Det finns teorier om att krig är oundvikligt. Att människan liksom har en inbyggd medfödd drivkraft att förstöra och förgöra. Ett mordsikt sinne som endast hålls i schakt högst tillfälligt av de samhällsstrukturer vi har byggt upp. Byggt för att skydda oss från varandra och oss själva. Så fort vi får chansen så krigar och mördar vi. För vi är inget annat än mördarapor. Egentligen. Det här med puttinuttiga villakvarter och julkalender är liksom bara ett spel för gallerierna.
Men det finns också forskning som visar att människan faktiskt inte är mördarapor. Forskning som påvisar att människorna är fredliga varelser som hemskt ogärna tar livet av sina artfränder. Det var en fredsforskare som snackade om det på radion idag och jag vill tro att hon har rätt. Eller rättare sagt - jag tror att hon har rätt.
För det verkar så orimligt att vi skulle vilja mörda varandra hela tiden. Och om vi nu ville det - vad hindrar oss? Det är ju så barnsligt enkelt att ha ihjäl någon om man verkligen vill. Tänk bara hur många som befinner sig ute i trafiken varje dag. En livsfarlig miljö. Folk färdas i mördarmaskiner och med ett enkelt tramp på gaspedalen kan vi köra ihjäl någon. Men vi väljer att inte göra det. De allra flesta i alla fall.
Tydligen så tror en majoritet av amerikanerna att krig är oundvikligt just för att vi grund och botten är mördarapor (eller mördarmaskiner rättare sagt, för vi härstammar från ett revben eller hur det nu var och har inte en gen gemensamt med andra djur). Vad de flesta svenskar tror vet jag inte. Men jag misstänker att människor över lag har en ganska krass människosyn. Och inte undra på det med tanke på att krigen alltid står i fokus i historieböckerna. Allting annat glöms så lätt bort. Som att flera hundra miljoner människor faktiskt kan dela på samma kontinent utan krig i långa perioder. Att tiotals miljoner människor kan bo och leva i samma stad. Att människor med alla typer av bakgrunder, personligheter, störningar, sjukdomar, fixa idéer, politiska ståndpunkter, känsloliv och erfarenheter kan dela på samma tunnelbanesystem utan att slå ihjäl varandra och spränga varandra i bitar, förutom ibland. För det mesta spränger vi inte varandra i bitar eller hugger ner varandra. För det mesta är vi ganska fromma. Lite sura kanske. Men inte direkt mordiska. Vi slår för det mesta inte rätt och slätt ner de som är dumma i huvudet. Det är fascinerande tycker jag.
USA är ju faktiskt lite av ett bevis på att krig inte är oundvikligt. Det är ju nästan lite konstigt att det inte råder inbördeskrig där jämt och ständigt med tanke på deras kulturella diversitet, klasskillnader och intressekonflikter. Men antalet mord i USA har halverats sedan 90-talet, så även i Sverige. Men det är inte riktigt så det låter i medierna. Man kan tro att det blir farliga och farligare att leva i vårt land för varje dag. Fast det på fler sätt är precis tvärtom. Att kriminaliteten går ner i åldrarna har man sagt sen antiken. Med det resonemanget borde icke ännu påtänkta vara kriminella nuförtiden.
Men om människorna inte är mördarapor, vad är de då? Ganska snälla predatorer som går och inbillar sig att de är blodtörstiga presumtiva massmördare? Som en ettrig foxterrier som försöker inbilla omgivningen att den är väldigt farlig fast, när det kommer till kritan, är ganska konflikträdd och helst bara vill sitta i knä.
Kanske är det dags för mänskligheten att revidera sin självbild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar