Schysta bakkärror och snaggade skallar.

Tänk vad glad man kan bli för en endaste komplimang och tänk vad ledsen man kan bli av en enda skeptisk blick, sarkastisk kommentar eller surt ansikte. Och tänk att bara blotta anblicken av en person kan ge så mycket ångest. Eller bara tanken på hen. Tragiskt. Jag blir förbannad på mig själv. Tänk att en person som ger en så lite kan kosta en så mycket energi. Timmar av grubblerier och ångest. Men en anblick av en ångestframkallande människa kan ändå uppvägas av några fantastiska skratt från glada kunder som trots att de har slitit sitt hår framför dataprogram som strular, system de inte begriper och ekonomiska termer som ter sig som grekiska ändå är glada och trevliga. I fredags sa ett par butiksbiträden (heter det ens så nuförtiden?) att jag var såå snygg i mitt korta hår (sen sålde de i och för sig på mig blingbling för en summa jag inte ämnar avslöja för någon, hur som helst så kände jag mig nöjd och snygg och det var ju huvudsaken) och de fick mig till och med att lova att komma in och visa upp mitt nya hår (när jag har snaggat det igen och gjort det platinablont, ja det finns risk att jag kommer se ut som en alien/cellgiftspatient men det kan också bli väldigt coolt - och vem minns en fegis?). Hur som helst så lever jag fortfarande på dessa trevliga tjejers glada tillrop angående mitt hår. Sen sa en manlig kollega att jag var vacker i mitt snaggade hår. Det var fint sagt. Och det är verkligen inte varje dag man får höra något sådant. Få män tycks gilla kortklippta brudar. Långt blont verkar vara standardreceptet för framgång hos det motsatta könet. Och många är snygga i sina långa blonda hårsvall men det kan också se risigt och tunt och allmänt tråkigt ut. Hur som helst så får de tycka att det är fult om de vill. Jag är i alla fall snyggare i min 6 mm korta matta än många karlar med sina 3 mm glesa och sträva stubb prydandes en plattskalle. Så det så. (Och varför spar de själva inte ut håret om de tycker att det är så jävla snyggt?

Men den bästa komplimangen jag har fått på länge var ändå den jag fick av en "travgubbe" (han skulle inte alls gilla att jag kallade honom gubbe men han läser inte min blogg så han behöver inget veta, han har för övrigt inte ens facebook, är man inte gubbe då per definition?) sa att min häst hade "en jäkla bakkärra", syftandes på hans rump- och lårmuskler. Bland det snällaste man kan göra mot mig är att berömma min häst. Och gärna hans stora härliga trimmade rumpa som till och med har en stjärna. Jag älskar den rumpan.

Hur som helst så önskar jag att jag vore lite mer hårdhudad så att jag inte deppade ihop så totalt av elaka människors handlingar eller brist på handlingar. Och ändå har jag själv en vass tunga och är ännu mer vassare i de skrivna orden. Det skramlar till så har jag skrivit något som sticker som ett bi i ömsom med rätta skamfulla människor och ömsom oskyldiga människors skin. Och allt jag ville var att få någon eller flera att tänka till en smula. Eller vara rolig. Men jag tränar. Jag tränar på att tänka innan jag trycker på Enter eller sänd. Och jag har lärt mig. Eller jag borde ha lärt mig i alla fall, efter alla dessa år och alla dessa idiotiska ord. Men jo lite har jag nog lärt mig. Den hårda vägen. Men det är förbannat trist att alltid vara eftertänksam. Och hur det nu är så är att tänka innan man facebookar lite som att torka sig i röven innan man skiter.