Just i detta nu går min granne tillika självutnämnd kontrollant och polis förbi mitt fönster för en av alla hans dagliga kontrollrundor. Han iakttar noggrant att ingen har tappat något skräp på gatan utanför, att ingen har parkerat en cykel fel, att soporna inte är felsorterade, att jag inte har bokat en tvättid jag inte utnyttjar eller har bokat mig på 3 tider på raken vilket är strängeligen förbjudet (ja jag har fått skäll för denna extrema nonchalans jag dessa gånger har uppvisat, nu är det ju visserligen så att det är väldigt gott om tvättider då de flesta i huset verkar ha egen tvättmaskin, resten är pensionärer och kan tvätta när f*n de vill, men rätt ska vara rätt, det är han noga med vår kära bostadsrättsfascist) och skriver noggrant upp de registreringsnummer han inte redan kan utantill. Han utför sitt obetalda jobb med en imponerande nitiskhet och med en uppsyn som skrämmer de flesta. Det finns en Ove i alla bostadsrättsföreningar. (Har ni inte läst boken En man som heter Ove - gör det.)
Häromdagen hände något märkligt. När jag skulle ta av mig ridstövlarna upptäckte jag att dragkedjan på båda stövlarna hade delat på sig. Jag har haft stövlarna i 2-3 år och det har aldrig varit några problem med dragkedjorna. Så helt plötsligt är båda paj! Det får mig att återigen uppta min teori om att alla produkter har en tidsinställd förstöra-sig-själv-funktion. Tidpunkten för när produkten skall sluta fungera beror på typ av produkt, fabrikör och hur lång garantin är. Mobiler till exempel går alltid sönder efter 1 år (mina går sönder efter 2-3 dagar men det är en annan historia). Prylarna ska helt enkelt inte hålla för länge, i synerhet inte teknik. De skall gå sönder direkt efter att garantin har gått ut så att man skall springa till butiken och köpa nytt.
Men att ridstövlar också har en förstöra-sig-själv-funktion förvånar mig lite. Men jag är i ärlighetens namn mer förvånad över att mina ridstövlar har hållt så länge. De är inköpta på Hööks. För er som inte är hästmuppar så kan jag berätta att Hööks är en lågpriskedja för häst och ryttare. Problemet är att många (inte alla, märk väl) av sakerna de säljer inte håller för stallklimat. För att inte riskera att få arga blickar när jag nästa gång kliver in i den lokala Hööksbutiken (den här stan är hemskt liten) vill jag passa på att säga att jag även har köpt en hel del bra grejer på Hööks och jag kommer fortsätta att handla en del saker där. Men det är tyvärr så att en del grejer de säljer är lite mer My Little Pony och Barbiehästar. Ridbyxorna för 679 spänn börjar noppra sig och falla i bitar efter första användingen, handskaran är snygga men är inte riktigt gjorda för att mocka skit, rida och lasta hästar. De är åtminstone inte gjorda för att lasta min häst. Jag har vissa gånger avverkat ett par handskar på en lastning och då är det ändå handskar för över 200 spänn. Sådana gånger kan jag nästan, för en kort stund, glömma bort hur underbar min häst är. Det kan hända någon gång mellan den femte-elfte och femte-tolfte gången som han står bakåtlutad som en istadig åsna och sätter alla sina 450 kg emot mig för att stunden senare stå på bakbenen och kasta sig bakåt. Att han inte har fattat än att när det gäller viljornas kamp så vinner jag alltid. Han må vara jäkligt envis men jag är Ior gånger 100. Två åsnor som blänger på varandra och försöker överlista varandra, säkert en underhållande syn. Men ibland går det hur bra som helst. Som igår. Då är han värd en miljon. Minst.
Men det är som det är med dessa fyrfotingar, man kan aldrig förutse exakt hur de ska reagera och vilket humör de är på, deras toppar och dalar matchar sällan våra. Det är det som är charmen och utmaningen. Det gör att det blir så oändligt mycket mer värt när man lirar ihop, när man lever i symbios, när man talar samma språk, när man blir ett. Det är magiskt. Och jag har hört att de svåra hästarna är de bästa. Det har jag tagit basta på. Han är smart min häst och har integritet. Han väljer sina människor med omsorg. Han är känslig och tuff på samma gång. Han är stark, vig (just att han är vig visade han i helgen när han gjorde en bakåtkullerbytta utan att ens bli stel), vänlig, nyfiken, har en fantastisk fysik och en arbetsmoral som arbetarpartiet Moderaterna måste avundas. Hade genomsnittssvennen varit lika ambitiös och arbetsvillig som Skippy så hade vi löst mycket. Men nu var det ju inte en hyllning till min häst jag skulle skriva... Även om ett mer intressantare ämne än Skippy knappast går att finna.
Det var ju det där med produkter som inte håller. Det finns få saker som gör mig så rasande som när grejer går sönder. Och det är hemskt synd för mina grejer går sönder hela tiden. Och ju mer de går sönder ju argare blir jag och ju argare jag blir ju mer går prylarna sönder. Hot om våld och stryk i förebyggande syfte fungerar hemskt dåligt på teknik har jag upptäckt. I måndags köpte jag en ny mobil, väl medveten om att den antagligen skulle lägga sig ned och tvärdö bara för att jävlas med mig redan innan veckoslutet. Jag blev alltså inte förvånad när jag i torsdags upptäckte att det liksom var ett hål på sidan på min mobil. Det såg ut som det saknades en liten lucka. Fan. Gick till PhoneHouse väl förberedd med argument för att kunna reklamera. Jag bestämde mig för att vara benhård - det var inte jag som hade varit oförsiktig (och för en gångs skull så hade jag inte varit det, bara tappat den i golvet ett par gånger), den linjen skulle jag hålla stenhårt. Men jag behövde aldrig använda mina inövda argument. Det var nämligen inget fel på telefonen. Det skulle vara så. Det var en magnet som används om man ska ladda mobilen med en speciell laddningsdocka. Se där. Man lär sig nåt nytt varje dag. Och jag hade varit förbannad i onödan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar