Utmaningen är inte att hitta meningen med livet utan att orka leva med faktumet att det inte finns någon mening. Nej jag är inte suicid. Ni kan andas ut. Det är inget nytt under kjolen, nej jag menar solen.
Jag menar bara att det inte finns någon uttänkt mening med saker och ting. Det är ingen långhårig gubbe eller ett osynligt väsen som har lagt pannan i djupa veck och tänkt till. (Men för all del ni är mer än välkomna med bevis för motsatsen.) Det är tillfälligheter, evolutionen, naturlagar vi ännu inte vet namnen på (vilken tur att det finns så oändligt mycket att utforska) och slumpen som spelar oss spratt - om och om igen. Men det kan inte våra inbilska egon leva med så vi hittar tecken överallt på att vår existens har en särskild och högre mening. Vi inbillar oss att en gud eller flera eller fan och hans moster har skapat universum. Så naivt. Men det tröstar när kräftan, orkaner, tsunamis, inbördeskrigen, pedofilhärvor, trafikolyckor, klimatförändringar, dålig andedräkt, svek, tandvärk, ung bråd död och outsäglig sorg drabbar oss. Om och om igen. Vår försumbart korta tid i livet och vår dödlighet är så smärtsam att greppa att vi väljer att hålla för öronen och skrika. Eller bedöva oss med berusningsmedel och lögner. Att alla de som lämnar oss bara lever så länge våra minnen lever är en svindlande tanke liksom storleken på den värld vi tillhör. Vi vill så gärna leva för alltid. Men de döda lever bara i våra minnen och när vi dör, när våra minen dör, är de förlorade för alltid.
Eller och förhoppningsvis har jag helt fel. Men då måste det vara jäkligt trångt i himlen. För det är många som har levat och det är många som har dött. Det är en sak som jag började fundera på redan som litet barn - nämligen det att om folk verkligen far till himlen när de är döda - hur får de plats? Hur fungerar logisktiken? Hur vet Gud och hens son var någonstans i denna jättehimmel som folk skall placeras? Här på jorden lever vi och dör men i himlen finns det ingenting som stoppar befolkningsökningen. Det borde vara enormt överbefolkat. Och hur kommer de överens? Stenåldersslusken och Marie Antoinette. "Qu'ils mangent de la brioche" utbrister Marie medan stenåldersmannen argumenterar för att käka rått mammuthjärta och dra det motsatt könet i tovorna med sig in i grottan.
Och just när utvecklade människan en själ? Var det för 10 000 år sedan, 100 000 år sedan eller ännu tidigare? Hade homo erectus själar? Hade neandertalarna själar? Nej just det, jag glömde. Evolutionen finns ju inte.
Hur som helst så är det så mycket som liksom inte går ihop. Ledsen religionen men ni har inte lyckats övertyga mig, so far. Jag kallar mig inte ateist. Jag bara väntar på att någon skall presentera något tillräckligt trovärdigt. Fram tills dess är utmaningen att orka leva med faktumet att det inte finns någon mening. I alla fall ingen högre uttänkt mening. Meningen får man liksom hitta på själv. Det är frihet i sin rätta mening.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar