På senare tid har jag börjat åka buss till jobbet. Det finns flera orsaker till det förutom ren lathet, som naturligtvis också har ett finger med i spelet. Jag tjänar en kvart extremt värdefull morgontid. Tid som jag lägger på att googla något som jag plötsligt 07.45 känner att jag bara måste ta reda på, dricka en extra kopp kaffe eller fila naglarna. Tar jag bussen behöver jag dessutom inte byta skor när jag kommer till jobbet utan kan dra på mig stövletterna redan hemma. Jag går nämligen ogärna 3 km i högklackat, även om det händer titt som tätt. Men det är betydligt mer bekvämt med jympaskor. Att ha jympaskorna på mig på jobbet? Nej, jag är väl ingen luffare.
Hur som helst. På bussen har jag märkt att det kliver på många mammor med småbarn. Jag inbillar mig att de är på väg till ett hippiekollektivdagis i Valla. Jag är nästan säker på den saken. Jag finner ingen annan rimlig förklaring. Det verkar nämligen så osannolikt att stans alla hippiemammor och deras hippiebarn skulle åka just min buss av en ren tillfällighet. Eller så är det en speciell flower-power busslinje jag åker utan att veta om det. Hm det måste jag kolla upp. Men hur kan jag då veta att dessa mammor med sin avkommor är hippies? Om man säger så här: jag har varit på Urkult, jag känner igen tecknen. Mammorna går klädda i randiga och mönstrade plagg i 50-11 nyanser av brunt, orange och mossgrönt. Samtliga plagg är stickade, virkade eller tovade. Till det bärs basker eller annan huvudbonad (även den virkad eller stickad) och gärna träskor. Benen värms av hemmastickade benvärmare. Även de randiga. Håret är långt och ser även det virkat eller tovat ut. Och barnen, ja de är klädda ungefär likadant fast de slipper åtminstone benvärmarna och träskorna.
Ok. Det är ett fritt land. Vi lever inte i Nordkorea där det till och med är lagstadgat vilka frisyrer man får ha (fast det skulle vara ganska skönt att slippa denna ständiga ångest - vad ska jag ha för frisyr härnäst?). Men finns det verkligen ingen lag som reglerar hur man får och inte får klä sina barn? Jag har svårt att tro att dessa parvlar på eget initiativ har valt att klä sig i utsvängda manchesterbyxor som inte bara ser ut att vara plockade ur filmen Tillsammans utan faktiskt med största sannolikhet, att döma av skicket på plaggen, faktiskt bars av barnaben redan år 1975. Dessa hippiemammor verkar ha letat reda på de kläder de själva bar under sin dagistid. Någonstans där tycker jag att nostalgitrippen har gått lite över styr. Vad dessa skitiga ungar (ja de ser faktiskt skitiga ut och en hade här om dagen höstrån och gräs i den virkade mössan - bara en sån sak) gör hela dagarna i hippiekollektivdagiset i Valla har jag ingen aning om. De kanske lär sig virka. Jag vet inte vad mammorna gör heller. Men jag är ganska säker på att de inte jobbar på bank. Fast jag vet faktiskt vad en av dem gör efter att hon har lämnat sitt barn på hippiedagiskollektivet i Valla. Och det är att spela musik. På gatorna.
Undrar vilken arbetsmarknadsåtgärd gatumusiserande hamnar under? Och får man lyfta A-kassa om man ägnar sina dagar åt att plånka på ett instrument på stan? Och hur tar man upp inkomsten i deklarationen? Kan man ägna sig åt gatumusiserande även om man är sjukskriven eller räknas man som arbetsför då? Och hur många timmar får man ha sitt barn på dagis om man är gatumusikant? Är det samma regler som för arbetslösa och sjukskrivna eller finns det en speciell paragraf för tiggare och gatumusikanter? Nu kanske ni tror att jag har något emot gatumusikanter. Det har jag inte. Förutom de som spelar dålig eller väldigt ensidig musik eller gör att jag får ont i huvudet. Jag är bara nyfiken hur det funkar liksom.
Förresten så gapade och skrek en av dessa barn något alldeles förfärligt här om dagen. Inte på något specifikt hippieaktigt vis utan just på det där hysteriska vis som barn ibland gör. Det är effektfullt och fungerar utmärkt som preventivmedel. Just detta barn skrek i högan sky att han (eller för säkerhetsskull, för att inte trampa någon pk-hippie på tårna, för vi vill väl inte att barnen identifierar sig med sitt kön?, låt oss kalla ungen för hen) absolut inte ville gå till bussen fast hen redan var på bussen. Långsurt och onödigt. Sen skrek hen att hen absolut inte ville sitta i vagnen varefter mamman erbjöd hen att sitta i hennes knä eller på ett eget säte. Vilket barnet inte på några villkor ville. Hen berättade det genom att gråtskrika så att fönstern skallrade. Hen ville alltså inte stå, inte sitta i vagnen, inte sitta i knä och inte sitta på ett eget säte och dessutom var hen upprörd för att hen absolut inte ville gå till bussen fast hen ju redan satt på bussen. Så fantastiskt irrationellt. Jag ville berätta det för 2,5-åringen men något sa mig att hen ändå inte skulle lyssna. Jag nöjde mig med att besluta mig för att börja gå till jobbet igen samt mumlade lite för högt (att döma av en mordisk blick från en annan mamma på bussen) "men håll käften då unge". Nu kanske ni tror att jag hatar barn. Det gör jag inte. Dom är roliga och ganska söta. Ibland. Jag tycker bara generellt oilla om folk som förvärrar mitt redan dåliga morgonhumör. Och det hjälper inte alls om de är hippie och 2,5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar