En kompis kompis fick ynnesten att välja att åka på semester nästan var han ville - klart och betalt. Rio de Janeiro, New York och Filipinerna var några av de förslag som hans betalande pappa hade. Den unga mannen dissade samtliga alternativ och bad om att få åka på en charter till Medelhavet istället. Sagt och gjort bokade den generösa fadern en charterresa till Teneriffa för hela familjen.
Jag vet inte vad som förbryllar mig mest: att en 23-årig kille föredrar 1 veckas all inclusive på Teneriffa framför 2-3 veckors äventyr på Cebu och närliggande paradisöar eller att sonen enväldigt får bestämma hur och var familjen skall spendera semestern och semesterkassan.
Pappan skakade uppgivet och med illa dold besvikelse på huvudet åt sonens val av resmål. Lillasystern försvarade lite halvhjärtat brodern med att deras familjesemestrar lätt kan bli lite väl ambitiösa och att de oftast är tröttare efter semestern än innan. Familjens stolthet - socionomstudenten som vid 23-års ålder lämnat det trygga familjelivet mot livet i en studentkorridor måste ju vara alldeles utarbetad efter en termins studier i en kall stad i Norrland löd lillasystern förklaring till broderns något tacky val av resa.
Men egentligen handlar det nog mest om att sonen inte är speciellt intresserad av att resa någonstans i huvud taget. Kanske vore det bättre om fadern lag lite mer pengar på sin och resten av familjens resa istället och lät sonen stanna hemma och kolla på film. Eller köpte något åt sonen som sonen verkligen ville ha. (Om man nu helt obefogat känner för att spendera 10000 kronor på sin son - vilket i sig inte är fel alls vill jag tillägga).
Pappan förväntade sig tacksamhet och upprymdhet över den fantastiska gåvan och jag kan inte klandra honom. Pappan hade ju erbjudit sonen just precis en sådan present som han själv skulle vilja ha. Tankefelet var att han antog att sonen hade samma preferenser och goda smak som han själv. Det är ett farligt antagande. Gör man sådana antagandet blir man ofta besviken. För det visar sig oftast att omgivingen inte har lika god smak som en själv. Vet man bara om det så köper man inte en barbie åt sin militantfeminiska kommunist till punkardotter. Det är heller inte så lyckat att köpa en ponny åt sin 4-åring som drömmer om ett marsvin. Bara för att man själv så gärna hade velat haft en ponny när man var barn.
Hur som helst så var alltså reaktionen från sonen inte hysteriskt viftande på händer, hyperventilerande, uppspärrade ögon och utrop som "Herre guuuud!" "Är det sant?!" "Så jävla underbart!". Nej pappan bemöttes av trög låtsasentusiasm.
Faderns intention var god men det blev ändå inte så bra. Man jag har en lösning på problemet. Kasta inte pärlor åt svin! Ge mig resan till Filippinerna istället! Jag skulle verkligen leverera den där reaktionen som fadern så gärna ville ha. Jag skulle utan problem hyperventilera, hoppa upp och ner och skrika av förtjusning. Jag kan följa med och spela den där äventyrslystna sonen som familjen saknar, jag skulle till och med kunna tänka mig lösmustasch, i alla fall på flyget ner. Sedan kunde jag lite diskret försvinna från familjeupptåget...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar