Det här med Facebook är ett alltid lika intressant ämne. Har det någonsin tidigare varit enklare att få en bild av hur folk är funtade? Nu när folk viker ut sitt innersta väsen för allmän beskådning. Det är på många vis fantastiskt. Människor som man trodde var helt normalstörda visar sig vara fullständigt helstörda och tvärtom. Människor som man trodde var normalbegåvade skriver inlägg som får en att börja fundera på hur långt ut på den vänstra flanken på normalfördelningskurvan de egentligen befinner sig. Folk visar sig vara fanatiska veganer, manshatare, varghatare, trädkramare, hälsofreaks, fyllda av irrationellt agg mot sina medmänniskor, egoister, alkoholister, filosofer, storsinta, småsinta, språkbegåvade, nära nog analfabeter, töntar, nördar, helrubbade och halvrubbade, skitroliga, egenkära, osäkra, självplågare, olyckliga, superlyckliga, låtsaslyckliga, tröga, trötta, långsamma, fega, lata, oreflekterande, bitska, vänliga, kärleksfulla, patetiska, tragiska, trasiga, kärlekstörstande eller bara helt och hållet plågsamt vanliga och supertrista. Genom Facebook kan man helt och hållet ändra uppfattning av en människa, många gånger, som tur är, till det positiva. En del som inte har talets begåvning och som inte är utrustade med allt för mycket charm kan visa sig ha väldigt mycket intressant och tänkvärt att dela med sig av när de slipper träffa sina medmänniskor öga mot öga utan fritt kan knappa ned sina tankar i sin avskildhet på sin dator eller smartphone. En del får helt enkelt revansch. Och revansch är nog det viktigaste med Facebook. Att visa världen att man fan har lyckats, är lycklig och har blivit snygg. Skit samma om det är så eller inte. Det gäller att fake it till you make it.
Just att visa världen att de har blivit väldigt snygga fokuserar många väldigt hårt på. Speciellt viktigt verkar det vara för de som kanske inte var snyggast och mest populära i skolan. "Hahaha kolla här hur snygg jag är, vilka putande läppar jag har, vilket långt vackert löshår jag har, vilka snygga muskler jag har och vilka sjysta duckface jag kan göra, sug på den tjockisar!". Ja det är bara att gratulera.
Förr var det ju väldigt inne med selfies men nu gäller det istället att få omgivningen att hela tiden ta bilder på en och lägga upp på fejan. Man ska helst låtsas som om det inte är på sitt eget initiativ som pose-bilderna på en kommer upp på Facebook, man ska låtsas som att det är någon annan som absolut vill fota en hela tiden och sedan lägga upp dessa bilder. Just den typen av bilder verkar dessutom vara av väldigt stort allmänintresse, trots att man redan vet hur människan ifråga ser ut, i synnerhet som de lägger upp nya bilder på sig själva var och varannan minut. Men jag är mest fascinerad över hur de gör och hur de hinner. Vem orkar ställa upp på att hela tiden fota sin polare när hen gör diverse poser och klär sig i diverse outfits? Mutar de sina kompisarna eller hur gör dem? Det finns naturligtvis olika nivåer i ambitionsnivån på dessa bilder. En del låter helt enkelt polaren frekvent ta bilder på en med sin mobilkamera och lägga upp, tagga och skriva "vackra du <3 <3" eller liknande. Andra har tagit det till andra nivåer. De verkar på riktigt ha en personlig fotograf med sig hela dagarna. Och det är inte vilka bilder som helst som läggs upp, det är bilder som fixas till och retuscheras. Man ska posa uppklädd i romantiska och/eller sexiga kläder i vackert väder i vacker natur eventuellt i sällskap av ett likaledes uppsnofsat djur och så ska man ha en amatörproffsfotograf med sig som tar en miljon bilder med sin supersystemkamera och sedan läggs det på lite vackert romantiskt ljust. Det gäller att låtsas vara supermodell. Alltid lurar man någon. Av de cirka en miljoner bilder man sedan får av den amatörproffsfotograf man har som ständig vapendragare lägger man upp de 10 bästa och vips så har man 50 gilla, en dålig dag. Bilderna är ofta fina det måste jag säga. Ibland faktiskt rent enastående vackra om än lite väl tillfixade och ibland får man använda en hel del fantasi för att lyckas se den verkliga människan bakom de perfekta bilderna (för så där snygga är de faktiskt inte när man träffar dem live). Missförstå mig rätt, folk får gärna låtsas vara supermodeller men det som ger mig huvudbry är: 1) Hur hinner de lägga ned så mycket tid på att sminka upp sig, klä upp sig i olika outfits och leta på en vacker plats för sina som det verkar nästan dagliga fotograferingar? och 2) Hur har den person som tar deras foton tid med detta? och 3) Är det verkligen kul?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar