God politisk jul!

God politisk (korrekt eller icke) jul på er! För politiken vilar aldrig! Inte ens på julafton. Eller speciellt inte på julafton. Julen innebär hur många politiska ställningstagande som helst. Tänk efter. Skinka eller inte skinka? Ekologiskt eller inte? Danskt eller svenskt kött? Arla eller Oatly? Julklappar eller inte? Riktig gran eller plast? Jultomte eller inte? Tåget, flyget eller bilen när man ska åka hem å fira jul? Aladdinask eller Lidlchoklad? Gå i kyrkan eller inte?

Vill man trots allt undslippa politiken under jul så är det sista man ska göra att lyssna på Ring P1. Det sista man ska göra om man vill ha en fridfull jul i alla fall. I synnerhet om despoten Täppas Fogelberg är programledare. Ja jag vet att jag har hakat upp mig lite på Täppas men jag anser att personer som honom spelar en icke helt obetydlig roll i upprätthållandet av ett landet låtsas fyllt av obotliga romantiker och desillusionister med 3D-glasögon och skygglappar. Men så fort disneyfilmen stängs av så kommer realisterna stå där med armarna i kors och säga "vad var det vi sa" eller så finns det ingen kvar som kan skaka på huvudet i triumf för alla har omvänts eller flyttat. Igår såg jag på en dokumentär om Ludvig den II av Bayern (vi gav faktiskt uppesittarkvällen på SVT en chans men Family Guy och Simpsons på 6:an och Kunskapskanalen vann med hästlängder) som byggde fantastiska slott och herrgårdar för astronomiska siffror som verklighetsflykt. Istället för att ta tag i de verkliga bekymren så la han allt krut på design, konst och arkitektur. Ibland känns det som vi alla gör så ibland, både var och en på sin egen kammare och som det flockdjur vi är. Vi putsar på fasaden istället för att stamrenovera. Vi hakar upp oss på detaljer istället för att se de verkligt stora utmaningarna.

Åter till Täppas Fogelberg. Jag kan inte låta bli att fundera på hur det skulle vara att fira jul tillsammans med honom, nu kan jag i alla fall stänga av radion men tänk att sitta vid samma julbord som Täppas och lyssna på hans snack en hel julhelg! Och så mina bröder på det, det skulle urarta i slagsmål med grötslevar är jag rädd. Fast vi skulle ju kunna smyga iväg utan att han såg var vi tog vägen för han kan ju som ni kanske vet inte se denne Täppas (fast ingen ögonoperation eller transplantation i världen skulle få honom att se klart är jag rädd). Hur som helst, jag utsatte mig av någon outgrundlig anledning för Täppas även denna förmiddag. Man kommer inte i julstämning men i någon slags stämning kommer man i alla fall. Man kommer igång om inte annat. Jag har befunnit mig i ett komaliknande tillstånd den senast veckan men nu är jag i alla fall till hälften vaken. Tack public service för det! Det är därför jag betalar TV-licensen.

En arg tant sa åt Täppas att han underbygger rysshatet och inte tar del av utländska medier. Om han underbygger rysshatet eller inte vet jag inte men det gör han säkert för det är en jäkla skillnad på hat och hat och på fördomar och fördomar i det här landet (en del är det ok att hata och ha fördomar emot, andra inte, det är lite som med svensk grammatik, ibland ska stje-ljudet stavas stj, ibland med sch, ibland skj och så vidare, man ska inte fråga så noga varför det är på det viset, det bara är så). Att han generellt sett bara tycker en massa saker helt oreflekterat och hugger på ren affekt och definitivt inte tar till sig någon information som inte understödjer de gängse och politiskt korrekta uppfattningarna och missuppfattningarna är helt uppenbart (som människor gör för det mesta, skillnaden är bara den att de flesta inte leder ett ring-in-program sänt i public service). Nåväl nu ska jag fortsätta att fira en politiskt inkorrekt jul med mat från Lidl och ojämställd arbetsfördelning (mamma julstökar och vi andra stökar till). (Skinkan är dock svensk).

Siffror och affketer.

Jag skulle kunna berätta för er om alla uträkningar jag har gjort och alla siffror jag har kluddat ner i anteckningsblock, på datorn, på mobilen, på baksidan av räkningar och på reklamblad. Stundom ganska frenetiskt, det blev lite så när vi närmade oss valet, gurse lov är det över nu. Jag kunde andas ut några veckor men nu är cirkusen i full gång igen. Om politikerna bara visste vad de utsätter mig för. Och nu när fullständigt intetsägande och idiotiska listor delas på Facebook så brinner det i mitt huvud. Listor och statistik som skall bevisa något men tittar man närmare, kollar upp källorna och räknar själv inser man att det de vill påvisa med sin "fakta" bara visar att de har helt fel. Vad de gör är att omedvetet visa att motståndaren har rätt. Det gör mig upprörd. Jag vet inte riktigt varför men att misshandla siffror och statistik gör mig djupt bedrövad. Det känns nästan som en personlig förolämpning. Det värsta är att det lurar de flesta (för majoriteten av befolkningen i det här landet tycks lida av dyskalkyli eller bara allmän lathet, lathet att ta reda på hur saker och ting egentligen ligger till).

Åter till ämnet: jag har ett virrvarr av siffror och fantastiskt intressanta och mycket talande kvoter, om ni frågar mig, uppskrivna lite här och var. Men jag tror inte att ni är intresserade. Jag skulle kunna skriva om mina jämförelser mellan politikernas snack och hur regeringsbudgeten faktiskt ser ut. Jag skulle kunna skriva upprört om hur politikerna försökte finta oss väljare genom att vrida och vända på statistiken. Och inte bara politikerna utan alla dessa tyckare som skriver och delar det ena dummare än det andra på sociala medier. Men allt det där vet ni ju redan, egentligen. Hur man får 2 miljoner att låta mycket i det ena andetaget men 90 miljarder som en fis i rymden i nästa. Hur procent och procentenhet blandas samman. Om hur omöjligt det blir att göra rättvisa jämförelser när alla räknar på olika sätt. Hur absoluta tal egentligen inte säger någonting om man inte har något att ställa dem i relation till. Och om hur dikt blir verklighet bara för att man upprepar samma sak tillräckligt många gånger. Om hur ett helt land drabbas av masspsykos och intolerans, ironiskt nog just i toleransens namn.

Jag skulle kunna presentera alla siffror jag har kollat upp, skrivit ner eller räknat fram. Men jag tänker låta bli. Det tjänar ingenting till. Och dessutom orkar jag inte reda ut virrvarret av anteckningar och siffror. Jag har för övrigt glömt bart det mesta och jag har varit dum nog att inte skriva upp källhänvisningar. Mina erfarenheter är också att de flesta lider av villfarelsen att siffrorna i sig innehåller värderingar. Men sakernas tillstånd och människors påfund är ju inte siffrornas fel. Men ändå så får vissa siffror inte nämnas. Och de som ändå presenterar sådana siffror har plötsligt tagit ställning. Fast det enda de har gjort är att räkna eller läst på. Den som kan räkna är dogmatikernas största fiende.

Mina erfarenheter är också att de flesta inte är så intresserade av adekvat statistik, så länge det inte understödjer deras redan förutfattade meningar. Det ställer bara till det och eventuellt tvingas man dra slutsatser av siffrorna som man inte är villig att dra. Sanningar är obehagliga saker. Som måste undvikas, speciellt i valrörelser.

Hur som helst. Jag vet inte varför jag roar mig med detta räknande. Varför jag ofta känner att jag måste kolla upp hur det egentligen ligger till. Men det har väl att göra med att inte har läst, sett eller lyssnat till speciellt många artiklar, intervjuer, debattprogram eller dokumentärer som på ett ärligt, objektivt och tydligt vis har presenterat hur det egentligen ligger till på ett tillfredställande sätt. Jag såg för några månader sedan Uppdrag gransknings "Jobbluffen" som handlade om Friedmans teorin NAIRU (typ den naturliga arbetslösheten). Det var förvisso inget ljug i programmet, så egentligen borde jag inte bli upprörd men det var bara så banalt, så jag blev upprörd ändå. Att inflationsmålet skulle vara ett avslöjande är ju befängt. Är det någon som någonsin på allvar har trott på full sysselsättning? Det kanske är så att svenskarna är så desinformerade att de tror att politikerna på allvar tror att det är både möjligt och eftersträvansvärt att uppnå 100% sysselsättning (det skulle möjligtvis vara Vänsterpartiet och Fi som tror och tycker det). Tragiskt.

Fast mer tragiskt är nog att drygt var tredje svensk inte vet vad jobbskatteavdrag betyder. 33 procent av befolkningen! Hur är det möjligt? Jag menar det var ju bara 13% som röstade på SD och alla vet ju att det bara är SD-väljarna som inte riktigt har koll. Alla vi andra har ju superkoll på det här med myter och sanningar och statistik och politik och samhällsekonomi och ideologier. Säkert är det bara SD:are som lider av särskrivningsdyslexi också. Så hur kan det då komma sig att 20 procentenheter fler än de som röstade på SD inte vet vad jobbskatteavdrag betyder? Vi var ju så rörande överens om att de obildade, desinformerade, oallmänbildade och allmänt korkade människorna röstade på SD. Men det här tyder ju på att det alltså finns folk som inte riktigt har koll som röstar på andra partier också. En skrämmande tanke. Det är även ett skrämmande faktum att var femte svensk inte förstår innebörden av inflation och 20 procent av befolkningen inte vet vad reform betyder. Det är lika många som röstade på moderaterna. Det finns alltså en teoretisk möjlighet att det finns M-väljare som inte vet vad inflation, jobbskatteavdrag och reform betyder. Men det verkar otroligt. För de flesta moderater bor i städer och alla vet ju att stadsbor ät lite smartare än lantisar, det måste var sant för det har Moderaternas favoritpartiledarkandidat sagt och moderata toppolitiker har alltid rätt, säger de att fiskar växer på träd så är det så, i alla fall om Carl Bildt säger det. För moderater anses av någon märklig anledning vara lite mer belästa och lite mer ärliga och lite bättre än alla andra, de är liksom höjda över varje misstanke om desillusion (förutom de 29 procenten av SD:s väljare som tidigare röstade på M alltså, de är moderaternas förlorade söner och döttrar som de inte längre vill kännas vid). Moderaterna är på många platser (inte minst här uppe i det norrländska inlandet) bespottade. De är bespottade men ändå ses de som lite för mer än alla andra. En kvarleva sen förr, då moderater ofta utgjordes av den priviligierade överklassen. Men så är det inte idag. De nya moderaterna har jag för övrigt inte så mycket emot, många av dem är väldigt vettiga. Men jag ogillar att de låtsas som att det är de vi har att tacka för det här landets framgångar. Man ska inte glömma att det här landets fantastiska utveckling från ett u-land med enorma socioekonomiska problem, klyftor, fattigdom och elände till ett av världen mest utvecklade och jämställda länder med ett av världens högsta HDI (Human Development Index) på några få decennier är tack vare Socialdemokraterna. Hade de gamla moderaterna fått bestämma hade vi inte ens haft allmän rösträtt. För de var nämligen emot all förändring som var till majoriteten av landets befolknings fördel - dvs arbetarna och de medellösa. Men de har ändrat uppfattning. Grattis. Men låtsas för fan inte som att de är ni som är de enda som kan styra det här landet. Det är tur att Moderaterna har styrt landet under så få perioder som de har. För som sagt var, vi skulle inte ha det välfärdssamhälle som vi har idag om den gamla skolans moderater hade suttit vid rodret under större delen av 1900-talet. Vi hade varit ett samhälle fyllt av klyftor och orättvisor (det typ av samhälle som vi idag är på väg att bli igen).

Hur som helst, hur betedde sig de personer som inte förstår vad jobbskatteavdrag betyder när de beslutade sig för vilket parti de skulle rösta på? För alla röstar ju rationellt och efter noga övervägda beslut grundat på objektiva iakttagelser och fakta. Ja förutom de som röstade på SD alltså. För övrigt så visar det sig att ju yngre människor är desto mindre politiskt ordförståelse besitter de, vilket förstås inte är konstigt alls. Men att man inte ens bemödar sig att googla på de ord som användes mest flitigt i valdebatten är trist tycker jag.

Hur som helst denna valrörelse har utmärkts av ytskrap, överdrifter, underdrifter, svepningar, undanmanövreringar och hittepå. Eller denna valrörelse förresten, så är det varje valrörelse. Det hör till. Rykten och totalt felaktiga uppgifter florerar. Och när det gäller rätt rykten så får de gärna florera enligt politikerna. Och det är förståeligt och det hör liksom till spelet. Det som blir allt tydligare är dock att även de flesta medier verkar vara nöjda med att rykten och felaktiga uppgifter florerar. Istället för att spräcka hål på myterna så understödjer de dem. I vissa fall överträffar verkligheten dikten och i andra fall är det tvärtom. Jag blir upprörd och adrenalinet flödar i ena stunden och i nästa stund blir jag trött. Fruktansvärt trött. Jag bestämmer mig för att lägga ned. Sluta bli upprörd. Sluta bry mig. Spara mitt hjärta, min tid och min hjärna till något mer konstruktivt. Men rätt var det är har jag halkat dit igen. Det är inte sunt. Jag vet det. När valet var över kunde jag vila en stund. Fast det gjorde jag i ärlighetens namn inte. Det finns alltid oriktigheter som behöver googlas. Siffror som används nonchalant och utan att den hela bilden presenteras. Siffror som behöver sättas i relation till andra siffror för att de ska få någon innebörd. Eller svar som bara leder till fler frågor. Det är ett oändligt arbete att försöka bringa någon slags klarhet och jag har ingen struktur eller plan eller tanke. Det blir varken hackat eller malet. Det kommer alltid något nytt som fångar mitt intresse, som gör mig upprörd eller uppgiven.

Om man ändå bara kunde skita i allting som inte direkt berörde en själv. Eller om man hade ett så att säga lite mindre rörligt och rörigt intellekt och lite mer stelbenta affekter. För affekter är farliga saker som en ödmjuk och dessutom väldigt söt läkare uttryckte det. Det är en klok man. Att vara ambitiös är livsfarligt sa samma man. Söta läkare är också livsfarliga. Hur som helst så var det inte minsta ironi i hans uttalande. "Jag menar allvar, ambitioner är livsfarliga, de som saknar ambitioner blir aldrig utbrända". Så sant som det var sagt.

Fake it til you make it

Det här med Facebook är ett alltid lika intressant ämne. Har det någonsin tidigare varit enklare att få en bild av hur folk är funtade? Nu  när folk viker ut sitt innersta väsen för allmän beskådning. Det är på många vis fantastiskt. Människor som man trodde var helt normalstörda visar sig vara fullständigt helstörda och tvärtom. Människor som man trodde var normalbegåvade skriver inlägg som får en att börja fundera på hur långt ut på den vänstra flanken på normalfördelningskurvan de egentligen befinner sig. Folk visar sig vara fanatiska veganer, manshatare, varghatare, trädkramare, hälsofreaks, fyllda av irrationellt agg mot sina medmänniskor, egoister, alkoholister, filosofer, storsinta, småsinta, språkbegåvade, nära nog analfabeter, töntar, nördar, helrubbade och halvrubbade, skitroliga, egenkära, osäkra, självplågare, olyckliga, superlyckliga, låtsaslyckliga, tröga, trötta, långsamma, fega, lata, oreflekterande, bitska, vänliga, kärleksfulla, patetiska, tragiska, trasiga, kärlekstörstande eller bara helt och hållet plågsamt vanliga och supertrista. Genom Facebook kan man helt och hållet ändra uppfattning av en människa, många gånger, som tur är, till det positiva. En del som inte har talets begåvning och som inte är utrustade med allt för mycket charm kan visa sig ha väldigt mycket intressant och tänkvärt att dela med sig av när de slipper träffa sina medmänniskor öga mot öga utan fritt kan knappa ned sina tankar i sin avskildhet på sin dator eller smartphone. En del får helt enkelt revansch. Och revansch är nog det viktigaste med Facebook. Att visa världen att man fan har lyckats, är lycklig och har blivit snygg. Skit samma om det är så eller inte. Det gäller att fake it till you make it.

Just att visa världen att de har blivit väldigt snygga fokuserar många väldigt hårt på. Speciellt viktigt verkar det vara för de som kanske inte var snyggast och mest populära i skolan. "Hahaha kolla här hur snygg jag är, vilka putande läppar jag har, vilket långt vackert löshår jag har, vilka snygga muskler jag har och vilka sjysta duckface jag kan göra, sug på den tjockisar!". Ja det är bara att gratulera.

Förr var det ju väldigt inne med selfies men nu gäller det istället att få omgivningen att hela tiden ta bilder på en och lägga upp på fejan. Man ska helst låtsas som om det inte är på sitt eget initiativ som pose-bilderna på en kommer upp på Facebook, man ska låtsas som att det är någon annan som absolut vill fota en hela tiden och sedan lägga upp dessa bilder. Just den typen av bilder verkar dessutom vara av väldigt stort allmänintresse, trots att man redan vet hur människan ifråga ser ut, i synnerhet som de lägger upp nya bilder på sig själva var och varannan minut. Men jag är mest fascinerad över hur de gör och hur de hinner. Vem orkar ställa upp på att hela tiden fota sin polare när hen gör diverse poser och klär sig i diverse outfits? Mutar de sina kompisarna eller hur gör dem? Det finns naturligtvis olika nivåer i ambitionsnivån på dessa bilder. En del låter helt enkelt polaren frekvent ta bilder på en med sin mobilkamera och lägga upp, tagga och skriva "vackra du <3 <3" eller liknande. Andra har tagit det till andra nivåer. De verkar på riktigt ha en personlig fotograf med sig hela dagarna. Och det är inte vilka bilder som helst som läggs upp, det är bilder som fixas till och retuscheras. Man ska posa uppklädd i romantiska och/eller sexiga kläder i vackert väder i vacker natur eventuellt i sällskap av ett likaledes uppsnofsat djur och så ska man ha en amatörproffsfotograf med sig som tar en miljon bilder med sin supersystemkamera och sedan läggs det på lite vackert romantiskt ljust. Det gäller att låtsas vara supermodell. Alltid lurar man någon. Av de cirka en miljoner bilder man sedan får av den amatörproffsfotograf man har som ständig vapendragare lägger man upp de 10 bästa och vips så har man 50 gilla, en dålig dag. Bilderna är ofta fina det måste jag säga. Ibland faktiskt rent enastående vackra om än lite väl tillfixade och ibland får man använda en hel del fantasi för att lyckas se den verkliga människan bakom de perfekta bilderna (för så där snygga är de faktiskt inte när man träffar dem live). Missförstå mig rätt, folk får gärna låtsas vara supermodeller men det som ger mig huvudbry är: 1) Hur hinner de lägga ned så mycket tid på att sminka upp sig, klä upp sig i olika outfits och leta på en vacker plats för sina som det verkar nästan dagliga fotograferingar? och 2) Hur har den person som tar deras foton tid med detta? och 3) Är det verkligen kul?

Livsfientliga livsfilosofier och berg som inte eroderar

Tjena-hejsan! Samma blogg - lite snyggare. Dessutom har jag äntligen fixat så att det är lättare att kommentera. Gör det gärna. Längst ned efter varje inlägg står en ruta där ni kan skriva något om ni vill. Det går att vara anonym. Jag tar risken att bli utsatt för näthat. Känns som den risken är ganska liten. Vem bryr sig om vad jag skriver för tokigheter?

Jag har varit lite dålig på att skriva den senaste tiden. Uppslagen finns. Idéerna finns. Det är inte problemet. Problemet är snarare att det är för många impulser där uppe. För många idéer, tankar, planer, slutsatser, observationer och begrundanden som jag så gärna vill dela med mig av. Men att sätta sig ned å skriva ned det hela är svårare. Att knyta ihop påsen så att säga. Att få det till ett lagom långt och lagom lättsamt blogginlägg och inte till en snårig akademisk avhandling som ingen orkar läsa. Men här kommer i alla fall ett inlägg. Självklart är det massor med andra saker som jag borde göra istället för att designa om bloggen och skriva ett blogginlägg. Till exempel så borde jag definitivt ta tag i berget med tvätt, i synnerhet som det kommer gäster i kväll. Men det är alltid något berg att ta tag i, att bestiga eller att diskret försöka smyga runt eller att prova ignorera (vilket är dömt att misslyckas, berg syns tyvärr så förbaskat väl, liksom jättestora rosa elefanter men de är konstigt nog väldigt lätta att inte låtsas se, de rosa jättestora elefanterna alltså, i alla fall i den svenska politiska debatten). Hur som helst. Berg var det. Alltid dessa berg. Berg med disk. Berg med tankar. Berg med måsten. Berg med borden. Berg med ångest. Berg som växer med tiden istället för att erodera. Naturen är fantastiskt påhittig i sin jävulskap ibland. Hur många berg man än förintar och trampar ned eller bestiger eller gräver sig igenom så står där tusen åter. Så varför hetsa upp sig.

För ett tag sedan pratade de på radion om en ny livsfilosofi som tydligen är ganska populär. Det handlar om att man ska gå upp i ottan för att vara mer effektiv och få mer gjort. Man ska kliva upp kl 5 och träna, organisera dagen och meditera. Det här innebär inte att man ska kompensera med middagslur och en tidigare sänggång - nej man ska helt enkelt sova mindre. Det har skrivits böcker om det här. Det handlar om att "optimera sina resurser för att utföra de uppgifter man ska göra". Fast man missar grundproblemet: att man anser sig ha så många uppgifter som man "måste" göra och berg att bestiga att tiden faktiskt inte räcker till. Istället för att börja jobba på det där med konsten att befinna sig i olika dimensioner parallellt, klona sig, tidsresa och teleportera sig (alternativt helt enkelt inse att man kanske inte hinner göra allt som man tror att man måste göra) så ska man sova mindre och bli mer effektiv. Allt ska schemaläggas och planeras och utföras effektivt. Att vara effektiv och få så mycket som möjligt gjort per tidenehet är nämligen avgörande. Avgörande för att vara en lyckad människa antar jag. Man kan t.ex. duscha kortare tid för att få loss tid till annat. Men det kan ju vara så att göra saker som att ta en lång varm dusch har ett eget värde tänker jag. Ett värde förutom att bli ren. Men nej så kan man inte tänka. Man ska inte slösa tid på något onödigt. Som att sova t.ex. Eller tänka. Eller dricka kaffe länge på morgonen och sitta och titta på en krukväxt, som jag gör ibland. Bara för att jag gillar kaffe och gillar min krukväxt. Men det är ju otroligt oansvarigt av mig att inte tidsoptimera mina mornar.

Hur som helst - sova kan man göra i graven enligt denna filosofi. Och nog fan kommer de få sova i sina gravar alltid, inom en betydligt snarare framtid än vad de hade tänkt sig, om de fortsätter leva efter denna livsfientliga livsfilosofi. De låtsas som om sömnbrist faktiskt inte är direkt livsfarligt i längden. Som om det här med utbrändhet inte existerar. Som om utmattningssyndrom inte finns. Som om eftertänksamhet inte är ett vinnande koncept för att motverka mänsklighetens kollektiva dumhet. Och eftertänksamhet är svårt att kombinera med att rusa gatlopp jagad av vargar. För det är väl ungefär så som vår hjärna och kropp uppfattar den stress som den effektiva människan utsätter sig för. Våra gener har inte hunnit utvecklas i samma hastighet som idiotier som denna filosofi nämligen. Idéer som att sova 2 timmar mindre per natt och kliva upp och vara effektiv och produktiv ett par timmar innan man har påbörjat sin 8-timmars arbetsdag insinuerar att kraven på karriär, en aktiv fritid, en snygg och vältränad kropp, ett socialt liv osv inte räcker som det är. Nej man ska vara vaken ett par timmar till för att vara lite duktigare. Att trender som denna poppar upp 2014 är förvånande. Jag trodde att vi hade lärt oss att "livspusslet" som vi har idag inte fungerar för djuret människan. Inte för något djur faktiskt. Förr i tiden när man klev upp när solen gick upp gick man också och lag sig när den gick ner, typ. Folk sprang inte på bio, café, gick på gym eller bloggade till klockan 22 på kvällarna. Många människor hade i och för sig 12 timmars arbetsdagar men de blev å andra sidan inte 100 och så kanske de inte hann blogga, trimma kroppen och utveckla sitt intellekt. Folk behövde kanske inte göra karriär på alla områden samtidigt. Folk behövde kanske inte känna att de måste åka vasaloppet, göra den svenska klassikern, ha flest likes på FB, ha många läsare till bloggen, ha snygga fasta lår, en eller ett par akademiska examen i bagaget, vara belästa, vara framgångsrika på jobbet, ha ett trendigt och snyggt hem, resa jorden runt, ha många vänner, gå på krogen, laga goda och nyttiga middagar, springa på caféer, klä sig snyggt och samtidigt ha ett perfekt familjeliv för att känna sig lyckade. Jag vet inte. Jag tycker i alla fall att sno tid från vår viktiga sömn för att vara mer effektiva och mer optimala och perfekta låter som en väldigt dålig idé. Och att sno tid från kaffedrickande och köksbordsfilosoferande ska vi inte tala om! Jag ger förespråkare för det här max 3 år. Längre än så kommer de inte orka. Då kommer de gå in i den där så kallade väggen.

Det lynniga och ouppnåeliga kvinnoidealet

Besattheten av kvinnans kropp och kvinnans kroppsdelar förändras över tid och exakt hur kvinnans kroppsdelarna ska se ut förändras också över tid. Vad som dock inte förändras är besattheten. På 90-talet var det största möjliga byst som gällde, tyvärr inte alls till glädje för de kvinnor som naturligt var beskaffade med stora bröst, för stora bröst innebär ofta att man även är lite större överlag och det fick man absolut inte vara, nej det var gigantiska bröst kombinerat med getingmidja och långa snygga ben som gällde. Och tyngdlagen togs det ingen hänsyn till. Stora tunga bröst har en förmåga att av sin egen tyngd dras nedåt mot marken nämligen. Men det var inte ok. Nej stora runda och rakt ut stående bröst med bröstvårtor med ständig "ståfräs" var det man skulle ha. Få förunnat naturligtvis att se ut så men det kunde ordnas med diverse lyft och inplantat. 

                                                                                                 

Nu är det istället rumpan som ska vara så stor och fyllig som möjligt utan att resten av kroppen är stor och fyllig, naturligtvis. Så kallade big size modeller som ska representera större kvinnor är alltid stora över byst, rumpa och eventuellt lår, dock har de nästan alltid en väl markerad midja och en platt mage och en snygg rygg befriad från lovehandles.



Kim Kardashian och hennes beryktade bakdel.
Eller mer korrekt uttryckt:
Den beryktade bakdelen och Kim Kardashian. 

Tyvärr är det inte så som kvinnor av storlek large och extralarge vanligtvis ser ut. De kvinnor med tillsynes omöjliga kroppar som vi exponeras av överallt i tidningar, på tv, på reklambilder och på nätet gör nog inte den vanliga runda kvinnan ett dugg bättre till mods. Tvärtom påminns de än mer om vad de inte har och vad de har som är "fel". Kläder i större storlekar som ser ut att sitta så snyggt på de större modellerna sitter liksom inte riktigt lika bra på de kvinnor som drar dessa storlekar. Är man någorlunda proportionerligt byggd och inte har låtit operera sig så innebär en stor röv och stora bröst allt som oftast även feta lår och en mage som putar ut, precis som bröst och rumpa, det hänger liksom ihop. Precis som smala kvinnor ofta har lite mindre bröst och stuss. Det är svårt att få allt. Men allt ska vi ha, minsann. I alla fall om man ska leva upp till idealet. Och vem vill inte det? Idag representeras de "stora kvinnorna" av personer som Kim Kardashian. Jag tror tyvärr inte att majoriteten av de överviktiga kvinnorna kan identifiera sig med henne och hennes rumpa.

Det är sannerligen inte lätt att leva upp till de för tillfället rådande idealet för ska du göra det måste du hela tiden uppdatera dig med nya operationer och implantat som ska stoppas in och tas ut beroende på vad som för stunden anses vara det mest kvinnligt optimala. Ibland ska kvinnorna vara så slanka och androgyna som möjligt. Tidvis ska kvinnan se ut som ett levande lik.



                    

Och just som du har lyckats svälta dig nästan till döds och bantat bort alla dina kvinnliga attribut så ska du som på en handvändning plötsligt vara extremt kurvig, med stor rumpa och byst. Förutom själva kroppen så gäller det att hänga med i hår-, läpp- smink- och nagelmodet. Nu är det överdekorerade fejknaglar som helst ska fixas på salong, sprutor i läpparna, kolsvarta överdrivna ögonbryn och löshår som gäller (ungefär samma trend som gällde i mitten av 90-talet alltså, inget nytt under solen) och ja givetvis superjeans som pushar upp rumpan, speciella trosor och strumpbyxor som också pushar upp rumpan, det finns t.o.m. trosor med fyllning för att det ska se ut som rumpan är fylligare, putigare och mer perfekt. Ja för de som inte har råd att göra ett implantat i skinkorna alltså.

Och på det här ska man förstås ha push-up bh och stay-in korsett. Jag som har en ganska fyllig rumpa är för ovanlighetens skull lite inne alltså. Mina smala läppar, grova hästtjejsöverkropp, korta naglar, trasiga nagelband, grova mocka-skit-händer, korta ben och korta hår är dock helt ute. Och jag tänker inte göra något åt det. Så det så! Jag har blivit utsatt för påtryckningar om att jag borde spara ut mina lockar för att se mer korrekt kvinnlig ut och jag har till och med fått höra att jag borde raka armarna! Alla människor har hår på armarna och jag tycker inte alls att mitt hår är uppseendeväckande på något vis men ska man vara en "riktig" tjej så ska man vara helrakad tydligen och ha långt blond löshår, lösnaglar och vara spraytannad. Nån jävla måtta får det vara. Aldrig att jag helrakar min kropp. Det är ju fullständigt befängt. Jag tycker synd om de tjejer som känner sig nödgade att göra det. Hur som helst, det är ingen idé att försöka anpassa sig till det tillfälliga modet för rätt vad det är vänder trendvinden och allt det som idag anses som det absolut mest kvinnliga och snygga är ute. Så håll ut tjejer! Det finns en tid för de flesta av oss men den tid då just din egen kroppsform är inne kan tyvärr vara under en väldigt kort period, så det gäller att njuta de månader eller få år man får under en livstid då man kan känna att man faktiskt ser rätt ut. Men vissa kroppsformer blir nog aldrig riktigt inne igen. Kanske om 1000 år när vi har konsumerat upp alla naturresurser och det är ren lyx att ha hull på kroppen så kommer fetman att vara idealet. Då kanske det igen blir ett ideal att lyckas bli lika fet som den kvinnliga avbilden tillika världens förmodligen äldsta skulptur. Den ca 35000 år gamla skulpturen av en kvinna med enorma kvinnliga attribut som byst, stuss, lår och sköte. Tyvärr kommer det idealet då kännas lika ouppnåeligt som dagens ideal då fetma kommer vara få förunnat. För det är alltid det som är svårast att uppnå som är det mest attraktiva. På 1800-talet då de allra flesta arbetade fysiskt utomhus var det inne att vara så blek som möjligt och att ha närmast oanvända, släta frökenfingrar och en allt annat än muskulös och atletisk kropp. Nu för tiden då de flesta arbetar på kontor och de är få förunnat att ha tid att vistas utomhus medans solen lyser är det trendigt att vara så solbränd och vältränad som möjligt. Vi gör det sannerligen inte lätt för oss den saken är säker. Slutsats: slappna av och vänta tills just ditt utseende blir trendigt. Och blir det inte det så får man försöka kompensera med en trevlig personlighet. Man får ta dem på charmen helt enkelt. Så har jag alltid jobbat och det fungerar förvånansvärt bra. En sak är i alla fall säkert - att skämmas för sin kropp och sitt utseende är inte och har aldrig varit och kommer nog aldrig att vara sexigt.

Ich liebe Ananas

Vad som är kul för den ene kan vara en långsam död för den andre. Jag tycker till exempel att partiledardebatter, Radiopsykologen, radioreportage om någon liten larv eller uggla och Fråga doktorn är rätt underhållande. Det tycker inte alla andra har jag märkt. I alla fall så verkar folk i allmänhet inte tycka att det är bra underhållning på en förfest. Istället för musik går P1 eller regeringskansliets webb-tv varm i bakgrunden hemma hos mig. Och så undrar jag varför ingen vill komma på fest.

Fast då och då bryter jag av med lite gangsta rap eller Die Antwoord eller varför inte äkta kvalitetsmusik som Remmi Demmi Boys "Ich liebe Ananas" (sök efter den på Youtube - ni kommer älska eller eller hata den, förmodligen hata). Jag har faktiskt Spotify men orka. Glömt lösenordet och har liksom inte känt behovet av att fixa det. Ja jag kan faktiskt leva utan musik. I bilen är det nästan ett måste att lyssna på musik men annars klarar jag mig ganska bra. Det är kul att röja på ett dansgolv och musik för att komma i rätt stämning på kalas är fint men jag tycker ändå att musik är lite överskattat. Dessutom är sångtexterna ofta så otroligt korkade. Som den där omåttligt populära Bruno Mars (vad är det som är så speciellt med honom?) som sjunger: Jag skulle fånga en granat för dig. Lägga min hand på ett knivblad för dig. Jag skulle hoppa framför ett tåg för dig. Ta en kula rakt genom min hjärna osv. Och så är han ledsen för att tjejen i fråga inte vill göra samma sak för honom.  Asså man kan liksom inte begära att folk ska ta en granat som lyra för någon. Och vad är syftet liksom? Verkar skitdumt kan jag tycka. Att dö för någon annan så att den personen kan leva vidare med dåligt samvete och bilden av en splashad före detta partner framför en i resten av sitt liv. Sånt där stör jag mig på. Då föredrar jag folk som sjunger att de älskar ananas och liksom inte låtsas vara seriösa. Och vem älskar inte ananas förresten? Säga vad man vill om Remmi Demmi Boys och Die Antwoord men de är inte pretto i alla fall (ok Die Antwoords val att kalla sig just Svaret är hyfsat pretto men om man bortser från det). Sen kan jag tycka att det är osmakligt när barn sjunger om saker som de inte ska behöva ha så stor personlig erfarenhet av som kraschade och destruktiva förhållanden och otrohet. 16-åringar som sjunger djupa sånger om kärlek och att de ska bära sin älskling hem känns liksom inte riktigt äkta. Och när de massproducerar sådan låtar så blir man lite orolig över hur många kärleksförhållanden som 16-åringen ifråga har hunnit med sin ringa ålder till trots. Låtar som handlar om att skaka rumpa har jag större respekt för. Alternativt texter som faktiskt på riktigt kommer ifrån hjärtat och som är djupa utan att vara så jävla pretto.

Och så hoppar vi hejvilt till något helt annat. Hörde om att brittiska forskare har kommit fram till att för stor konumtion av mjölk inte är bra för hälsan. Det kan vara direkt dödligt i längden och leder, till  motsats till vad många tror, till benskörhet. Det är bara vi svenskar som är lite eljest på den punkten, när det gäller att hiva i oss vätska som kommer i från kors ljuver. Det är ju ganska absurt när man tänker efter och eftersom det innehåller animaliskt fett så säger det ju sig självt att det inte är helt och hållet nyttigt. Själv konsumerar jag onödigt mycket mjölkprodukter men jag tycker om att ha det i kaffet men det blir nog inte mer än en liter i veckan. Fast nu har jag börjar äta gröt till frukost och havregrynsgröt är ju tyvärr oätbart utan kall mjölk. Jag har provat med havremjölk men tro mig havregrynsgröt med havredryck är liksom lite väl mycket havre. Hur som helst aporopå mjölk kom jag att tänka på kor och djurhållning. Och att en del svenska djur tvingas stå uppbundna med en minimal rörelsefrihet kom jag att tänka på Auschwitz. Det gamla förintelselägret hade som en av alla straff att stå inklämd 4 personer på en yta stor som en telefonhytt (ni som inte är tillräckligt gamla för att minnas hur en telefonhytt ser ut så kan jag berätta att de är trånga för bara en person), lite som korna har det alltså.

Jag har varit där. I Auswitz alltså. Sen kan man fråga sig varför man åker till Auschwitz. Det är inte direkt kul. Kanske var det de där nynazisterna vi träffade i Västerås som påminde mig om allt jävulskap som mänskligheten har hittat på och fick mig att vilja se det med egna ögon för att fatta att det är sant och inte ett hittepå som en del nassar hävdar. Jag var tvungen att plåga mig att se den brutala verkligheten i ögat. Kanske var det också lite på grund av nazisterna som tagit plats i finrummen nere i Europa. Och en del av dem polacker, trots att det var just i det landet som många av vidrigheterna ägde rum, hur kan människan glömma så fort? Eller kanske var det helt enkelt för att plåga mig som jag ville åka dit. Och plågas gjorde jag. Jag förundrades och äcklades över de ryska turister som glättigt tog foton på avskyvärdheterna (trots fotoförbud) och lyssnade till den fasansfulla historien om denna dödens plats utan tårade ögat. Ryssar är inte kända för att omhulda judendomen direkt. Faktiskt var de ganska flitiga på att ha ihjäl judar också samtidigt som nazisterna begick sina mord. Ibland så var det så att när tyskarna trängde in i Sovjet och de delar av militären som var underställda SS och hade som specialuppdrag att begå folkmord påbörjade sitt arbete så var sovjeterna redan i full färd med att ha ihjäl judar och alla andra enligt Stalin och hans logik störande element. Hur som helst jag grinade efter 5 minuter i Auschwitz. Jag kunde inte sluta fundera på om nynazisterna skulle kunna besöka denna plats utan att vekna. Eller skulle de hånle? Sådana saker funderar jag på. Och universum. Jag borde tänka på mer begripliga saker. Som hur en tv fungerar eller något annat världsligt. Men jag tänker på de tonvis av avskuret hår som ligger i montrar, åt gaskammare och medicinska experiment. Det är svårt att förstå hur någon kan vara så trasig. Och ändå var det och är det så många som är så trasiga. Eller var de så trasiga? Inte från början kanske. I en annan tid i ett annat samhälle hade Dr Megele kanske varit en helt vanlig läkare och Himmler en medioker och tråkig byråkrat eller bonde som han först ville bli. Tänk vad sammanträffanden kan leda till. Så många som har varit hela men blivit paj av krig. Det är så svårt att förstå. Så oerhört obegripligt. Som universum. Helt och hållet ofattbart. Det gör mig galen.

Facebookspöken och gillajägare

Vårt människovärde mäts i antalet gilla på Facebook, det vet ju alla. Den som har samlat ihop flest gilla när hen dör vinner. Då är det ju inte så konstigt att vi spenderar så mycket tid på fejan. Inte konstigt alls faktiskt. Men det här med Facebook är inte så lätt alla gånger. Det är i själva verket bara ett fåtal som till fullo bemästrar konsten att balansera mellan det allt för triviala och det allt för djupa och personliga - det allt för snusförnuftiga och den allt för flamsiga. Det är nämligen inte så lätt att veta vad man ska skriva för att samla så många gilla som möjligt och därmed öka sitt värde som människa. En del behöver dock inte bekymra sig om det, de kan skriva precis vad som helst och ändå få fler gilla än vad andra får under en hel livstid. Det räcker men att de skriver typ "morgon kaffe", "vardags myys", "sol sken" eller "mellan mål" (det verkar för övrigt finnas ett direkt samband mellan antalet särskrivningar och antalet gilla liksom det finns ett negativt samband mellan antalet gilla och hur genomtänkt och intressant ett inlägg är), lägger de dessutom upp en bild på "sol skenet", "morgon kaffet" eller "mellan målet" så åtnjuter de en expotionell ökning av antalet gilla och kan dö lyckliga.

En del blir för personliga (man vill liksom inte veta detaljer om folks hudveckseksem) och andra vågar, eller vill inte av rent principiella skäl, skriva någonting alls, de är de så kallade Facebookspökena (jag kom precis på ett  nytt ord, om fem år finns det i Svenska Akademiens Ordbok, jag lovar, fast nej förresten de skriver inte in sammansatta ord, men annars så hade det kommit in, det är jag säker på). Facebookspökena finns där ute men du ser aldrig någon aktivitet från deras sida. De allra mest anonyma av dem har inte ens en profilbild. Man kan bli lurad av att de aldrig någonsin trycker på gilla eller skriver en statusuppdatering och tro att de aldrig är inne på Facebook. Men så behöver det absolut inte vara. En del av dem läser nämligen ALLT som alla andra skriver och de tycker och tänker en hel del men de visar det aldrig genom en kommentar, ett gilla eller en smiley. De för förmodligen statistik över vilka som skriver de mest korkade, de roligaste, de mest intressanta och de minst och de mest PK:iga statusarna. Förmodligen har de också en ständigt föränderlig lista över sina 10 favorit- respektive mest hatade facebookvänner. Kanske jobbar de för PK-maffian eller SÄPO rent av. Man vet inte så noga. Facebookspökena har i alla fall missat att det hela går ut på att samla gilla. De är de farligaste Facebookvännerna. För de minns allt du någonsin har skrivit, säkert även det du har raderat, för de har redan sparat ned det i ett worddokument, och de kan när som helst använda det emot dig - i den verkliga världen.

Sen finns det de som hemskt gärna vill ha jättemånga gilla men som inte liksom har något att tillföra (vilket de förvisso inte alls är ensamma om men de är ensamma om att i alla fall ha självinsikt nog att inse att de inte har något att tillföra) och därför ägnar sig helt åt att okritiskt dela allt som kommer i deras väg. En del av dessa delare riktar in sig främst på att dela bilder med så kallade visdomsord - fantastiskt banala upplysningar om att vi ska fånga dagen och att skönhet minsann kommer inifrån (det måste vara en synskadad och/eller ful människa som kom på det) och annat trams. Så konventionellt att jag dör lite varje gång. En del av dessa texter är dessutom otroligt korkade. Just nu delas det några så kallade husregler som man ska smacka upp på väggen är det tänkt. Kommentarer som "åhhh så fint" och "åh så bra" och så vidare haglar. Jag tycker att det är enastående idiotiska regler. Vilket jag genast skrev men ångrade mig när jag insåg att jag hade ett par tusen vänliga om än något naiva gillajägare (tjoho jag kom på ett nytt ord igen) emot mig och jag ville faktiskt inte göra dem ledsna, på riktigt, så jag tog bort min syniska kommentar och tryckte på gilla istället. Bland annat så ska man enligt dessa husregler säga att man älskar varandra varje dag och så ska man alltid vara ärlig och givetvis alltid tacka för maten. Man ska alltså säga till sambon att hens middag var ganska misslyckad och smaklös faktiskt och sedan säga "men tack i alla fall och jag älskar dig, fast det där sista sa jag bara för att jag måste för just idag är jag sjukt jäkla less på dig och så börjar du bli fet också". Och ungarna ska säga till plastföräldern att "jag älskar dig fast nu ljög jag för jag hatar dig egentligen för du har förstört våra liv och så har du fult hår". Det där med att alltid vara ärlig blir inge bra. Jag lovar.

Ibland kan man försöka vara rolig men då vill det till att andra också inser att man är rolig. Så är emellertid inte alltid fallet. Ibland är jag till exempel sjukt jävla tokrolig men ingen annan tycks begripa det, eller ja inga förutom det lilla fåtal mycket begåvade och älskvärda människor som tycker att jag är rolig. Och de är mycket begåvade och älskvärda främst just för att de har vett att förstå att jag är rolig. Ibland kan man skriva något skarpt om samhället och politiken men det uppskattas absolut inte av majoriteten. Det uppskattas bara av samma fåtal begåvade och älskvärda människor som även har vett att inse att jag faktiskt är rolig, ibland i alla fall. Att uppskatta min humor och det jag skriver är en väldigt bra kompetens tycker jag. Något att nämna i CV:et.

De flesta facebookare skriver om så vardagliga saker på ett så opersonligt vis att det förmodligen skulle vara väldigt svårt att avgöra vilken som egentligen har skrivit deras inlägg om man skulle hålla för namnet och bilden på facebookaren ifråga. Man kan förstås gissa sig till vem det skulle kunna vara utifrån antalet felaktiga särskrivningar men det är inte alldeles säkert för särskrivningsproblematiken är inget unikt - det är en epidemi värre än Ebola. När det gäller opersonliga bilder på den nyinköpta ljuslyktan från Åhléns eller på dagens köttfärslimpa eller på regnet eller solen eller blåsten över Storsjön eller den blonda lintotten så är det på det hela taget nästan omöjligt att veta vem som ligger bakom fotot och statusuppdateringen. Alla verkar ju ha ljuslyktor och laga mat hela dagarna och ha blonda lintottar. Även jag lägger ibland upp den typen av bilder, förutom just på lintottar till småbarn. Inte just på köttfärslimpor heller av den enkla anledning att jag hemskt sällan ser en köttfärslimpa, i synnerhet inte i mitt eget kök och extra i synnerhet inte köttfärslimpor som jag har lagat själv. Senast jag gjorde en köttfärslimpa var nog år 2008 i ett desperat försök att verka vara en huslig sambo och ett bra giftasämne, det gick sådär kan jag säga. Jag fick återigen höra att jag är en tornado i köket. På ett dåligt sätt. Hur som helst. Det är knepigt det där med Facebook.

Om ni tycker att jag skriver många och långa statusuppdateringar så kan jag meddela er att ni inte ens ser hälften av alla statusuppdateringar jag i själva verket skriver. Jag skriver mängder med texter som jag väljer att publicera under kategorin "Bara jag". (Till er som har en tendens att skriva statusuppdateringar när ni är i ett särskilt känslosamt stämningsläge och/eller har druckit ett par öl är sekretessinställningen "Bara jag" ett hett tips). Jag använder mig av denna inställning för att jag vet med mig att jag skriver snabbare än jag tänker, så vis av erfarenhet har jag lärt mig att inte direkt trycka på skicka utan först efter att ha läst och begrundat texten några hundra gånger eventuellt låta omvärlden se den. Oftast drar jag slutsatsen att mina långa upprörda inlägg över sakernas tillstånd, politiker och mediers kollektiva dumhet eller ett tionde inlägg om Skippys förträfflighet inte är sådant som folk vill läsa, inte varje dag i alla fall, åtminstone inte flera gånger om dagen. Hur som helst, folk vill ha lagom mycket bilder på ungar, middagar, vardagsmyyys och ljuslyktor på fejan, inte långa arga inlägg om saker som utspelar sig utanför hemmet, gymmet och den lokala ICA-affären. Så jag ska skärpa mig, jag lovar. Men det är inte bara jag som gör dryga inlägg på Facebook. För en del verkar på fullt allvar tro att 10 statusuppdateringar per dag om vad deras småbarn har haft för sig sen sist, det vill säga den senaste timmen, är av allmänt intresse. Småbarn verkar dessutom inte ägna sig åt så många världsrevolutionerande grejer om jag ska vara ärlig, de verkar mest äta med hela kroppen, skita, sova, ständigt drabbas av feber, otäcka utslag och andra åkommor, vara sura och griniga eller någon gång ibland vara irrationellt överlyckliga över en kanelbulle eller en pinnglass.

Ett litet men inte obetydligt ord.

Missbruket av ordet "ju" kan göra mig vansinnig. Ju kan ha flera betydelser (jag har för säkerhetsskull läst en C-uppsats i ämnet). Den vanligaste betydelsen är att ordet implicerar att det man berättar är något som den man talar med vet eller bör veta eller något som är allmänt känt, typ "jorden är ju rund", "köttbullar är ju inte en grönsak" eller "Takida är ju överskattade" osv. Saker som man tar för givet att den man talar med redan känner till.

Jag har irriterat mig på ju-missbruket i 7,5 år, det vill säga lika länge som jag har bott i Östersund. Nu är det mest irriterande men i början var det jobbigt på riktigt och skapade många missförstånd. Speciellt jobbigt var det när jag var ny på en arbetsplats. Varje gång någon sa något i stil med "du ska ju göra så här", "det är ju det där programmet som du ska använda" kände jag mig dum. Det här är alltså något jag bör veta tänkte jag. Jag har missat något! Jag har blivit akut senildement och glömt att jag redan har fått den här informationen tidigare! Allt för sent insåg jag att ju bara är ett utfyllnadsord här uppe, det används hela tiden och betyder för användaren ingenting. Problem uppstår dock när en jämtlänning kommunicerar med någon utanför republiken Jämtland. Jag vill en gång för alla klargöra det här: att använda ordet ju när man informerar någon som rimligtvis inte vet eller bör veta det man tänker berätta är drygt (såvida du med säkerhet inte vet att den du pratar med också delar uppfattningen om att ordet bara är ett utfyllnadsord), i synnerhet när man berättar för kunder att det ju är på det ena eller andra sättet eller att kunden ju har gjort fel enligt företagets egna interna regler, något som är omöjligt för en utomstående att veta. Det blir en uppläxande ton i samtalet och den man talar med får känslan av att hen har missat något hen bör känna till. I andra sammanhang blir det bara konstigt. Som när någon som man träffar för första gången börjar berätta att hens morsa ju gillar Hem till gården, att hen ju har en fjällstuga och att deras hund ju heter Rufus. Man undrar om  människan på fullt allvar tror att hens liv och leverne tillhör allmänbildningen alternativt att hens liv och leverne faktiskt tillhör allmänbildningen (är det en superkändis jag pratar med?) eller att hen tror att hen redan har berättat det här tidigare eller att hen faktiskt har berättat det här tidigare och att man själv har fått en blackout eller att hen bara är skum. Hur som helst det blir inte bra.

"Ja men kunderna ska ju inte kontakta oss den vägen" får man alltid som svar av en viss organisations östersundskontor när man upplyser dem att det är någon som har sökt en viss person på deras arbetsplats upprepade gånger (i vissa fall i månader) genom att ringa just det nummer de själva har angett. Växeln kopplar då kunden till den person de söker, i alla fall är det det kunden tror. I själva verket hamnar de hos en låtsastelefonsvarare och utan att veta om att de ju borde veta att det är just en låtsastelefonsvarare så lämnar de naturligtvis ett meddelande. Men ingen ringer tillbaka. Så man gör om proceduren efter några dagar. Denna gång blir de eventuellt kopplad till en annan persons låtsastelefonsvarare.

Saken är den att enligt denna organisations interna regler så får inte kunder eller omvärld söka enskilda personer. Så ringer man dem på det nummer de själva har angett och via deras växel söker den person som har skrivit under det papper man håller i handen alternativt det mejl man har fått så borde man rimligtvis begripa att man blir kopplad till en låtsastelefon och en låtsassvarare ju. Allt ska ju gå via en specifik avdelning nämligen. Denna avdelning skall sedan be den person man söker att återkoppla till kunden, fast helst inte, för arbetar man för den här arbetsgivaren skall man så långt som möjligt undvika kontakt med kunder/klienter/allmänhet. Och det här ska alltså resten av världen bara veta. Jag har framfört det ologiska i deras resonemang ett flertal tillfällen. Jag menar ringer man dit, ber att få tala med en viss person och får till svar "javisst jag kopplar dig till hen" så tror man ju att man faktiskt blir kopplad till personen i fråga och inte ut i ett ingenting. Men varje gång jag framför det får jag samma svar upprapat: "Kunderna ska ju inte kontakta oss den vägen". Det här är service när den är som bäst. Ju.

Cirkusdirektörer och x-krokar.

Helt plötsligt var jag återigen ofrivilligt invigd i en klubb för inbördes beundran. Eller nej förresten det är inte så mycket inbördes beundran. Det är främst beundran av huvudpersonen i klubben: solen i solsystemet. Cirkusdirektören själv. För sådana sammanhang är oftast en jäkla cirkus och det är fullt sjå att hålla reda på "who's in and who's out". Det är precis likadant som på skolgården där den dominanta tjejen/killen bestämmer vad som är rätt och vad som är fel, vad som är cool och vad som är ocool, vem som får vara med och vem som inte får vara med. En del vuxna människor är inte ett dugg bättre. De har aldrig lämnat skolgården. De vill stå i centrum och diktera villkor och bestämma de outtalade reglerna. De bestämmer vilka som får vara med i sekten och vilka som inte är välkomna. Kung eller Drottning Sol som höjer de sina till höjderna och spottar på alla andra. Skeptiker gör sig icke besvär. Men jag var en skeptiker, från början i all fall. Men smicker, namedropping och de andra medlemmarnas odelade positiva utrop angående huvudpersonen i cirkusen gjorde intryck. Och så var jag där igen - medlem i något jag egentligen inte ville vara medlem i, del i en jäkla cirkus med en manipulativ fjant i centrum. Hur kunde det bli så? Jo jag tänkte som så att säger alla dessa personer som självklart enligt min fantastiskt goda självbild är mer vettiga, trevliga och begåvade än mig att det är på ett visst vis så måste det ju vara sant. Vem är jag att ifrågasätta?

Det är en idiotisk inställning. Det vet jag mycket väl. Majoriteten har ju nästan alltid fel. Det vet jag också. Så om de allra flesta tycker att något är vettigt och sant så är det allt som oftast inte det, i synnerhet om medierna också tycker att det är vettigt och sant. Därför ska man alltid förhålla sig jäkligt skeptisk. Jag vet, det är dötrist. Det är mycket roligare och lättsammare att helt naivt och utan eftertanke i kör ropa halleluja. Det är jäkligt skönt att höra till och att tro på något. Det går inte att komma ifrån. Att låta sig bli lurad. Speciellt för mig som saknar tro på det mesta. En lättnad att ibland bara ge sig hän och sluta tänka. Sluta googla, kolla referenser, läsa på och ifrågasätta. Det är ganska skönt att slippa det ibland.

Min gamla kemilärare Egil (r.i.p.) skulle gråta. Han gillade att lura oss för att sedan stäcka upp pekfingret i luften och med en röst och en auktoritet som en präst dundra "Glöm inte det 11:e budordet: Låt dig icke luras!". En väldigt blond tjej i klassen fick stort huvudbry över det där. "Varför har jag aldrig fått veta att det finns 11 budord?! Jag trodde det bara fanns 10". Vi andra skrattade rått och lät henne fortsätta känna sig just lurad. Likaså när hon envisades med att utmana den sadistiska fysikläraren som en gång hoppade in som vikarie för den snälla kemiläraren. (Det fanns två kemilärare på min högstadieskola: en väldigt arg med vaxad mustasch (som någon dödsföraktande niondeklassare klippte av, enligt ryktet knuffade den arga kemiläraren som hämnd, nu med en mycket passande Hitlermustasch på ena sidan, ut niondeklassaren genom en glasdörr, det är mycket troligt att det faktiskt är sant men ingen förutom den dödsföraktande niondeklassaren var intresserad av att göra "en grej" av det hela, allra minst rektorn och till syvende och sist så var en dödsföraktande niondeklassaren en idiot, om den saken var alla rörande överens och lite glassplitter i ansikten har väl ingen dött av, ja så var det på 90-talet, i alla fall i Tierp) och så den fredliga kufen Egil med kutrygg.) Hur som helst den mycket blonda tjejen i klassen utmanade den sadistiska fysikläraren som för tillfället vikarierade för den vänliga kemiläraren att man visst kunde hålla i ett visst provrör utan att bränna fingrarna. Den sadistiska fysikläraren skrattade elakt och såg ut som Jabba de Hutt i Starwars. Han var på det stora hela väldigt lik Jabba de Hutt både till utseende och personlighet. Han var märkligt nog gift med den bästa och mest pedagogiska läraren på skolan (fast hennes pedagogik var så långt ifrån de nya idéerna om att läraren ska vara en "guide on the side" som det bara går, hon körde klassisk katederundervisning och nolltolerans när det gäller stök, säga vad man vill om det men jag tror inte att någon av hennes lever fick IG i matte). Margareta var en liten kvarleva från en svunnen tid med papiljottlockigt hår och dräkt som gillade att räkna på x-krokar (som förmodligen ingen född efter 1940 har en aning om vad det är, allra minst hennes elever, men vi ställde snällt upp ekvationer med hennes x-krokar och spikade proven). Margareta hade också en förmåga att stirra på en med en genomträngande isblå blick om man händelsevis inte lyssnade på henne, ritade på bänken eller tisslade och tasslade. Vid de tillfällena stannade tiden, allt blev tyst som i graven, ingen vågade andas, Margareta förvandlades från en söt papiljottlockig tant till en gravallvarlig zombie, hon bara stod där och stirrade på en. Hon hade pli det ska gudarna veta. Utan att någonsin skratta rått och håna eleverna som Jabba de Hutt. Bara för att man så fruktansvärt ogärna ville göra den lilla söta tanten besviken (eller utsättas för den genomträngande isblå zombiblicken för den delen) så såg man till att lära sig. Jag vet inte om sådan lärare finns längre. Men hade alla lärare varit som den lilla tanten med isblå genomträngande zombiblick så hade skolresultaten i Sverige sett bättre ut, det är jag säker på. Nu för tiden får man säkert inte stirra med genomträngande isblå zombiblick på eleverna. De kan säkert anmäla läraren för trakasserier eller nåt.

Hur som helst de flesta kloka människorna är ju lite märkliga och kufiga, så även snälla Egil (fast en gång jagade han en elev med en tång men hon förtjänade det). Hans stackars son blev hemskt hånad p.g.a. sin kufiga far och till råga på allt blev stackaren faderlös redan i 7:an eller 8:an då hans grånande relik till farsa tvärdog. Hur som helst det hände att den kufiga kemiläraren rullade in sig i den jättestora utdragbara planschen framme vid tavlan (ja jag vet att det låter som jag är född på 1890-talet men det fanns faktiskt ihoprullade kartor och planscher på min högstadieskola) i ren frustration när hela klassen låtsades vara obildbar, det var ju som coolt att inget kunna och inget fatta, att spela urbota dum tonåring som med öppen käft tuggade tuggummi och med en provocerande krokad uppsyn hade ett enda universalsvar på alla frågor "jag vet int" alternativt "inte fan vet jag" eller ännu hellre bara se extremt ointresserad ut och rycka på axlarna. Ungdomar är märkliga varelser.

Nu lämnar vi kemiläraren och min högstadieskola och återkommer till ämnet: Sekten. Efter ett tag så manipulerade jag mig själv att på allvar börja tro på cirkusdirektören. Osäkerhet och dåligt självförtroende gjorde att jag helt plötsligt hade köpt paketet. Trots att det kändes fel i magen och någonstans i hjärnas vindlingar skrek något NEJ. Det låter ju bra och vettigt och logiskt men är det här verkligen en vedertagen metod? Finns det belägg? Är det ens vetenskap eller är det rent humbug? Har man gått en utbildning så måste man ju kunna berätta var man har utbildat sig. Allt annat är ju ytterst suspekt. Dessa tankar fanns i bakhuvudet. Jag försökte göra reachers, kolla upp, goolga. Ingenstans fann jag stöd för cirkusdirektörens påståenden men bara det att de var så jäkla säkra på sin sak fick mig att ändå tro på det, fast aldrig helt och hållet. Jag trodde det när jag så att säga dansade i cirkustältet och komplimangerna och uppmuntrande tillrop haglade (vem vill inte känna sig duktig?) men strax därefter så infann sig den där känslan av att ha blivit lurad. Av att ha varit jäkligt korkad.

Som tur var gick det hyfsat fort för mig att spräcka hål i bubblan. Men det blev en dyr lisa. 450 kr i timmen kolsvart för att utsätta mig och mitt djur för en jävla skitmetod som förstör mer än hjälper. Och det här är bara ett fall av alla skojare i hästbranschen. Folk som säljer på naiva människor som så gärna vill vara goda hästägare medel, metoder och så kallad utbildning som i bästa fall inte alls är lika verksamma som de påstår och i värsta fall är direkt skadliga. I fortsättningen ska jag lyssna på mitt kritiska jag och aldrig köpa en tjänst av någon som påstår något som hen inte har stöd för. Jag vill ha meritlista, referenser och examensbevis. Nja inte riktigt men jag tänker aldrig mer utsätta mig och mitt djur för suspekta eller bara överreklamerade metoder utförda av självutnämnda experter som inte har kött på benen. Fast det är lättare sagt än gjort. Jag kommer bli lurad igen. För jag kan bara inte förstå hur folk kan vara så fräcka. Hur man kan stå rakt upp och ner och hitta på? Fast så enkelt är det nog inte när jag tänker efter. Det som verkar vara ljug kan ibland vara sanning för de som tror på det. De ljuger inte, de tror själva på det de håller på med till 100 procent, de har själva inte förmågan att ifrågasätta. Det finns hur många exempel som helst. Laserbehandling t.ex. Ja det är verksamt men det är inget undermedel. Jag ifrågasatte en gång det hela. Broschyrerna var ju utgivna av de som säljer laserapparater och jag frågade om det fanns någon forskning som bevisade att det hade en sådan fantastisk effekt som påstods. "Det gör det ju! Läs broschyren!" fick jag som argt svar. Men nej broschyren i fråga levde inte alls upp till vad jag eller forskarvärlden skulle klassa som statistiskt säkerhetsställda fakta. Enstaka exempel är inte bevis. Men det där förstod personen i fråga inte alls. Det finns många metoder och behandlingar som är effektiva i vissa sammanhang men bevisen är vaga och kan därför inte användas inom sjukvården. Det betyder inte att de nödvändigtvis är värdelösa men man ska vara försiktig med vad man lovar. Det finns andra metoder som man tror har varit verksamma på en del individer men det duger inte som bevis. Alla dessa homeopatmedel och dunderpulver och likande. Om det skulle vara magiska medel så skulle läkemedelsbranschen ha anammat det direkt. Men det hjälper inte att argumentera. De troende vill inte bli påkomna att ha spenderat pengar på ett luftslott. En del vill helt enkelt bli lurade. Men jag erkänner villigt. Jag har gått på en del "bluffar". Jag har velat tro att det finns så kallade snabba lösningar. Men det finns det sällan. Tyvärr.

Men dessa sekter och blint troende och lurendrejare finns överallt i säkert alla branscher men i hästbranschen så verkar de vara överrepresenterade. Ingen verkar sälja på bilägare ett dunderpulver som hälls i tanken och sedan självläker de utslitna bromsarna och rosten försvinner. Det kanske finns men jag har aldrig hört talas om det. Men vem fan som helst som har tillräckligt dålig självinsikt och tillräckligt lite skrupler kan börja ta betalt för att låtsas kunna lära folk rida, rida till deras hästar, uppfostra deras hästar, behandla dem för riktiga och påhittade krämpor, sko dem, köra dem och va fan som helst. Alla med dåligt självförtroende och bristande kunskaper är perfekta offer. Bara att snacka ihjäl dem och få dem att tro att de är för inkompetenta och odugliga att reda upp situationen själva. Att deras häst förtjänar den hjälp som erbjuds, vad det än kostar. Och vem vill inte göra det bästa för sin häst? Jag kan tänka mig att det är samma sak med föräldrar. Om någon s.k. expert säger att ditt barn behöver en speciell sorts massage en gång i veckan eller vad det nu kan vara så kanske man köper det oavsett pris av rädsla att annars vara en dålig förälder. Av rädsla att det annars ska hända något och detta något sedan kommer att tynga samvetet för all framtid. Ingen med ett samvete vill resten av livet gå runt och tänka: Jag kunde ha gjort något men jag lät bli. Och därför är de som bryr sig perfekta offer. Och de desperata. De hårdhudade och de samvetslösa klarar sig alltid. Slutsats av detta? Ingen aning.

Skavsår och foliehattar

Nu var det jäkligt länge sen ni hörde från mig. Eller läste från mig kanske är mer korrekt uttryckt.

En lång varm sommar har passerat. Och med värmen försvann inspirationen, motivationen och lusten till det mesta. Värmen har en stagnerande inverkan på världen. Inte undra på att det går sådär för länderna söder om ekvatorn: "Ska vi ta tag i det här med demokratin, mänskliga rättigheter och välfärden idag?" "Nej vafan orka det är 35 grader varmt" och sådär fortsätter det i all oändlighet. Can't blame them. Själv orkar jag knappt borsta tänderna om det är över 25 i skuggan. Hur som helst så kanske det här var den soligaste sommar som jag har upplevt. Om vi bortser från somrarna när jag var liten alltså. För då varade somrarna i ett sekel ungefär och det var alltid badväder. Det är märkligt det där. För de som är tio år yngre än mig hävdar nämligen samma sak, att deras barndoms somrar varade i ett sekel och att det alltid var badväder. Men jag vet ju att det inte var oändliga somrar med fint väder när de var barn i början av 2000-talet. De ljuger alltså. Huruvida somrarna var oändliga och ständigt soliga innan min tid är däremot svårare för mig att veta. Men jag misstänker att generationerna innan mig också ljuger. Men jag VET att somrarna när jag var barn varade i ett sekel och att det var badväder varje dag. Ja jag vet att det låter konstigt men det var så. Man kan förstås kika på SMHI:s statistik för att ta reda på om andra generationer ljuger (fast det vet jag ju redan att de gör). Men SMHI kanske också ljuger! Låtsas att klimatet har blivit varmare fast det egentligen är tvärtom. Klimatförändringarna kanske är en konspiration. Precis som att kondensationsstrimmorna efter flygplanen egentligen är chemtrails, det vill säga kemikalier utsprutade för att kontrollera vädret eller kommunicera med rymdvarelser eller förgifta oss eller något ännu värre, syftet är lite oklart men säkert är i alla fall att det är USA som ligger bakom. Naturligtvis. Det är sant, det var en med mössa av aluminiumfolie som sa det.

Nog om detta. Sommarhelvetet är över och jag är lättad. Jag var lite orolig där ett tag att den verkligen skulle vara i ett sekel. Men så började det piska hagel och klass 2-varningarna stod, precis som regnet, som spön i backen. Då känner man sig hemma igen. Och jag äger fortfarande inga gummistövlar. Det är inte så lite kontroversiellt om man bor i Jämtland. Men ännu mer provocerande är att inte äga ett par Lundhagsbyxor och ett par vandra-i-fjällen-kängor. Men det gör jag som tur är. Det var några kritiska månader där i början när jag precis hade flyttat hit från Uppsala. Spatserade runt i högklackade stövlar och ofodrat kappa och riskerade nästan livet. Inte för kylans skull utan för att jag var rädd för att bli offentligt spöstraffad för förargelseväckande beteende. Det är fan respektlöst att inte bära Lundhags i Östersund. Det lärde jag mycket snart. Lundhags och vandra-i-fjällen-kängor är aldrig fel. Det går utmärkt att kombinera med finskjortan eller brudklänningen. Men det där är historia. Jag har acklimatiserat mig. Nästan. Det skulle vara det där med gortexjackan och fodrade gummistövlar som saknas... och att jag har en sisådär 20 par högklackade skor som är i princip omöjliga att gå i på Östersunds kullerstensgator, i synnerhet när de är täckta med is. Och det är de ju, åtminstone 11,5 månader om året. Det blir ett jäkla sjå de där två isfria veckorna när alla skor skall hinnas användas. Men om vi bortser från de där liken i garderoben så kanske jag kvalar in att bli fullvärdig medlem i Republiken Jämtland. Fast det är inte så troligt när jag tänker efter. Jag kan nämligen inte Jämtlandsvisan. Fast det vågar jag knappt säga högt. För det är ett hån mot republiken Jämtland, dess president och säkert mot självasta landskapsbjörnen. Därför låtsas jag att jag kan texten och mimar när det är dags för allsång. Och det är det ofta. Jämtlandsvisan sjungs nämligen i alla möjliga och omöjliga sammanhang, inte minst varje kväll under krogsstråkets 9 festdagar. Det är gravallvarlig allsång med djupt rörda och kraftigt intoxikerade jämtar ackompanjerat av fiolspelande blonda fagra jämtländska män (dessa jämtländska män!) som avslutning varje natt. Och varje gång jämtlänningarna ställer sig upp i givakt och med tårade ögon, handen på hjärtat och med skälvande röst brölat eller sjunger republiken Jämtlands egen sång så känns det som att jag har infiltrerat en sekt. Jag bara väntar på att de ska börja heila eller hamna i trans eller börja offra klyktattare (för er som inte är ifrån Jämtland - klyktattare är alltså Sundsvallsbor och de står ungefär lika högt i kurs som stockholmare och miljöpartister). Nej man måste nog ha bott här i åtminstone 32 generationer om man ska bli riktigt accepterad. Det är ungefär som i Tierp alltså. Jag får nog förlika mig med att alltid vara utböling. Fast å andra sidan så har jag en förmåga att acklimatisera mig hyfsat var jag än bor. Landsbygd, stad, USA, England och i republiken Jämtland. Vad som blir mitt nästa hem får framtiden utvisa.

Apropå att vara utböling så har jag faktiskt lämnat Jämtland vid tre tillfällen i sommar och varit lite turist. Jag har kört 62 mil norrut, närmare bestämt till Luleå för att fira lillbrorsans student. Jag har varit på flum-mys-festivalen Urkult i Näsåker (bojkottade Storsjöyran även detta år). Och jag har kört 110 mil söderut ner till Halmstad. Sverige är sannerligen ett långt land. Jag och Karro körde en Västerås-Bochnia-Krakow-Tierp-Halmstad sväng på 2 veckor. Det var inte en vanlig svenne-charterresa alltså. Men det blir sällan speciellt svennigt när vi gör något ihop å andra sidan. Fast lite som all inclusive var det ändå. För var vi än kom blev vi bortskämda med bäddade sängar och dukade bord. Våldsgästande är ett annat ord man kan använda. Men jag vill ändå tro att våra värdar var lite roade av vårt sällskap trots allt. I alla fall de första 2-3 timmarna. Det mesta gick förvånansvärt bra. Förutom den där gången vi skulle ta oss hem till moster Berit. Vi hade varit på Big Power Meet och fått oss en livslång dos av moonande raggare och skulle promenera hem. Jag hittade ju tillbaka till villakvarteret, inga problem. Trodde jag... Dessutom finns det ju GPS. GPS är en fantastisk uppfinning. Om man håller mobilen rätt vill säga. Håller man den upp-och-ner blir det jättesvårt. Vi hamnade i en så kallad stadsskog men egentligen var det ett svart hål. Jag talar om parken/skogen i Hammarby, Västerås. Säkert 2 km i diameter. Gå inte in där! Det finns förvisso elljusspår och skyltar men det leder dig bara runt i cirklar eller till en fotbollsplan med högt stängsel. Jag föreslog i och för sig att vi skulle slänga handväskorna före och sedan klättra över. Som tur var genomförde vi inte min idé. Vi hade förmodligen fastnat i gallret eller blivit spetsade och hängt där än idag. För skogen bredvid moster Berits villakvarter i Västerås är så stor och djup att det säkert tar åratal innan någon skulle hitta oss. Som Amazonas regnskog ungefär. Åtminstone om man är beskaffad med vårt lokalsinne och håller GPS:en upp-och-ned. Efter två timmar kom vi i alla fall ut ur parkhelvetet och insåg att vi befann oss hundra meter från moster Berits villa. Det är gånger som den som man påminner sig själv om varför man inte ska gå in nya högklackade sandaler på en festival. Efter det var jag tvungen att gå i skitfula gummi flip-flops i en vecka. Det var fruktansvärt. Den värsta förnedringen jag varit med om.

Att vara arg i onödan och män som heter Ove

Just i detta nu går min granne tillika självutnämnd kontrollant och polis förbi mitt fönster för en av alla hans dagliga kontrollrundor. Han iakttar noggrant att ingen har tappat något skräp på gatan utanför, att ingen har parkerat en cykel fel, att soporna inte är felsorterade, att jag inte har bokat en tvättid jag inte utnyttjar eller har bokat mig på 3 tider på raken vilket är strängeligen förbjudet (ja jag har fått skäll för denna extrema nonchalans jag dessa gånger har uppvisat, nu är det ju visserligen så att det är väldigt gott om tvättider då de flesta i huset verkar ha egen tvättmaskin, resten är pensionärer och kan tvätta när f*n de vill, men rätt ska vara rätt, det är han noga med vår kära bostadsrättsfascist) och skriver noggrant upp de registreringsnummer han inte redan kan utantill. Han utför sitt obetalda jobb med en imponerande nitiskhet och med en uppsyn som skrämmer de flesta. Det finns en Ove i alla bostadsrättsföreningar. (Har ni inte läst boken En man som heter Ove - gör det.)

Häromdagen hände något märkligt. När jag skulle ta av mig ridstövlarna upptäckte jag att dragkedjan på båda stövlarna hade delat på sig. Jag har haft stövlarna i 2-3 år och det har aldrig varit några problem med dragkedjorna. Så helt plötsligt är båda paj! Det får mig att återigen uppta min teori om att alla produkter har en tidsinställd förstöra-sig-själv-funktion. Tidpunkten för när produkten skall sluta fungera beror på typ av produkt, fabrikör och hur lång garantin är. Mobiler till exempel går alltid sönder efter 1 år (mina går sönder efter 2-3 dagar men det är en annan historia). Prylarna ska helt enkelt inte hålla för länge, i synerhet inte teknik. De skall gå sönder direkt efter att garantin har gått ut så att man skall springa till butiken och köpa nytt.

Men att ridstövlar också har en förstöra-sig-själv-funktion förvånar mig lite. Men jag är i ärlighetens namn mer förvånad över att mina ridstövlar har hållt så länge. De är inköpta på Hööks. För er som inte är hästmuppar så kan jag berätta att Hööks är en lågpriskedja för häst och ryttare. Problemet är att många (inte alla, märk väl) av sakerna de säljer inte håller för stallklimat. För att inte riskera att få arga blickar när jag nästa gång kliver in i den lokala Hööksbutiken (den här stan är hemskt liten) vill jag passa på att säga att jag även har köpt en hel del bra grejer på Hööks och jag kommer fortsätta att handla en del saker där. Men det är tyvärr så att en del grejer de säljer är lite mer My Little Pony och Barbiehästar. Ridbyxorna för 679 spänn börjar noppra sig och falla i bitar efter första användingen, handskaran är snygga men är inte riktigt gjorda för att mocka skit, rida och lasta hästar. De är åtminstone inte gjorda för att lasta min häst. Jag har vissa gånger avverkat ett par handskar på en lastning och då är det ändå handskar för över 200 spänn. Sådana gånger kan jag nästan, för en kort stund, glömma bort hur underbar min häst är. Det kan hända någon gång mellan den femte-elfte och femte-tolfte gången som han står bakåtlutad som en istadig åsna och sätter alla sina 450 kg emot mig för att stunden senare stå på bakbenen och kasta sig bakåt. Att han inte har fattat än att när det gäller viljornas kamp så vinner jag alltid. Han må vara jäkligt envis men jag är Ior gånger 100. Två åsnor som blänger på varandra och försöker överlista varandra, säkert en underhållande syn. Men ibland går det hur bra som helst. Som igår. Då är han värd en miljon. Minst.

Men det är som det är med dessa fyrfotingar, man kan aldrig förutse exakt hur de ska reagera och vilket humör de är på, deras toppar och dalar matchar sällan våra. Det är det som är charmen och utmaningen. Det gör att det blir så oändligt mycket mer värt när man lirar ihop, när man lever i symbios, när man talar samma språk, när man blir ett. Det är magiskt. Och jag har hört att de svåra hästarna är de bästa. Det har jag tagit basta på. Han är smart min häst och har integritet. Han väljer sina människor med omsorg. Han är känslig och tuff på samma gång. Han är stark, vig (just att han är vig visade han i helgen när han gjorde en bakåtkullerbytta utan att ens bli stel), vänlig, nyfiken, har en fantastisk fysik och en arbetsmoral som arbetarpartiet Moderaterna måste avundas. Hade genomsnittssvennen varit lika ambitiös och arbetsvillig som Skippy så hade vi löst mycket. Men nu var det ju inte en hyllning till min häst jag skulle skriva... Även om ett mer intressantare ämne än Skippy knappast går att finna.

Det var ju det där med produkter som inte håller. Det finns få saker som gör mig så rasande som när grejer går sönder. Och det är hemskt synd för mina grejer går sönder hela tiden. Och ju mer de går sönder ju argare blir jag och ju argare jag blir ju mer går prylarna sönder. Hot om våld och stryk i förebyggande syfte fungerar hemskt dåligt på teknik har jag upptäckt. I måndags köpte jag en ny mobil, väl medveten om att den antagligen skulle lägga sig ned och tvärdö bara för att jävlas med mig redan innan veckoslutet. Jag blev alltså inte förvånad när jag i torsdags upptäckte att det liksom var ett hål på sidan på min mobil. Det såg ut som det saknades en liten lucka. Fan. Gick till PhoneHouse väl förberedd med argument för att kunna reklamera. Jag bestämde mig för att vara benhård - det var inte jag som hade varit oförsiktig (och för en gångs skull så hade jag inte varit det, bara tappat den i golvet ett par gånger), den linjen skulle jag hålla stenhårt. Men jag behövde aldrig använda mina inövda argument. Det var nämligen inget fel på telefonen. Det skulle vara så. Det var en magnet som används om man ska ladda mobilen med en speciell laddningsdocka. Se där. Man lär sig nåt nytt varje dag. Och jag hade varit förbannad i onödan.

Underbara uppblåsbara...

10 sekundmeter och 10 grader varmt. Jämtländsk sommar när den är som bäst. Börjar känna att jag och Karro börjar ha en giltig ursäkt för att vi ännu inte har köpt den där monstergummibåten vi skrutit om.

I sju års tid har jag väntat på att någon cool person som har en yacht utanför Marité ska dyka upp i mitt liv. Men det har inte hänt än. Väl medveten om mina bristande kunskaper i båtskötsel och att båtfan kommer att gå sönder och jävlas och kräva en jäkla massa underhåll samt att en hamnplats nedanför min lägenhet kostar mer än vad min budget klarar har jag de senaste somrarna börjat fundera på att bygga en flotte som kan tjuvparkeras bredvid båtplatserna. Men orka liksom. Då kom jag på att en stor fet gummibåt skulle vara perfekt. Bara att blåsa upp den dagen om året då solen värmer på Storsjön. Resterande dagar förvaras den i vardagsrummet. Helt onödigt att tömma den på luft när man ändå säkert skall använda den snart igen. Någon realistisk tråkmåns frågade om det verkligen skulle gå att få in båten genom dörren och om den inte skulle ta väl mycket plats i vardagsrummet samt att den skulle vara blöt och att jag har en inneboende som kanske inte skulle gilla idéen fullt lika mycket som jag. Jag har vänligt men bestämt vägrat att lyssna på några som helst goda råd och invändningar av det slaget.

Vem om inte Karolina skulle tycka att min idé var strålande? Hon nappade direkt. Och nu har vi hittat den perfekta båten. Över 3 meter lång och håller för flera hundra kilo. En uppblåsbar dröm. Men det har inte blivit av. Än. Och som vädret nu är känns det som en något onödig investering. Men man vet inte. Rätt vad det är är det 25 grader varmt och då önskar man att man hade en 3,15 meter lång gummibåt i vardagsrummet. Det kan hända. Och när det händer då jävlar. Då är det vi som är coolast i stan när vi vandrar ner till sjön med vår gummibåt. Vi har tänkt på allt. Drycken får ligga på kylning i Storsjöns mörka vatten i ett hönät. Vi har kommit fram till att stilettklackar i båten inte är att rekommendera samt att det inte blir någon motor och slemmiga fiskar i båten är strängt och absolut förbjudet. Vi kommer ro omkring i vår gummibåt med högtalare placerade i en vattentät bag och precis alla kommer att vara precis hur avundsjuka som helst, även de med en yacht utanför Marité. Så att ni vet.

Truckerkeps och rosa pumps.

Jag satt på en uteservering med mina rosa pumps med alldeles för hög och tunn klack för Östersunds kullerstensgator, billiga solbrillor av pilotmodell, nya jeans som smiter åt som ett andra skinn och en vit handväska. Allt tillsammans fick detta mig att känna mig alldeles vansinnigt elegant och frän. Just när jag satt där och kände mig flått utbrast min väninna "truckkeps och snus det är liksom du det Karin". What? Ursäkta mig! Jag är liksom vit handväska och rosa skor menade jag stött. Ja men det är inget fel med truckerkeps och snus - det är ju ashärligt, invände min väninna. Jag funderade en stund. Och jo keps brukar jag ju faktiskt gå omkring i fast bara till, i och från stallet men snus nej det är inte min melodi. Jag ska inte neka till att jag har försökt bli snusare vid ett par tillfällen men jag har varit hopplöst talanglös. Jag har svalt äcklig snussaft och kräkts. Som den där franska besökaren i studentkorridoren i Flogsta, som i sin iver att smälta in masskonsumerade lössnus och försvann, vi hittade honom ett halvt dygn senare sovandes i en dusch, vi skrattade rått. Och så där fast för cigg har jag heller aldrig blivit. Det blir aldrig någon nikotinist av mig vilket jag ibland är lite ledsen över för det vore ju så nice att ha en enkel lösning på alla problem. Ha en räddare i nöden liksom. Och framför allt blir man inte fet av nikotin. Men jag har mitt kaffe så jag får väl hålla till godo.

Hur som helst så menade min väninna alltså att jag är en skön lantis med truckerkeps när jag var fullt upptagen med att känna mig som den typ av människa som trivs bäst något överklädd på en fullsatt uteservering. Jag bestämde mig först för att hon hade fel för att en kort stund senare ändra mig. Jag kom med ett nöjt flin fram till att det går alldeles utmärkt att vara både en skön lantis med kepa och en brud med röda naglar och högklackat. Och en massa andra saker också. Man är komplex, oväntad, flerbottnad och så vidare. Det är fantastiskt och djupt störande på samma gång. Att den mänskliga naturen är så komplex gör det nämligen svårt att sätta in folk i fack. Och vi älskar fack. Utan fack blir det kaos.

Hur som helst så har samma person som tyckte att jag är en skön truckerkepsbrud, under hela den tid vi känt varandra, i nio månaders tid, trott att jag är halvpolack. Hennes besvikelse när hon för någon vecka sedan upptäckte att jag inte är det minsta lilla polsk var total och hon försäkte inte dölja sin besvikelse. Jag är också lite besviken över min ospännande bakgrund. Surahammar och Hallstahammar är inte så spännande, men vad gör man? Man får helt enkelt försöka göra sig spännande. Kompensera sin alldagliga bakgrund med personliga egenskaper. Heter man Svartenbrandt eller Wallenberg eller Bernadotte eller har en morsa som är rysk spion eller godsägare då är man liksom född spännande. Alla vi andra får göra oss spännande så gott vi kan.

I en rödgrön utopi i ett parallellt universum.

Tänkte jag skulle skriva ett inlägg helt på rim,

trots att hjärnan känns som lim.

Så kan det bli när man har alltför roligt har jag hört,

och med dagens ambition är det redan kört.

Det var något jag skulle göra men jag minns inte vad,

men nu har jag i alla fall skrivit en rad.

Så till något duger kanske ändå min hjärnsubstans,

den påminner mig om gårdagens heta diskussioner, groggar  och dans.

Att jag på håret behöll hedern i behåll,

och jag kände mig påhoppad från alla håll.

”Är du moderat?” Frågade någon argt,

klimatet kändes minst sagt kargt.

Jag ville svara att ja för fan jag är värsta sortens borgarbracka,

vore spännande att de dom  lacka.

Men festen hade knappt börjat och jag var lite skraj,

Att den frasen hade betytt good buy.

Så jag sa som det var att nej jag röstar inte på dom,

jag nämnde inte att till hösten kanske jag har tänkt om.

För jag börjar på allvar bli orolig för de röda och grönas fantasier,

naivitet, lögner, dogmer och hårklyverier.

Och det är lite märkligt när de som talar om tolerans,

inte vill ge någon med en annan åsikt en chans.

Det finns inga gråskalor i somligas värld,

de slänger sig med flåskler och tror att det är att vara lärd.

Men det mesta de säger är hörsägen och propaganda,

sådant de har blivit pådyvlade av andra.

Alla ska med - Sveriges generositet känner inga gränser,

Men vem fan ska producera våra varor och tjänster?

Vi ska ha bra skola, vård och omsorg, vägar och miljö,

för i vårt underbara land är ingen slö.

Alla arbetslösa kastar sig på hantverkarjobben och universitet.

För alla som bor eller vill bo i Sverige vill bidra, du vet.

Dessutom har i princip alla nyankomna precis den kompetens vi kräver,

till och med de stackare som inte kan tolka bokstäver.

Människor kostar pengar – både svennar  och de som är födda någon annanstans,

Att blunda för kostnaderna och konsekvenserna av vår politik leder ingenstans.

Sanningen är att det finns folk för allt,
Och det i sig är ganska ballt.

Det kommer hit mängder med ambitiösa, välutbildade  eldsjälar och idealister.
Men även fifflare, analfabeter, lögnare, sol-och-vårare, och ligister.

Att bara se problem är inte konstruktivt alls,

Men att hålla för öronen och blunda leder ingenstans alls.

Jag önskar också att jag levde i den grönröda utopin,
där alla är snälla och det inte finns några svin.

Jag önskar verkligen att det världen fanns,
kanske gör den det men det måste vara i ett universum någon annanstans.