Jag skulle skriva ett inlägg på fejan men fingrarna svävade fram över tangentbordet i en hastighet som förvånade mig (klockan är ju bara barnet - min hjärna brukar nå sin fulla potential någon gång efter 15- tiden). Mina associationer, fantasi, tankar, ord och fingerar lever ett eget liv.
Idag ville de skriva. De ville berätta något för mig. Så det blir ett till blogginlägg. Ett inlägg som jag som vanligt inte vet om det är någon som läser (förutom eventuellt mamma) och ännu mindre om någon uppskattar det i huvud taget. Men det är inte för er jag skriver. Det är för mig själv. Jag skriver för att mina fingrar vill skriva. Jag skriver för att min hjärna kokar över med ord. Ord som vill bli berättelser. Tankar som blir idéer eller som allt som oftast kör fast i en snödriva.
Jag har ofta tänkt att jag borde ha med min en anteckningsbok och en penna för att kunna skriva ner när jag kommer på en bra formulering, en bra slutsats eller fråga. Men det gör jag inte och tankarna försvinner lika snabbt som de dyker upp. När jag väl sätter mig ner och ska skriva ner de där briljanta tankarna är det blankt. Som en black out på en tentaskrivning. Jag minns ingenting av alla de där konklusionerna och underfundiga formuleringarna. Jag börjar istället skriva någonting helt annat. Något vardagligt och tråkigt. Men det blir aldrig som jag tänkt mig. Aldrig. Någonting annat börjar pocka på min uppmärksamhet och texten förvandlas till något totalt olikt min ursprungliga idé.
Nu kom jag ifrån ämnet igen. Att skriva saker i ett anteckningsblock är omodernt och känns besvärligt. En minidator då? Men det känns också besvärligt och osmidigt. Då å då skickar jag ett sms till mig själv när jag har kommit på något. Men jag är inte helt nöjd med det heller. Jag vet exakt vad jag behöver. Jag skriver det här i hopp om att tomten är en av mina läsare. Snälla Jultomten, jag önskar mig en tankeöverföringsapparat i julklapp. Jag vet redan hur den ska fungera men ändå inte alls hur (nånting får du väl komma på själv). Det ska vara en liten dator ungefär, eller ännu hellre ett litet USB eller så. Man kan ha det i fickan och med tanken styra vad den ska snappa upp och inte. Man vill ju inte fylla minnet med rutintankar som "var är nycklarna nu igen", "undrar var mobilen ligger", "ska jag äta popcorn till middag idag" ja ni vet. Den ska bara snappa upp det viktiga. Och det kommer att fungera genom att man genom tankens kraft sätter på och av apparaten. Så snart man känner att man tänker något tänkvärt så läses dessa tankar ner på sitt USB. Sedan kan man överföra det till sin pc och tankarna blir snyggt uppstaplade i typsnitt times new roman i ett worddokumnet.
Det jag egentligen skulle skriva var att jag efter att ha spillt ut hälften av kaffet på spisen och diskbänken och i det onåbara mellanrummet mellan dessa ting, girigt likt en sprittorr alkis druckit upp det som återstod av kaffet, bryggt nytt kaffe och ätit en ovanligt god (för att vara köptans) lussebulle så börjar blodet åter cirkulera i min gamla kropp. I alla fall om man ska tro de tonårstjejer som på bussen här om dagen konstaterade att 22 det är en deprimerande hög ålder och om man inte är något när man har fyllt 30 så är det bra att ge upp. Trots min lastgamla ålder så lever jag om än inte till 100 % varje dag. Idag snittar jag nog på 17 %. Hur som helst hjärtat klappar tryggt på - tack. Igår skrev jag att jag var avundsjuk på rökarna. Jag tar tillbaka det. Jag känner att lite rökhosta på det här hade inte hjälpt. Eller nej förresten jag är fortfarande lite avis på rökarna. Det vore gött att vakna på morgonen och känna att det finns något som drar en upp ur sängen. I alla lägen. En vän i nöden man alltid kan lita på. Hur jävla eländigt allt än må vara så kliver man upp ur sängen för att ta den där ciggaretten i snålblåsten eller under fläkten. Själv har jag kaffet men dess dragningskraft är inte alltid tillräckligt stark. Hur som helst så har jag alltså nu fått i mig lite av mitt livselixir och vips så börjar det hända saker i hjärnan. Den fungerar! Den tänker! Den säger åt mina fingrar att skriva massa trams i ett rasande tempo som om det gällde liv och död.
Nu har jag värmt upp och tänkte skriva det jag egentligen skulle skriva i form av en statusuppdatering på facebook. Och det är att com hem har humor. De skickar sms, mejl och post till mig där de gratulerar mig. De grattar mig för att de nu ger mig en ny tjänst. Grattis står det med stora bokstäver på dagens reklamblad. Nu ger vi dig TiVo från com Hem (ja de skriver faktiskt hem i com hem med stort H på sina ställen, kanske är de inte överens om hur de ska stava sitt eget namn eller så lider reklammakarna av dyslexi som större delen av resten av befolkningen, det börjar bli en epidemi). De har också skickat sms till mig där de skriver "Karin det här kommer du att gilla". De tänker alltså ge mig Sveriges mest avancerad tv-tjänst. Härligt! På nästa sida går att läsa att de ger mig tjänsten för en kostnad på endast 279 kr i månaden. De första 3 månaderna. Fortsätter man att läsa så kommer det fram att man får låna en TiVo-box. Efter 3 månader så kostar tjänsten 439 kr i månaden samt att man ska betala en aktiveringsavgift på 499 kr. Det här står på sidan 4 längst ned med teckenstorlek 0,5 ungefär. Det är alltså det com hem eller Com Hem eller com Hem eller vilka de nu är vill gratulera mig för - att kunna se mina favoritprogram när jag vill (om jag har fattat det här rätt) för 439 kr i månaden och en nätt liten engångsavgift på 499 kr. Jag känner mig utvald. Tack snälla com hem! Jultomten kom visst tidigt i år!
Själv skulle jag vilja ha ett bredband som fungerar var jag än befinner mig i lägenheten och att jag slapp gå runt med datorn för att hitta signal, att det inte gick sjuuuk långsamt att surfa eller inte alls om två stycken surfar samtidigt. Men man kan inte få allt man önskar sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar