var mer intressant än det låtsasliv som utspelar sig inuti en smartphone) och självgoda företrädare för det skötsamma svenska släktet sa förnuftiga saker som "vilket drägg", "usch att de ska få sitta här på busstationen och störa ordningen" och "ja han må ju få säga ifrån" allt medan de skakade på sina välkammade huvuden. Ordningsvakten bröstade upp sig och njöt av uppmärksamheten och hans skarpsinniga svada fortsatte: "Håll käften och sitt still" "Sitt still för i helvete!" "Sluta bråka!". Vilket ordförråd! Vilken karisma! Vilken man! tänkte jag inte alls utan skakade på huvudet, men inte i avsmak för den utom allt förstånd intoxikerade kvinnan utan åt den goda ordningsens representant.
Jag tror att kvinnan, trots sin belägenhet, fattade poängen redan vid första gången han svor åt henne och redan första gången han hårdhänt knuffade ner henne på bänken. Jag fick en känsla av att var det någonting hon verkligen förstod så var det att veta sin plats, att hon i den här världen inte har mycket att komma med och att hon är dömd att förlora vilken argumentation eller tvist som helst - oavsett om hon har rätten på sin sida eller inte.
Just den här dagen var det hon som fick agera apan i buren inför pöbeln. Jag led med henne. Borde inte ordningsvakter få lära sig lite om psykologi och bemötande? Kanske får de göra det under sin säkerligen gedigna och långa utbildning, vad vet jag. Men just den här vakten verkar ha missat den lektionen. Hade han satt sig bredvid henne och sagt i lugn ton "ta det lugn nu, du ska få hjälp" så hade allting kanske förlupit betydligt smidigare. Men då hade han ju inte fått visa hur modig han var i sin cape och sitt svärd. Nej jag menar i sin uniform och sin batong. Jag inte naiv nog att tro att kvinnan i fråga skulle tacka allra ödmjukast åt erbjudande att få hjälp i form av uniformerad snutpatrull men ändå. Jag tror det hade varit en bättre strategi än svordomar och uppbröstning. Åtminstone värt ett försök. Efter en kort stund så gav hon upp, man riktigt såg hur hon säckade ihop till en blöt liten fläck. Patrasket som ännu en gång fått utstå överhetens makt och menighetens bespottning.
Jag undrade var hon kom ifrån, om någon kände igen henne och tänkte att jäklar vad hon har gått ner sig. Jag undrade vad hennes föräldrar (om hon har några) skulle säga om de såg henne i denna situation, om de skulle slå vakten på käften, gråta av vanmakt eller vända sig om och gå.
Sedan slog det mig att vakten nog egentligen inte hade en för liten uniform, trots att den stramade över låren. Den var för stor. Han hade iklätts en roll han inte var karl nog att klara av. Han kanske skrek i panik snarare än maktfullkomlighet. Han är ställd att bevaka och hålla patrasket på plats men han har inte kompetens, utbildning eller insikt nog att veta hur han ska bete sig. Beskådad av almänheten utför han sitt jobb, oroligt och hetsigt. Jag tyckte plötsligt synd om honom. Han hade uppenbarligen ingen aning om hur man hanterar fulla, höga, vilsna och otrevliga människor. De borde ha en socionom på busstorget istället för en ordningsvakt i uniform.
Hur som helst så är det alltid en smula spännande på busstationen. Det är en mötesplats för människor i samhällets utkanter. De som inte bor i mexitegelvillor och de som inte känner sig bekväma eller ens välkomna på stadens få fik, de som älskar bärs men är portade från krogen och vars inkomst i form av socialbidrag inte räcker till extravaganser som krogkvällar. Där hänger olyckliga ungdomar som känner sig udda (vilken tonåring gör inte det för övrigt?) med en cigg i mungipan, svart smink runt ögonen och med blickar som kan döda. Där möts de som inte är betrodda ett körkort, eller inte har råd, självdisciplin, studiemotivation eller begåvning att ta kortet. Och de som ger blanka fan i det. De som har ett förstånd som är för stort för att orka leva ett vanligt liv och de som har gett upp. De som gråter när de inte är berusade eller höga och de som gråter när de är berusade och höga. De som slåss av ren vanmakt och de som älskar så hårt att det gör ont och de blir ensamma kvar med en smärta utan ord som gräver hål i hjärta och själ. De som aldrig har funderat så hårt över livets villkor och alltings outgrundlighet. Och de som har funderat så mycket att hjärnan har brunnit upp. De som är för kloka för sitt eget bästa och de som är för dumma för att förstå sitt eget bästa. De som med främmande språk gestikulerar och låter arga i mina öron fast de säkerligen bara säger "tja hur är läget". Som är nedtyngda med minnen, saknad, sorger och tunga kassar med lågprisvaror från ÖoB och Willys. Karlar som har tunikor och kvinnor med sjaletter med utseende som avslöjar att de troligtvis kommer ifrån Afrikas horn.
Och så alla de vanliga förstås. Och jag. Vilken kategori jag tillhör vet jag inte. Den observerande kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar