Kära folket. Jag vet inte om ni är en person, två personer eller möjligen ännu fler som läser min blogg, jag är bara tacksam och glad om någon gör det i huvudtaget. Jag blev lite osäker på hur jag skulle benämna er men folket får duga. Hoppas det är ok? Hur som helst så lever jag. Jag har bara inte lyckats blogga på en tid av en rad olika orsaker. För det första så dog nätet. Jag har sedan i mitten av februari bott på landsbygden. På landet är det annorlunda än i staden. På många vis. Bland annat så hälsar man på människor man möter och surfar via telefonjacket. Det blev storm och telefon och internet dog. Telia tog det hela med ro. Folk på landet behöver väl ändå inte internet verkar de resonera. De hugger väl ved och kommunicerar via röksignaler. 1,5 vecka senare hade de löst problemet och dessutom uppgraderart till trådlöst. Det konstrade och konstrade och när det väl hade börja fungera hjälpligt så kom jag på att jag ju naturligtvis måste göra någonslags inställning på min dator för att den ska koppla upp sig mot modemet. Inga konstigheter. Förutom att det kändes oöverstigligt jobbigt. Då kommer jag ju inte per automatik kunna surfa när jag kommer hem utan jag måste knappa in koden till mitt trådlösa hemma i Östersund. Jobbigt kort sagt. Inte värt besväret. Så jag har försökt blogga på mammas dator. Men det visade sig vara stört omöjligt att logga ut mamma och logga in mig på Goolge+ kontot. Sent om sider kom jag på att jag kan ju förstås logga in på själva bloggen... Ja jag har haft en del otur när jag har tänkt. Hur som helst. Jag har helt enkelt inte brytt mig så hårt. Men när jag inte har "kunnat" blogga så har jag haft otroligt många uppslag. Många fantastiskt briljanta idéer har jag haft. Har jag tyckt alltså. Om allt från andra världskriget till stallskvaller.
Nu när jag sitter i min lägenhet i stan med fungerande nät så är det tomt i huvudet. Jag tänker mest på allt jag måste göra. Packa upp. Lägga in i lådor (när man bor som jag gör så kan man inte låta saker ligga framme, det fungerar inte i compact living-konceptet). Tvätta. Bada. Vad jag har saknat att kunna duscha och bada riktigt varmt! Jag och mamma har olika definitioner på ordet varmt. Mamma tycker att 17 grader är en skön inomhustepratur. Jag vill gärna ha 25. Att duscha varmt för mig innebär att vattnet skållar bort det yttersta hudlagret. Den tempraturen går inte att få till i prästgården. Det är kallt att klä av sig i badrummet och varmvattnet i duschen värmer inte. Inte mig i alla fall. Tvagningsmomentet har jag velat få undanstökat på kortast möjliga tid för att sedan snabbt som attan få på mig långklasonger och fleecebyxor, tre lager tröjor och tofflor. Nästippen har ständigt varit kall och händerna har jag kunnat använda som kylklabbar. Det låter som jag har bott i en koja i skogen. Det har jag inte. Jag har bott i ett hus på landet uppvärmt med pellets. Det duger utmärkt för normaltempererade människor men uppenbarligen inte för mig. När jämtarna har skrutit på fejan att de klätt av sig i vårvintersolen när det har varit 5 grader i solen har jag gått med flera lager kläder när det har varit 15 i skuggan. Nu skulle man kunna tro att jag älskar tropisk värme. Det gör jag inte. Jag tycker inte om när det är för varmt. Jag vill ha 20-30 i solen. Inte när jag ska anstränga mig fysiskt då behöver det inte vara mer än 20. Det är lagom. Varken mer eller mindre. Jag är kinkig det erkänner jag. Men å andra sidan så är jag bra på att klä mig. Jag har gärna dubbla mössor och fem lager på överkroppen när det är riktigt kallt. Då kan jag vara ute å rida i en timme i -20 utan att frysa. Jag hatar att frysa. En del ridtjejer (i synnerhet de i övre tonåren) klär sig som om vi bodde i södra Frankrike när vi egentligen bor i ett köldhål. De har patetiskt tunna pannband och lättviktsmidjejackor när det är vinter! Hur kommer det sig att deras utstående kroppsdelar sitter kvar efter vintersäsongen? Det skulle inte min göra. Jag skulle se ut som en spetälsk med tappade tår, fingrar och näsa. De kanske känner sig feta och klumpiga i Michelingubbeutstyrsel? Men jag är också fåfäng. Jag tycker inte att leprapatienter är sexiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar