Tittar på ett program om body building och inser att några futtiga 4 procent kroppsfett har jag nog inte haft sedan fosterstadiet. Kände mig lite värdelös en stund och sedan, smittad av allt flexande på teven, börjar jag spänna armmusklerna. Hästar och hästskit (och choklad, vin och punchrullar) byggde den här kroppen tänkte jag och kände mig lite smånöjd ändå, trots lite bukfetma och total brist på deff. Men vafan jag kan röra mig, rida och mocka skit! Vad mer ska man begära? Egentligen?
Det finns så många som inte kan det. Som inte kan gå, röra sig, rida och mocka skit. Så många som lider av sjukdomar och diverse handikapp. Men ändå ägnar fullt friska normalbyggda människor hela dagarna och ibland hela liv åt att älta att de inte är snyggare, smalare, kurvigare, biffigare, fastare, brunare, blekare, lenare och så vidare. Och jag är inte ett dugg bättre.
En klok kollega till mig frågade sig var ödmjukheten finns i kroppsfixeringen som är så utbredd i samhället, i synnerhet vad beträffar kirurgiska ingrepp och fillers. Hon frågade sig om vi inte borde vara lite mer ödmjuka inför det faktum att det kunde vara så otroligt mycket värre än att ha lite grova lår eller vad komplexet nu ligger i. Att man kanske ska vara lite ödmjuk och kanske till och med tacksam för det man har istället för att vara bitter för det man inte har. Det låter så logiskt och klokt men är i själva verket väldigt svårt. För vi människor älskar det vackra. Vi älskar vackra landskap, byggnader, blommor, kreationer och kroppar. Vi är extremt ytliga egentligen. Tänk bara så fixerade många av oss är i våra hem. Så otroligt viktigt det är att det skall vara fint runt omkring oss. Så mycket tid, energi och resurser vi lägger på det. Det blir en mur av yta innan vi ens närmar oss essensen av personen bakom brännan, pilotbrillorna och den smakfulla inredningen.
Det är upplyftande med människor som skiter i ytan. Det som är skönt med dessa få och ovanliga människor är att man oftast inte behöver skrapa så hårt för att lära känna dem. Det betyder dock inte att den man lär känna är en djupare eller på något vis mer intressant person bara för att hen inte gömmer sig bakom en yta, det är bara lite lättare att få grepp om dem.
Förra helgen var mamma, moster Berit och hennes kompis Kjelle på besök. De var vänliga nog att köra upp mitt hästsläp från Västerås. Mamma och moster berömde de förbättringar jag gjort sedan sist de var på besök. Att jag hade fint och trevligt hemma. Jag sög åt mig. Min smak är kanske inte helt jävla tacky trots allt. Kjell nickade och tyckte att det var väl trevligt hemma hos mig men tyckte att det där med heminredning var väl ändå inte så viktigt. Han berättade att hyresvärden erbjudit honom flera gånger att renovera hyresrätten han bor i. Kjell tycker mest att det verkar besvärligt. Då måste han ju flytta bort alla grejer inklusive sig själv en tid. Han ser inte på något vis vinsten med nya tapeter. - De får renovera först efter att de fått bära ut mig ur lägenheten, sa Kjelle glatt. Jag respekterar det djupt. Kanske skulle vi alla vara lite mer harmoniska om vi slapp tänka på ytan så mycket. Sedan gick vi ut på puben. Mamma hade klädångest och jag bytte outfit några gånger innan jag kände mig nöjd och smetade på lager på lager med ögonskugga. Kjelle gick i samma byxor han haft hela dagen (och säkerligen dagen innan den och dagen dessförinnan), byxor med många fickor på (det är bra med många fickor har jag fått lära mig för då kan man ha med sig diverse verktyg, man vet aldrig när man behöver en skiftnyckel eller en tumstock nämligen) och träskor. Det gick bra ändå. Vi gick inte ut på Stureplan bör tilläggas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar