Hemma med halmen.

Hemma med halmen. Fast utan halm men med en hel del harm. Harmsen över livets obegripligheter.

Allt är som vanligt med andra ord.

Jag är tillbaka i verkligheten och julen är över för denna gång. Eller inte riktigt. Hemma hos mig kommer tomtar och adventsstakarna två stå kvar ett tag in på nästa år. Jag har lite skinka, mammas köttbullar och saffransbröd i kyl och frys som jag tänker avnjuta vid väl valda tillfällen. Dessutom så har jag nästan en hel flaska Cointreau som jag spontanköpte den 23:e. När vi denna jul var ovanligt få (få är vi alltid men denna gång färre än vanligt), familjen Tyskling-Ordeniza firade med helstekt spädgris i Filipinerna, så måste vi väl unna oss något extra tänkte jag. Lite Cointreau till ris á la Maltan ska vi väl få oss.

Den där finspriten visade sig vara väldigt apelsinig. Och stark. Men godare än den där saffransgula julsnapsen jag gjorde i studentrummet för många år sedan. Det är så länge sedan att det måste vara preskriberat. Så jag erkänner nu, vilket alla förmodligen hela tiden egentligen visste, att det var äkta norduppländskt hemkört i den där snapsen. Tillverkat av nordupplands bästa hembrännare. Men det fina hantverket och den fina folktraditionen är väl så gott som utdöd nuförtiden. Hur som helt så log mamma ett plågat leende som mest liknade en grimas och sa något i stil med "men åh så gott, så ehhh juligt" när hon tvingades smaka av drycken. Jag hade fyllt upp snapsen i fina flaskor med egengjorda etiketter och det var väldigt fint faktiskt, lite Ernst Kirchsteiger över det hela. Men smaken, ja den var stark skulle man kunna säga. Apelsinskal och kanelstång som jag hade haft i ungefär 10 gånger längre i spriten än vad receptet angav. Det ska vara ordentligt med julsmak tänkte jag och jo visst smakade det alltid. Det smakade som att tugga på en kanelstång, ta ett bett i en oskalad apelsin efterföljt av en hutt äkta fulsprit. Typ lite som tequila med citron och salt. Mumma! Jag plågade mig själv och polarna i Uppsala med den där spriten i vad som kändes en oändlighet. Insmugglad på diverse nationer dracks den med cola och vatten. Den tog slut fram mot vårkanten. Det kändes som en befrielse när de sista dropparna äntligen försvann.

Ungefär lika mycket som gick åt av min julsnaps den där julen för länge sedan gick åt av cointreaun. För i ärlighetens namn så var julmusten godare. Men desto mer åt vi. Mamma har för varje år, enligt egen utsago, minskat ner på julbordet. Plockat bort sådant som ändå inte brukar gå åt, rationaliserat och förenklat. Och ändå dignar flygeln med ätbara saker. Ja vi dukar upp vår julmat på en flygel. En ostämd stor och klumpig sak som inte har släppt ifrån sig en ton på sisådär 20 år men den pryder sin plats och fungerar utmärkt som serveringsbord.

Jag hade tyckt att det vore trevligt om jag kunde spela på den där flygeln. Det hade varit trevligt att kunna det där med musiken. Jag är omåttligt imponerad av folk som kan det där med musiken. Som har en talang. Som kan något. Jag har alltid velar kunna något. Lyckost dom som är väldigt bra på något specifikt, som har en talang, som har en nisch. En talang och ett intresse så självklart att det är givet vad de ska göra med livet. Jag famlar i mörkret utan någon speciell talang men med ett spretigt intellekt och ett hjärta som rymmer mycket. Jag undrar när jag på riktigt ska vara hemma med halmen.