Helt plötsligt var jag återigen ofrivilligt invigd i en klubb för inbördes beundran. Eller nej förresten det är inte så mycket inbördes beundran. Det är främst beundran av huvudpersonen i klubben: solen i solsystemet. Cirkusdirektören själv. För sådana sammanhang är oftast en jäkla cirkus och det är fullt sjå att hålla reda på "who's in and who's out". Det är precis likadant som på skolgården där den dominanta tjejen/killen bestämmer vad som är rätt och vad som är fel, vad som är cool och vad som är ocool, vem som får vara med och vem som inte får vara med. En del vuxna människor är inte ett dugg bättre. De har aldrig lämnat skolgården. De vill stå i centrum och diktera villkor och bestämma de outtalade reglerna. De bestämmer vilka som får vara med i sekten och vilka som inte är välkomna. Kung eller Drottning Sol som höjer de sina till höjderna och spottar på alla andra. Skeptiker gör sig icke besvär. Men jag var en skeptiker, från början i all fall. Men smicker, namedropping och de andra medlemmarnas odelade positiva utrop angående huvudpersonen i cirkusen gjorde intryck. Och så var jag där igen - medlem i något jag egentligen inte ville vara medlem i, del i en jäkla cirkus med en manipulativ fjant i centrum. Hur kunde det bli så? Jo jag tänkte som så att säger alla dessa personer som självklart enligt min fantastiskt goda självbild är mer vettiga, trevliga och begåvade än mig att det är på ett visst vis så måste det ju vara sant. Vem är jag att ifrågasätta?
Det är en idiotisk inställning. Det vet jag mycket väl. Majoriteten har ju nästan alltid fel. Det vet jag också. Så om de allra flesta tycker att något är vettigt och sant så är det allt som oftast inte det, i synnerhet om medierna också tycker att det är vettigt och sant. Därför ska man alltid förhålla sig jäkligt skeptisk. Jag vet, det är dötrist. Det är mycket roligare och lättsammare att helt naivt och utan eftertanke i kör ropa halleluja. Det är jäkligt skönt att höra till och att tro på något. Det går inte att komma ifrån. Att låta sig bli lurad. Speciellt för mig som saknar tro på det mesta. En lättnad att ibland bara ge sig hän och sluta tänka. Sluta googla, kolla referenser, läsa på och ifrågasätta. Det är ganska skönt att slippa det ibland.
Min gamla kemilärare Egil (r.i.p.) skulle gråta. Han gillade att lura oss för att sedan stäcka upp pekfingret i luften och med en röst och en auktoritet som en präst dundra "Glöm inte det 11:e budordet: Låt dig icke luras!". En väldigt blond tjej i klassen fick stort huvudbry över det där. "Varför har jag aldrig fått veta att det finns 11 budord?! Jag trodde det bara fanns 10". Vi andra skrattade rått och lät henne fortsätta känna sig just lurad. Likaså när hon envisades med att utmana den sadistiska fysikläraren som en gång hoppade in som vikarie för den snälla kemiläraren. (Det fanns två kemilärare på min högstadieskola: en väldigt arg med vaxad mustasch (som någon dödsföraktande niondeklassare klippte av, enligt ryktet knuffade den arga kemiläraren som hämnd, nu med en mycket passande Hitlermustasch på ena sidan, ut niondeklassaren genom en glasdörr, det är mycket troligt att det faktiskt är sant men ingen förutom den dödsföraktande niondeklassaren var intresserad av att göra "en grej" av det hela, allra minst rektorn och till syvende och sist så var en dödsföraktande niondeklassaren en idiot, om den saken var alla rörande överens och lite glassplitter i ansikten har väl ingen dött av, ja så var det på 90-talet, i alla fall i Tierp) och så den fredliga kufen Egil med kutrygg.) Hur som helst den mycket blonda tjejen i klassen utmanade den sadistiska fysikläraren som för tillfället vikarierade för den vänliga kemiläraren att man visst kunde hålla i ett visst provrör utan att bränna fingrarna. Den sadistiska fysikläraren skrattade elakt och såg ut som Jabba de Hutt i Starwars. Han var på det stora hela väldigt lik Jabba de Hutt både till utseende och personlighet. Han var märkligt nog gift med den bästa och mest pedagogiska läraren på skolan (fast hennes pedagogik var så långt ifrån de nya idéerna om att läraren ska vara en "guide on the side" som det bara går, hon körde klassisk katederundervisning och nolltolerans när det gäller stök, säga vad man vill om det men jag tror inte att någon av hennes lever fick IG i matte). Margareta var en liten kvarleva från en svunnen tid med papiljottlockigt hår och dräkt som gillade att räkna på x-krokar (som förmodligen ingen född efter 1940 har en aning om vad det är, allra minst hennes elever, men vi ställde snällt upp ekvationer med hennes x-krokar och spikade proven). Margareta hade också en förmåga att stirra på en med en genomträngande isblå blick om man händelsevis inte lyssnade på henne, ritade på bänken eller tisslade och tasslade. Vid de tillfällena stannade tiden, allt blev tyst som i graven, ingen vågade andas, Margareta förvandlades från en söt papiljottlockig tant till en gravallvarlig zombie, hon bara stod där och stirrade på en. Hon hade pli det ska gudarna veta. Utan att någonsin skratta rått och håna eleverna som Jabba de Hutt. Bara för att man så fruktansvärt ogärna ville göra den lilla söta tanten besviken (eller utsättas för den genomträngande isblå zombiblicken för den delen) så såg man till att lära sig. Jag vet inte om sådan lärare finns längre. Men hade alla lärare varit som den lilla tanten med isblå genomträngande zombiblick så hade skolresultaten i Sverige sett bättre ut, det är jag säker på. Nu för tiden får man säkert inte stirra med genomträngande isblå zombiblick på eleverna. De kan säkert anmäla läraren för trakasserier eller nåt.
Hur som helst de flesta kloka människorna är ju lite märkliga och kufiga, så även snälla Egil (fast en gång jagade han en elev med en tång men hon förtjänade det). Hans stackars son blev hemskt hånad p.g.a. sin kufiga far och till råga på allt blev stackaren faderlös redan i 7:an eller 8:an då hans grånande relik till farsa tvärdog. Hur som helst det hände att den kufiga kemiläraren rullade in sig i den jättestora utdragbara planschen framme vid tavlan (ja jag vet att det låter som jag är född på 1890-talet men det fanns faktiskt ihoprullade kartor och planscher på min högstadieskola) i ren frustration när hela klassen låtsades vara obildbar, det var ju som coolt att inget kunna och inget fatta, att spela urbota dum tonåring som med öppen käft tuggade tuggummi och med en provocerande krokad uppsyn hade ett enda universalsvar på alla frågor "jag vet int" alternativt "inte fan vet jag" eller ännu hellre bara se extremt ointresserad ut och rycka på axlarna. Ungdomar är märkliga varelser.
Nu lämnar vi kemiläraren och min högstadieskola och återkommer till ämnet: Sekten. Efter ett tag så manipulerade jag mig själv att på allvar börja tro på cirkusdirektören. Osäkerhet och dåligt självförtroende gjorde att jag helt plötsligt hade köpt paketet. Trots att det kändes fel i magen och någonstans i hjärnas vindlingar skrek något NEJ. Det låter ju bra och vettigt och logiskt men är det här verkligen en vedertagen metod? Finns det belägg? Är det ens vetenskap eller är det rent humbug? Har man gått en utbildning så måste man ju kunna berätta var man har utbildat sig. Allt annat är ju ytterst suspekt. Dessa tankar fanns i bakhuvudet. Jag försökte göra reachers, kolla upp, goolga. Ingenstans fann jag stöd för cirkusdirektörens påståenden men bara det att de var så jäkla säkra på sin sak fick mig att ändå tro på det, fast aldrig helt och hållet. Jag trodde det när jag så att säga dansade i cirkustältet och komplimangerna och uppmuntrande tillrop haglade (vem vill inte känna sig duktig?) men strax därefter så infann sig den där känslan av att ha blivit lurad. Av att ha varit jäkligt korkad.
Som tur var gick det hyfsat fort för mig att spräcka hål i bubblan. Men det blev en dyr lisa. 450 kr i timmen kolsvart för att utsätta mig och mitt djur för en jävla skitmetod som förstör mer än hjälper. Och det här är bara ett fall av alla skojare i hästbranschen. Folk som säljer på naiva människor som så gärna vill vara goda hästägare medel, metoder och så kallad utbildning som i bästa fall inte alls är lika verksamma som de påstår och i värsta fall är direkt skadliga. I fortsättningen ska jag lyssna på mitt kritiska jag och aldrig köpa en tjänst av någon som påstår något som hen inte har stöd för. Jag vill ha meritlista, referenser och examensbevis. Nja inte riktigt men jag tänker aldrig mer utsätta mig och mitt djur för suspekta eller bara överreklamerade metoder utförda av självutnämnda experter som inte har kött på benen. Fast det är lättare sagt än gjort. Jag kommer bli lurad igen. För jag kan bara inte förstå hur folk kan vara så fräcka. Hur man kan stå rakt upp och ner och hitta på? Fast så enkelt är det nog inte när jag tänker efter. Det som verkar vara ljug kan ibland vara sanning för de som tror på det. De ljuger inte, de tror själva på det de håller på med till 100 procent, de har själva inte förmågan att ifrågasätta. Det finns hur många exempel som helst. Laserbehandling t.ex. Ja det är verksamt men det är inget undermedel. Jag ifrågasatte en gång det hela. Broschyrerna var ju utgivna av de som säljer laserapparater och jag frågade om det fanns någon forskning som bevisade att det hade en sådan fantastisk effekt som påstods. "Det gör det ju! Läs broschyren!" fick jag som argt svar. Men nej broschyren i fråga levde inte alls upp till vad jag eller forskarvärlden skulle klassa som statistiskt säkerhetsställda fakta. Enstaka exempel är inte bevis. Men det där förstod personen i fråga inte alls. Det finns många metoder och behandlingar som är effektiva i vissa sammanhang men bevisen är vaga och kan därför inte användas inom sjukvården. Det betyder inte att de nödvändigtvis är värdelösa men man ska vara försiktig med vad man lovar. Det finns andra metoder som man tror har varit verksamma på en del individer men det duger inte som bevis. Alla dessa homeopatmedel och dunderpulver och likande. Om det skulle vara magiska medel så skulle läkemedelsbranschen ha anammat det direkt. Men det hjälper inte att argumentera. De troende vill inte bli påkomna att ha spenderat pengar på ett luftslott. En del vill helt enkelt bli lurade. Men jag erkänner villigt. Jag har gått på en del "bluffar". Jag har velat tro att det finns så kallade snabba lösningar. Men det finns det sällan. Tyvärr.
Men dessa sekter och blint troende och lurendrejare finns överallt i säkert alla branscher men i hästbranschen så verkar de vara överrepresenterade. Ingen verkar sälja på bilägare ett dunderpulver som hälls i tanken och sedan självläker de utslitna bromsarna och rosten försvinner. Det kanske finns men jag har aldrig hört talas om det. Men vem fan som helst som har tillräckligt dålig självinsikt och tillräckligt lite skrupler kan börja ta betalt för att låtsas kunna lära folk rida, rida till deras hästar, uppfostra deras hästar, behandla dem för riktiga och påhittade krämpor, sko dem, köra dem och va fan som helst. Alla med dåligt självförtroende och bristande kunskaper är perfekta offer. Bara att snacka ihjäl dem och få dem att tro att de är för inkompetenta och odugliga att reda upp situationen själva. Att deras häst förtjänar den hjälp som erbjuds, vad det än kostar. Och vem vill inte göra det bästa för sin häst? Jag kan tänka mig att det är samma sak med föräldrar. Om någon s.k. expert säger att ditt barn behöver en speciell sorts massage en gång i veckan eller vad det nu kan vara så kanske man köper det oavsett pris av rädsla att annars vara en dålig förälder. Av rädsla att det annars ska hända något och detta något sedan kommer att tynga samvetet för all framtid. Ingen med ett samvete vill resten av livet gå runt och tänka: Jag kunde ha gjort något men jag lät bli. Och därför är de som bryr sig perfekta offer. Och de desperata. De hårdhudade och de samvetslösa klarar sig alltid. Slutsats av detta? Ingen aning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar