Det är en sak som jag alltid har stört mig på och det är att ondskefulla människor och väsen i sagorna ofta har så märkliga preferenser. De vill ta över världsherraväldet bara för att och de vill åstadkomma mörker och misär. Det är en sak att de vill utsätta andra för lidande, de är ju trots allt ondskefulla och att utsatta andra för lidande är väl lite deras grej, men varför de själva vill leva i mörker och dysterhet det begriper jag inte. Jag menar tycker inte onda varelser om fint väder?
Jag såg nyligen de två första Sagan om ringen filmerna (igen). Mycket bra filmer det där men alltså den där Sauron, detta onda väsen, hur resonerar han? Varför gör de alla orcher och monster så vederstyggliga? De har bölder, direkt dysfunktionell anatomi med konstiga munnar och med tänder som verkar inslängda på måfå. Även ondskan har väl en känsla för estetik?
Om jag var en ondskefull tyrann skulle jag åtminstone se till att jag själv omgärdades av vackra ting och människor. Vacker natur och bildsköna landskap. Inte skulle jag utrota allt intelligent liv så att det bara fanns orcher kvar att umgås med. Men det är ju bara fiktion kanske ni invänder. Och jo visst är det så. Men sagorna är skrivna av människor och speglar någonstans vår föreställning av gott och ont. Det goda är det ljusa och det vackra och det onda är det mörka och fula.
Fast vad är ondska egentligen?
I Svenska Akademien ordbok står det mer än en A4- sida om ordet. Ondska har flera betydelser, bland annat kan det vara en egenskap eller drift att vilja göra sådant som är smärtsamt eller skadligt för andra, sådant som bringar lidande. Ondska kan också vara hat och fientlighet mot någon. Eller att agera omoraliskt och syndigt. Det är nästan omöjligt att definiera ondska utan att blanda in moral. Men frågan är förstås utifrån vems moral man utgår. För den är ju olika i olika kulturer och samhällen och föränderligt över tid. Det fanns en tid då en god man kunde hålla sig med slavar. Eller aga sina barn, sin personal och sin hustru. I somliga kulturer är det av högsta omtanke man håller kvinnorna skyddade mot världen och alla dess syndiga lockelser medans samma beteende i en annan kultur skulle anses som ont.
Om ondska är viljan att skada andra så är det ju dessutom endast den presumtivt onda personen som kan avgöra huruvida hen är ond eller ej. Om en pedofil är så funtad att hen (inte bara män kan vara pedofiler) anser och uppriktigt tror att sexuella handlingar mot barn inte skadar barnen så är hen heller inte ond. Hen kanske rent av är övertygad om att det är fint med denna speciella sorts "kärlek" mellan barn och vuxen. Enligt definitionen så är det inte ondska. Däremot är att ge någon en käftsmäll eller att bara vilja ge någon en käftsmäll ondska, hur mycket hen än har gjort sig förtjänt av en käftsmäll. Många ser det nästan som en dygd att vilja skada sådana som av samhället anses som onda. Som pedofiler. Folk uttalar sig öppet om hur de skulle vilja plåga och skada dessa förövare. Hur de vill att de ska lida. Det är ren ondska enligt Svenska Akademiens ordbok. Så vi är många som kan sälla oss i ligan onda. I alla fall ibland.
Men jag vet inte om jag gillar Svenska Akademiens definition från 50-talet. Ondska måste vara något mer än att bara vilja skada andra människor eller hysa agg mot någon. Det måste vara vidare än moralisk uselhet och att bryta mot lagen. För ibland är det rätt att bryta mot uttalade och outtalade lagar och regler. Om själva lagen är ond eller den allmänna uppfattning om vad som är ont och gott är skev. Fast vem avgör det?
Det är kanske helt enkelt är omöjligt för omgivningen att avgöra vad ondska är. Ondskan får definiera sig själv. Det är kanske upp till var och en att avgöra huruvida ondska ryms i sitt hjärta. Huruvida man är ond eller inte. Är man ond så kanske man vet om det. Ondskan i sagorna har i alla fall oftast god självinsikt. Så mycket enklare det vore om folk i verkliga livet berättade om de var onda eller inte. Så att man visste liksom. Man kanske skulle kunna lägga in det i Facebook-profilen?
Jag vet hur som helst inte ens om jag tror att det finns någon ondska. Det finns bara förtvivlade, ensamma, missförstådda, svikna, arga, dumma och knepiga människor. Och om det finns någon ondska så handlar det inte bara om handling eller vilja till handling (vad än Svenska Akademien må säga). Enligt min definition av ordet så är ondska även avsaknaden av handling eller avsaknaden av vilja till handling. Jag kan till och med tycka att de som har förmåga och möjlighet att göra något för att minska eller stoppa lidande men väljer att inte göra det är de riktigt onda. Medlöparna, jasägarna, de ryggradslösa fegisarna. De små lortarna.
För "ibland finns det saker som man måste göra, även om det är farligt, för annars är man ingen människa utan bara en liten lort" (Jonathan i Bröderna Lejonhjärta).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar