Jag skulle kunna berätta för er om alla uträkningar jag har gjort och alla siffror jag har kluddat ner i anteckningsblock, på datorn, på mobilen, på baksidan av räkningar och på reklamblad. Stundom ganska frenetiskt, det blev lite så när vi närmade oss valet, gurse lov är det över nu. Jag kunde andas ut några veckor men nu är cirkusen i full gång igen. Om politikerna bara visste vad de utsätter mig för. Och nu när fullständigt intetsägande och idiotiska listor delas på Facebook så brinner det i mitt huvud. Listor och statistik som skall bevisa något men tittar man närmare, kollar upp källorna och räknar själv inser man att det de vill påvisa med sin "fakta" bara visar att de har helt fel. Vad de gör är att omedvetet visa att motståndaren har rätt. Det gör mig upprörd. Jag vet inte riktigt varför men att misshandla siffror och statistik gör mig djupt bedrövad. Det känns nästan som en personlig förolämpning. Det värsta är att det lurar de flesta (för majoriteten av befolkningen i det här landet tycks lida av dyskalkyli eller bara allmän lathet, lathet att ta reda på hur saker och ting egentligen ligger till).
Åter till ämnet: jag har ett virrvarr av siffror och fantastiskt intressanta och mycket talande kvoter, om ni frågar mig, uppskrivna lite här och var. Men jag tror inte att ni är intresserade. Jag skulle kunna skriva om mina jämförelser mellan politikernas snack och hur regeringsbudgeten faktiskt ser ut. Jag skulle kunna skriva upprört om hur politikerna försökte finta oss väljare genom att vrida och vända på statistiken. Och inte bara politikerna utan alla dessa tyckare som skriver och delar det ena dummare än det andra på sociala medier. Men allt det där vet ni ju redan, egentligen. Hur man får 2 miljoner att låta mycket i det ena andetaget men 90 miljarder som en fis i rymden i nästa. Hur procent och procentenhet blandas samman. Om hur omöjligt det blir att göra rättvisa jämförelser när alla räknar på olika sätt. Hur absoluta tal egentligen inte säger någonting om man inte har något att ställa dem i relation till. Och om hur dikt blir verklighet bara för att man upprepar samma sak tillräckligt många gånger. Om hur ett helt land drabbas av masspsykos och intolerans, ironiskt nog just i toleransens namn.
Jag skulle kunna presentera alla siffror jag har kollat upp, skrivit ner eller räknat fram. Men jag tänker låta bli. Det tjänar ingenting till. Och dessutom orkar jag inte reda ut virrvarret av anteckningar och siffror. Jag har för övrigt glömt bart det mesta och jag har varit dum nog att inte skriva upp källhänvisningar. Mina erfarenheter är också att de flesta lider av villfarelsen att siffrorna i sig innehåller värderingar. Men sakernas tillstånd och människors påfund är ju inte siffrornas fel. Men ändå så får vissa siffror inte nämnas. Och de som ändå presenterar sådana siffror har plötsligt tagit ställning. Fast det enda de har gjort är att räkna eller läst på. Den som kan räkna är dogmatikernas största fiende.
Mina erfarenheter är också att de flesta inte är så intresserade av adekvat statistik, så länge det inte understödjer deras redan förutfattade meningar. Det ställer bara till det och eventuellt tvingas man dra slutsatser av siffrorna som man inte är villig att dra. Sanningar är obehagliga saker. Som måste undvikas, speciellt i valrörelser.
Hur som helst. Jag vet inte varför jag roar mig med detta räknande. Varför jag ofta känner att jag måste kolla upp hur det egentligen ligger till. Men det har väl att göra med att inte har läst, sett eller lyssnat till speciellt många artiklar, intervjuer, debattprogram eller dokumentärer som på ett ärligt, objektivt och tydligt vis har presenterat hur det egentligen ligger till på ett tillfredställande sätt. Jag såg för några månader sedan Uppdrag gransknings "Jobbluffen" som handlade om Friedmans teorin NAIRU (typ den naturliga arbetslösheten). Det var förvisso inget ljug i programmet, så egentligen borde jag inte bli upprörd men det var bara så banalt, så jag blev upprörd ändå. Att inflationsmålet skulle vara ett avslöjande är ju befängt. Är det någon som någonsin på allvar har trott på full sysselsättning? Det kanske är så att svenskarna är så desinformerade att de tror att politikerna på allvar tror att det är både möjligt och eftersträvansvärt att uppnå 100% sysselsättning (det skulle möjligtvis vara Vänsterpartiet och Fi som tror och tycker det). Tragiskt.
Fast mer tragiskt är nog att drygt var tredje svensk inte vet vad jobbskatteavdrag betyder. 33 procent av befolkningen! Hur är det möjligt? Jag menar det var ju bara 13% som röstade på SD och alla vet ju att det bara är SD-väljarna som inte riktigt har koll. Alla vi andra har ju superkoll på det här med myter och sanningar och statistik och politik och samhällsekonomi och ideologier. Säkert är det bara SD:are som lider av särskrivningsdyslexi också. Så hur kan det då komma sig att 20 procentenheter fler än de som röstade på SD inte vet vad jobbskatteavdrag betyder? Vi var ju så rörande överens om att de obildade, desinformerade, oallmänbildade och allmänt korkade människorna röstade på SD. Men det här tyder ju på att det alltså finns folk som inte riktigt har koll som röstar på andra partier också. En skrämmande tanke. Det är även ett skrämmande faktum att var femte svensk inte förstår innebörden av inflation och 20 procent av befolkningen inte vet vad reform betyder. Det är lika många som röstade på moderaterna. Det finns alltså en teoretisk möjlighet att det finns M-väljare som inte vet vad inflation, jobbskatteavdrag och reform betyder. Men det verkar otroligt. För de flesta moderater bor i städer och alla vet ju att stadsbor ät lite smartare än lantisar, det måste var sant för det har Moderaternas favoritpartiledarkandidat sagt och moderata toppolitiker har alltid rätt, säger de att fiskar växer på träd så är det så, i alla fall om Carl Bildt säger det. För moderater anses av någon märklig anledning vara lite mer belästa och lite mer ärliga och lite bättre än alla andra, de är liksom höjda över varje misstanke om desillusion (förutom de 29 procenten av SD:s väljare som tidigare röstade på M alltså, de är moderaternas förlorade söner och döttrar som de inte längre vill kännas vid). Moderaterna är på många platser (inte minst här uppe i det norrländska inlandet) bespottade. De är bespottade men ändå ses de som lite för mer än alla andra. En kvarleva sen förr, då moderater ofta utgjordes av den priviligierade överklassen. Men så är det inte idag. De nya moderaterna har jag för övrigt inte så mycket emot, många av dem är väldigt vettiga. Men jag ogillar att de låtsas som att det är de vi har att tacka för det här landets framgångar. Man ska inte glömma att det här landets fantastiska utveckling från ett u-land med enorma socioekonomiska problem, klyftor, fattigdom och elände till ett av världen mest utvecklade och jämställda länder med ett av världens högsta HDI (Human Development Index) på några få decennier är tack vare Socialdemokraterna. Hade de gamla moderaterna fått bestämma hade vi inte ens haft allmän rösträtt. För de var nämligen emot all förändring som var till majoriteten av landets befolknings fördel - dvs arbetarna och de medellösa. Men de har ändrat uppfattning. Grattis. Men låtsas för fan inte som att de är ni som är de enda som kan styra det här landet. Det är tur att Moderaterna har styrt landet under så få perioder som de har. För som sagt var, vi skulle inte ha det välfärdssamhälle som vi har idag om den gamla skolans moderater hade suttit vid rodret under större delen av 1900-talet. Vi hade varit ett samhälle fyllt av klyftor och orättvisor (det typ av samhälle som vi idag är på väg att bli igen).
Hur som helst, hur betedde sig de personer som inte förstår vad jobbskatteavdrag betyder när de beslutade sig för vilket parti de skulle rösta på? För alla röstar ju rationellt och efter noga övervägda beslut grundat på objektiva iakttagelser och fakta. Ja förutom de som röstade på SD alltså. För övrigt så visar det sig att ju yngre människor är desto mindre politiskt ordförståelse besitter de, vilket förstås inte är konstigt alls. Men att man inte ens bemödar sig att googla på de ord som användes mest flitigt i valdebatten är trist tycker jag.
Hur som helst denna valrörelse har utmärkts av ytskrap, överdrifter, underdrifter, svepningar, undanmanövreringar och hittepå. Eller denna valrörelse förresten, så är det varje valrörelse. Det hör till. Rykten och totalt felaktiga uppgifter florerar. Och när det gäller rätt rykten så får de gärna florera enligt politikerna. Och det är förståeligt och det hör liksom till spelet. Det som blir allt tydligare är dock att även de flesta medier verkar vara nöjda med att rykten och felaktiga uppgifter florerar. Istället för att spräcka hål på myterna så understödjer de dem. I vissa fall överträffar verkligheten dikten och i andra fall är det tvärtom. Jag blir upprörd och adrenalinet flödar i ena stunden och i nästa stund blir jag trött. Fruktansvärt trött. Jag bestämmer mig för att lägga ned. Sluta bli upprörd. Sluta bry mig. Spara mitt hjärta, min tid och min hjärna till något mer konstruktivt. Men rätt var det är har jag halkat dit igen. Det är inte sunt. Jag vet det. När valet var över kunde jag vila en stund. Fast det gjorde jag i ärlighetens namn inte. Det finns alltid oriktigheter som behöver googlas. Siffror som används nonchalant och utan att den hela bilden presenteras. Siffror som behöver sättas i relation till andra siffror för att de ska få någon innebörd. Eller svar som bara leder till fler frågor. Det är ett oändligt arbete att försöka bringa någon slags klarhet och jag har ingen struktur eller plan eller tanke. Det blir varken hackat eller malet. Det kommer alltid något nytt som fångar mitt intresse, som gör mig upprörd eller uppgiven.
Om man ändå bara kunde skita i allting som inte direkt berörde en själv. Eller om man hade ett så att säga lite mindre rörligt och rörigt intellekt och lite mer stelbenta affekter. För affekter är farliga saker som en ödmjuk och dessutom väldigt söt läkare uttryckte det. Det är en klok man. Att vara ambitiös är livsfarligt sa samma man. Söta läkare är också livsfarliga. Hur som helst så var det inte minsta ironi i hans uttalande. "Jag menar allvar, ambitioner är livsfarliga, de som saknar ambitioner blir aldrig utbrända". Så sant som det var sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar