Häromdagen bemöttes jag av ett glatt hej och en trevlig uppsyn av busschauffören med kroniskt dåligt humör. Jag fruktar honom. Varje gång det är han som kör bussen mellan Östersund och Ås och Ås och Östersund krymper jag ihop lite. Han tittar så skeptiskt på mig och även om han aldrig har sagt något så tycker han nog att jag är lite för slafsig för att åka i hans buss. En gång rynkade han näsan tydligt och liksom sniffade i luften. Det kändes om att det var riktad mot mig. Efter det vågade jag inte åka buss med ridbyxor på månader. Fast folk åker ju buss med kläder fulla med hundhår, katthår, svettlukt, parfym, ölstänk och ibland t.o.m. nedkissade byxor så då kan väl jag få åka med lite stallkläder under ytterkläderna tänker jag. Jag har ju ändå civila skor och jacka på mig. Så jag började åka buss med ridbyxor igen (och mina ridbyxor tvättas garanterat oftare än vad somliga andra byxor på den där bussen tvättas). Dessutom är det ju bara bonnlurkar, kids och loosers som mig som inte har egen bil som åker Krokombussen så vem bryr sig.
Hur som helst så var den kroniskt sura busschauffören på gott humör. Då inser man effekten av solsken på värmetörstande nordbor. Även den suraste surjämten tinar upp när aprilsolen smeker blekkinden och viskar löften om en länge efterlängtad sommar. För jämtlänningar är det ibland inte bara en lång vinters väntan på sommaren, det kan i värsta fall vara en väntan och en längtan som har pågått i åratal, kanske decennier. I ärlighetens namn så har jag har inte bott här tillräckligt länge för att kunna göra ett uttalande om den saken. Men jag är ganska säker på att det händer att det inte är sommar här på decennier. Just nu är det förmodligen så mycket sommar som det kommer att bli det här året. Det är underbart på riktigt. På några dagar ser hela Östersund ut som de har varit på Mallis i två veckor. För är det något vi svenskar är bra på så är det att passa på att var utomhus när det är fint väder. Det är en bra egenskap.
Men folk här i Jämtland är minst sagt kluvna. De vet inte riktigt hur de ska hantera denna plötsliga värme. De sträcker upp sina ansikten mot solen så ofta de bara kan men samtidigt sörjer de. De är förvirrade och pratar ständigt om fjällen, skidåkning och snö. De vaknar svettiga mitt i natten efter mardrömmar om sjunkande pimpelfiskare på en sjö utan is. För är det fint väder ska man åka skidor. Det är en besatthet. De envisas med att sätta på sig pjäxor och skidor fast snön har smält bort och det är 30 plusgrader i solen. De kan liksom inte släppa vintern. Det lider av svår separationsångest och de gråter när de ser skotern på barmark. Och samtidigt toksolar de och klär av sig till linne när det är 10 grader i solen. De är på riktigt förvirrade. Kanske borde det ordnas någon slags gruppterapi i badhusparken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar