Min inneboende har på senaste tiden sagt saker som "jag gillar mord" (just den saken har hon sagt ganska många gånger när jag tänker efter...), "gud vad jag skulle vilja skjuta", "jag vill ta fram mer av min arga finska sida", "tänk att ha en pistol i min hand - gud vad jag skulle gå igång på det".
Jag sover numera med lampan tänd och med en förskärare på nattduksbordet.
Förutom att hon måhända är en presumtiv mördare eller redan är en förhärdad mördare (jag vet faktiskt väldigt lite om hennes bakgrund när jag tänker efter och har inte ens kollat om hon existerar i folkbokföringen) så har vi väldigt trevligt tillsammans. Igår färgade hon håret. Det såg ut som en slakt hade begåtts i mitt nystädade vita badrum. Inte bara badrummet utan hela hon såg ut som hon hade badat i ketchup. Jag erbjöd mig att hjälpa henne att färga håret och jag tror att det kommer att bli en vana. Men det gör jag så gärna. Det är betydligt lättsammare än att byta badrumsinredning.
Hon ska klippa mitt hår idag är det sagt. Anledningen är att jag börjar se ut som en svamp i håret. Dessutom är det sen ett halvt dygn tillbaka rött. En röd svamp. Vi kallar oss nu The magic mushroom and the crazy dwarf. Kanske kommer vi att starta ett band eller nåt (håll ögon och öron öppna). Vem vet. Vi är minst lika talangfulla som Gunilla Persson.
Men åter till klippningen. Jag är en smula nervös måste jag säga. Har hon samma precison med trimmern som med hårfärgen kommer mitt huvud se ut som ett slagfält det också. Eller så passar hon på att skära av mig halspulsådern. Men det är risker man få ta. Man måste ju ge folk förtroende - det växer de ju av sägs det.
Min inneboende har jag inte framställt i så god dager kanske ni tycker. Men jag tycker tvärtom! Hon är en rolig prick. En halvgalet litet energiknippe med mycket innanför pannbenet. Och hon är inte så mycket mer en tvärhand hög vilket känns betryggande om hon nu skulle plocka fram den där argsinta nordfinländska sidan hon pratar om.
Sanningen är att jag faktiskt inte kan tänka mig någon bättre inneboende. Jag skulle gå under med någon grå snusförnuftig pedant i min lägenhet. Bättre med någon som kan bjuda på sig själv och kan ta en del saker med en klackspark. Jag har överseende med att hon och hennes pluggpolare har pluggmaraton ibland och att disken och tentaångesten då växer i lägenheten (det kommer ändå inte i närheten av hur det kunde se ut ibland under min "ungkarlstid"), liksom hon har överseende med att spisen är en smula labil (och en smula farlig faktiskt), att jag stinker häst ganska ofta, lämnar glas och muggar lite överallt och tittar på tv med smutsiga sockor på vardagsrumsbordet samt att jag plågar henne med P1 mest hela tiden. Det handlar om att ge och ta och det fungerar utmärkt.
Igår satt vi och studerade båda två. Jag läste en bok om Lean Administration - inte för att jag läser en kurs eller ska skriva en tenta utan av rent intresse. Efter en minut började jag leta efter saker som måste göras. Måste jag inte gå och ta ett glas vatten? Brygga kaffe? Kolla fb? Gå på toa? Rensa strumplådan? Med andra ord - det här med studieteknik och studiemotivation är en vanesak. Förr i tiden kunde jag plugga tills ögonen blödde men nu är mitt fokus något splittrat. Tess berättade att om man blir störd (eller ser till att bli störd) inom 15 minuter från det att man har börjat sätta sig in i ett ämne så tar det en kvart att komma igång igen. Med det i bakhuvudet tvingade jag mig att läsa koncentrerat med anteckningsbok och markeringspenna i högsta hugg som den ambitiösaste studenten i världen. Och det fungerade. Kommer man bara över den första tröskeln så går det finfint. Jag kom in i flowet och jag längtade nästan tillbaka till studentlivet. Att få förkovra sig som en heltidssysselsättning. Vilken lyx!
Bara man slapp tentorna... Och den tråkigaste litteraturen med liten text och få bilder, tentaångesten, dryga puckade klasskompisar, 19-åriga besserwissrar och back-slick studenterna med pappas kreditkort. Okunniga doktorander, trångsinta universitetsadministratörer, mossiga ohjälpsamma bibliotekarier och de egenkära pompösa professorerna med tweedkavaj... Och om man slapp leva i misär och fattigdom... DÅ skulle jag kunna tänka mig att vara student igen.
När jag tänker efter så är jag rätt nöjd med livet som förvärvsarbetare. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan (men väldigt ofta). Jag kan läsa det jag vill och det som intresserar mig (det enda som hindrar mig är tiden - denna ständiga bristvara). Jag kan plocka russinen ur kakan och slipper läsa böcker med titlar som Agricultural Price Policy - a Practitioner's Guide to Partial - Equilibrium Analysis och Financial Markets and Corporate Strategy. Ja det är sant - jag har faktiskt läst sådana böcker. Men det var, som det känns, i ett annat liv. Ett tidigare liv för länge länge sedan.
Hur som helst så var det kul att plugga igår men idag har jag ingen lust. Och jag slipper - sån tur har jag. Så jag ämnar lämna min galna dvärg till inneboende med hennes böcker om barnfattigdom och FN:s Barnkonvention och ger mig iväg till stallet och kanske en uteritt i det krispiga nyvintervädret. För att jag vill. Och kan. Vilken lyx!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar