Alla hjärtans dag och ingen hjärtevän. Men lika glad är jag för det (fast hjärtevänner har jag ju, både tvåbenta och fyrbenta, fast inte i den romantiska meningen). Jag vet inte hur romantiken skulle få plats i mitt liv. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum eller hur det nu var. Fast det kanske är hjärterummet som saknas? Det är ju nog jobbigt att försöka älska sig själv. Och sitt liv. Och väldigt mycket av min kärlek går åt till att älska alla möjliga och omöjliga folk och fän. Många gånger har jag bannat mig själv för att ödsla kärlek på Kreti och Pleti. Fast kärlek är väl gratis. Eller är det det? Det tar viss energi att älska tycker jag. Det gör en sårbar. Men det är svårt att inte älska människor och djur man lär känna. Nästan alla är älsklingsbara. Säkert var även Hitler och Karl den XII. Skulle man stranda på en öde ö tillsammans med Hitler så skulle man tids nog börja älska karln. Det tror jag säkert. Till och med Pol Pot och den inte särskilt bildsköna operasångare Paul Pot (efter att han fixade till tänderna) är älsklingsbara. För det finns folk till allt. Det finns folk till att vara dödligt kära i galningar som Breivik och Helge Fossmo. Som ägnar en ansenlig tid åt att dagdrömma om ett liv tillsammans med dessa mördare. Som ger sin kärlek till psykopater. Skriver kärleksbrev och friar och allt möjligt. Vad är det för fel på dessa kvinnor (för det är väl oftast kvinnor?)? Kanske lever de ut sina sadistiska drag genom dessa män. Eller så lider de av Moder Teresa -komplexet. Vad vet jag.
Bakom varje framgångsrik man står en kvinna sägs det. Bakom varje framgångsrik yrkeskriminell står en kvinna som girigt gnider sina händerna. De är beredda att offra allt för ett liv som de inte skulle kunna leva tillsammans med en svenssonkille. De är beredda att riskera sina mäns liv, hälsa och frihet. De är beredda att utsätta sig själva och eventuella barn för fara. De är beredda att blunda för det blod som spillts för det liv de lever. Sedan är det snyft och tandagnissel när karlarna åker in och de står där utan a-kassa eller annan inkomst. De målas ut som offer. Men kvinnor som försvarar dåliga män är uslingar även de. Eller så är de inte de skarpaste knivarna i lådan. Kvinnor som hänger efter kriminella karlar och elegant vänder bort blicken när deras män gör sitt skitiga jobb men ler med hela ansiktet när de får bära frukten av den kriminella verksamheten deras älsklingar sysslar med ger jag inte mycket för. När de får diamanter och får köra sportbil ler dom. När de får dricka skumpa och känna sig som drottningar på inneklubbar njuter de. Fast de vet exakt varifrån pengarna kommer.
Det finns tjejer som utan sans och vett och in i döden försvarar män som har gjort sig skyldiga till de vidrigaste brott. Män som har våldtagit andra kvinnor till exempel. I deras värld skulle objektet för deras sanslösa kärlek eller besatthet eller vad det nu är aldrig begå de brott som de har gjort sig skyldiga till mot dem själva. De tidigare offren fick nog, när man tänker noggrannare på saken, skylla sig själva. Våldtäktsmannen snärjdes likt männen i Odyssén av sjönsjungande sirener. Yeah right. Män som av domstol har ansetts vara skyldiga utan rimliga tvivel till våldtäkt (och att bevisa att någon är skyldig till det brottet är, som ni vet, inte det lättaste) är alltså oskyldiga hävdar dessa kvinnor. (Givetvis finns det män som är oskyldigt dömda men de är inte dessa män jag syftar på.) En del av dessa kvinnor är förvirrade och unga, svaga och obildade. De begriper helt enkelt inte bättre. De kan inte bättre. Och de är ursäktade. Men andra gör det. De kan och vet bättre men de vill inte. De kvinnorna är inte offer. De är svin. Suggor som älskar svin. Lika barn leka bäst antar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar