Inte utan min häst.

För en månad sedan ungefär fick jag veta att min älskade mamma har cancer. Det tog ungefär en tiondels sekund för mig att bestämma mig för att jag skulle åka ner till henne en längre tid. Jag har 50 dagars semester att ta ut i år, årets semesterdagar plus sparade dagar (det har sina fördelar att jobba statligt) och att få semesterdagarna utbetalde i pengar finns inte på kartan. (Ja jag jobbar på en supermyndighet och till skillnad mot SÄPO som ordnar kalas för sina medarbetare med 007-tema för den nätta summan av 9 miljoner kronor så tar vi vårt ansvar, allt för er folket - allt för skattebetalarna, halleluja. Och nej jag är faktiskt inte det minsta ironisk.)

”Jag kommer ner sa jag” och ungefär två sekunder senare ”och Skippy ska med!”. ”Ja MEN…” sa en tvivlets och snusförnuftighetens röst någonstans i mitt inre. ”Håll käften” röt jag åt rösten men den ville inte ge upp så lätt utan pep trumpet: ”Ja MEN du har ju ingen bil eller hästtransport och även om du hade det så har inte din häst accepterat att åka hästfinka de senaste 5-7 åren och även om du skulle få in honom i en hästfinka så har du ingenstans att ha honom i Tierp och även om du skulle ha någonstans att ha honom i Tierp så har du inte råd att betala dubbla stallhyror osv osv”.

”Håll käften jävla nego!” sa jag och stängde in den tvivlande och snusförnuftiga rösten i ett väl ljudisolerat rum i någonstans på en svåråtkomlig plats i min hjärna och slängde nyckeln. På cirka två sekunder hade jag alltså bestämt mig för att jag inte tänkte åka utan min häst. Varför kanske ni undrar. Jo för att han är en god vän. Vi har kul ihop och jag insåg att jag kommer behöva ha kul. Jag kommer att behöva Skippy och jag inbillar mig att Skippy skulle ha i alla fall lite tråkigt utan mig. Jag inbillade mig också att han skulle tycka att det var trevligt med lite nya jaktmarker eller ja betesmarker är väl mer korrekt uttryckt, herre gud han har inte lämnat sin lilla by utanför Östersund på åratal! Dessutom skulle han, i frånvaror av träning, tappa sin fina musklade rumpa. Och det får bara inte hända.

Jag insåg hur som helst att det inte var tillfälle för tvivel. Det var tillfälle för handling. Punkt. Och jag visste att jag skulle lyckas. Jag visste att min kloka häst skulle lära sig att åka hästfinka med stil och jag visste att jag skulle lyckas ordna allt det andra. Det skulle orda sig. Men inte av sig självt. För få saker löser sig helt av sig själva. Det kräver insatser, envishet och målmedvetenhet. Disken diskar sig inte själv liksom. Jag är allergisk mot folk som glättigt säger att ”allt ordnar sig” som om saker bara löser sig av sig själva. Kanske har de haft en förbaskad tur här i livet och saker och ting faktiskt bara har ordnat sig. Eller så är det någon annan som har ordnat saker åt dem. För saker ordnar sig i regel inte av sig självt.

Hur som helst så blev Skippy, med en hel del träning och ännu mer tålamod, riktigt duktig på att kliva på och åka hästtransport, jag skulle till och med sträcka mig till att påstå att han reser som ett proffs, jag fick en boxplats på Tierps ryttarklubb med tillgång till ridhus och allt (bättre än så kan det inte bli), jag fick semester, jag lyckades hitta en säker, modern och bra hästtransport till en billig hyra, en bil (dock en med en del ”små” skavanker (bland annat att man måste tanka den med hjälp av tratt och dunk)) och till och med resesällskap och en yrkeschaufför. Allt detta har blivit möjligt med stor hjälp av Joanna som har lånat ut både sig själv, bil och släp till lastträning (jag har sagt åt henne att skriva upp bedriften att lära Skippy ”åka låda” på CV:et, hon får gärna lämna både mig och Skippo som referenser.) Tack även till Ulla som tipsade om stallplats, brorsan och Annelie som körde 57 mil enkel väg för att hämta oss, Madde som lånade ut sin transport för lastträning, Jarek som har hjälpt mig med lastning och inte minst var moraliskt stöd under premiärturen med Skippy i släp och med mig bakom ratten (det var de längsta 6 km i mitt liv, jag höll andan hela vägen, min oro visade sig dock vara helt obefogad då Skippy stod som ett ljus i tranporten, men i ärlighetens namn var jag mest orolig för att jag skulle köra åt helvete och orsaka oss alla en söker död i mina vågade 20 km/h). Och så har jag fått påhejningar och stöd från alla möjliga håll. Jag är mycket tacksam. Som sagt var, det ordnade sig. Men inte av sig självt. Men med en bra strategi, planerande, ihärdighet och hjälpande händer gick det.