För en månad sedan började jag en nybörjarkurs i yoga. Inspirationen var min vältränade inneboende som brukar börja dagen med att stå plankan i en evighet, snurra runt på golvet som någonslags breakdansare och göra märkliga övningar. Hon har pratat så inspirerande om sitt intresse och framförallt så har hon snygga överarmar. Kan hon så kan jag tänkte jag och började kursen. Jag gick entusiastiskt dit de två första veckorna. Sedan var jag lite krasslig en vecka och den andra veckan "glömde jag bort" yogan. Jag "råkade" bli kvar i stallet hela kvällen. Man måste ju prioritera hästen intalade jag mig själv. Yogan blev bortprioriterad med andra ord.
Men nu har jag tagit mig i kragen igen. I kväll hoppade jag in i en avancerad yogaklass. Hur svårt kan det va tänkte jag men hade på känn att det antagligen skulle kunna vara precis hur svårt som helst.
Jag vet inte om mannen i receptionen var imponerad eller mest tyckte att jag var dum i huvudet när jag förklarade att jag i vanliga fall gick i nybörjargruppen och att jag hittills hade yogat två gånger i hela mitt liv. Han höjde på ögonbrynen och sa "det var tufft". Han såg min skräck och tillade: "Det kommer nog gå bra" med ett tonfall som sa någonting helt annat.
Jag började inse rätt snart vad mannen i receptionen menade med att det var "tufft " att hoppa in i den här klassen 3:e gången. De gjorde diverse möjliga men mest omöjliga ställningar och vände och vred kroppens delar i de mest fantasifulla och onaturliga ställningar. Dessutom gavs det instruktioner på ett språk jag inte begriper. Men jag tittade på vad de andra gjorde och jag hängde med hyfsat bra och jag överraskade mig själv med att göra konstiga saker utan att gå sönder. Det flöt på och var ganska kul förutom att det kändes som att det aaaaaldrig tog slut. Men det tog slut och vi kom till avslutningsnumret....
Att stå på huvudet.
Mannen i receptionen, som mest troligt har yogat sen tidernas begynnelse, slängde elegant upp kroppen över armar och huvud och stod rak som en fura på huvudet.
Det tog inte ens en sekund innan jag hade bestämt mig - det där ska jag också göra. Kan den där gamla gubbstrutten så kan jag! Jag bestämde mig för att ignorera allt klokt som den mycket pedagogiska, harmoniska och ambitiösa instruktören har förklarat: man ska inte tävla mot andra, man ska inte överanstränga kroppen och man ska inte göra saker som gör ont. Mot bättre vetande och till instruktörens fasa tog jag fart och slängde mig upp. Jag stod faktiskt på huvudet i ett par sekunder innan jag ramlade. Glad i hågen åt mitt lyckade första försök fnittrade jag för mig själv och provade några gånger till, kom upp i stående någon sekund och ramlade sedan med ett brak.
Jag märkte inte den gravallvarliga tystnaden i salen. Jag såg inte instruktörens uppspärrade ögon. Jag hade kul (och när man yogar gott folk så ska man vara fokuserad, allvarlig och absolut inte ha kul). Det slutade med att jag stukade ett finger och har ont på många ställen. Men det var det värt. Jag stod på huvudet. Tack vare min dumdristighet och mitt oförnuft så lyckades jag faktiskt stå på huvudet (om så bara för ett par sekunder). Det var inte på rätt sätt och det var antagligen inte så snyggt. Men jag gjorde det. Det är sant som dom säger att "träning ger färdighet", "det tar tid att lära sig" och "man ska bygga upp kroppen långsamt" osv etc mm blablabla. Med den attityden hinner man ingenting här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar