Det är få filmer som är så bra att de är värda att se till slutet. Men jag är inte så bra på att kolla på film å andra sidan. Jag tappar tråden och tröttnar. När det börjar närma sig slutet på rullen stänger jag oftast av. Om det är en riktigt bra film annars har jag gett upp redan efter en kvart eller halvvägs in i filmen. Slutet på filmen är oftast ganska oviktigt. Det intresserar mig inte. Det är sällan bra ändå. Samma sak med böcker. Jag har precis lagt en 1000 sidors bok åt sidan, jag har kommit till sidan 762. Jag har fattat grejen efter dessa 762 sidor. Det är inte alls en dålig bok. Tvärtom så är det en mycket spännande, intressant och tänkvärd roman. Jag har lärt mig massor. Men det började barka åt helvete efter sidan 680 ungefär. Jag har ingen lust att läsa om hur det går ändå mer åt helvete. Jag har tillräckligt stor fantasi för att komma på en mängd alternativa slut. Bättre slut. Varför nöja sig med ett slut? Jag har aldrig gillat facit i vilket fall som helst. Facit ljuger eller är bara tråkigt. Hur som helst så började jag med en annan bok istället. Kanske är det så att jag finner orden, scenerna, stämningarna, människorna mer intressant än själva berättelsen. Men antagligen ligger det någon diagnos bakom det hela. För det finns ju diagnoser för alla avvikande beteenden. Jag önskar hur som helst att verkligheten var lite mer som en film. Som man kunde stänga av när det började gå åt skogen och komma på ett eget mycket trevligare slut.
Som tur är är jag inte ensam om att vara kass på att kolla på film. Och få saker är så tillfredställande som när man upptäcker att det finns andra personer som lider av samma tillkortakommanden som en själv. För några veckor sedan satt jag och kollade på film med två kompisar. Det visade sig att den ene var sämre filmtittare än den andra. Vi var tvungna att spela om samma scen 5 gånger. Filmen blev väldigt lång. "Vad är det som händer?" "Vem är det där?" "Nu fattar inte jag." sa vi hela tiden. Dessutom uppfattade vi det som hände i filmen helt olika. Det var som att vi tittade på tre olika filmer. Vi hade var och en en egen handling. Det var mycket märkligt. Det var helt klart en svår och komplicerad film. Hur många kramar finns det i världen är titeln. Ni kanske har hört talas om den. Det är en svensk barntillåten romantisk komedi med glada Hudik-gänget. Helt klart en för svår film för oss. Ett par veckor senare gjorde vi ett nytt försök. Nu tog vi i rejält och vågade oss på Bo Widerbergs gamla rulle Lust och fägring stor från 1995. Så kär jag var i Johan Widerberg i den filmen. Oj oj oj. "Ja det här syns ju att det var på er tid, på 70-talet" säger den yngste av oss. Filmen utspelar sig på 40-talet. Och varken jag eller den andre "gamlingen" av oss var ens födda på 70-talet. Det började bra.
Just nu skriver, googlar och zappar jag mellan kanalerna. Inget riktigt fångar mitt intresse. Fast vänta! Är det inte Terminator på 6:an?! Det kan jag faktiskt tänka mig att ha kvar som bakrundsbrus ett tag. Är det en slump att första Terminatorfilmen kom 1984 förresten? Det kan det inte vara. Den för onekligen tankarna till George Orwells roman 1984. En dystopi där världen styrs av en ond makt som kontrollerar allt. I Terminator en dator och i 1984 "Storebror".
Kanske borde jag gå ut på balkongen och se om folkölen har frusit till is. En folköl kan man väl få sig? Det är ju ändå fredag. Jag har redan ätit ett gäng punchrullar idag. Och glass med jordbuggar. Fattar inte varför jag köpte jordbubbar. Det mest överskattade av bär. Eller är det en frukt? Skitsamma så smakar dom inte speciellt mycket. Lika överskattat som Åre och Takida. Jag kör hur som helst stenhårt på HCHF-dieten. High Carb High Fat. All in. Funkar bra.
Hasta la vista, baby!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar