Jag dör lite när jag ser på Bonde söker fru. Inte för att det är så förskräckligt pinsamt den här gången. Nej för att det är fint. Jag dör lite på ett bra sätt. Jag har inte följt den här säsongen och jag brukar vrida mig av skam i soffan. Men det här är ju bara så fint. 50-plussare och en värmlänning med en dialekt nära obegripligheten som finner kärleken. Blir tokkära rent av. Man blir glad. Och det inger hopp. Trist bara att det inte går skitbra för de jämtländska 50 procenten av bönderna. Men de är ju inte så snabba i handlingen de här norrlänningarna. De börjar väl med vänskap och kanske kanske blir det kärlek efter ett år eller tio.
Jag myser i soffan och dessutom har jag tagit mig i kragen och gjort den där fisksoppan jag har tänkt att göra sen i söndags. Det blev i och för sig en fiskgryta men vad gör det. En mustig sådan. Ett Karin-spontan-kolijox. Som vanligt. Jag vet inte om det är något fel med mina smaklökar men jag tycker att saker och ting antingen smakar sött = gott, är bara väldigt starkt eller för det mesta - inte smakar ett skit. Därför vräker jag i smaktillsatser i form av buljong, vitlök, spiskummin, ajvar, mango chutney, ingefära, limeblad, diverse chilipastor med mera. Men det blir gott. Ibland i alla fall. Andra gånger smakar det skit på riktigt. Den här gången blev det i alla fall riktigt gott. Torsk och mango var en hit. Annars är matlagning mest bara tråkigt. Ett ont måste. Men äta bör man ju. Men jag skulle kunna leva på godis. Och en och annan kladdkaka, lussebulle, semla och prinsesstårta. Men det ser så konstigt ut med lösgodis i matlådan så jag äter snällt mat och motiverar mig själv med att jag ska få äta choklad till efterrätt.
Varför är allt onyttigt så gott? Yterliggare en miss i produktionen. Djur ser till att få i sig det de behöver i form av mineraler och vitaminer så gott de kan. Slickar på jord och tuggar rötter. Vi människor är helt felknullade (ursäkta språket). Vi tror att vi behöver chips, snabbmat och godis. Fast kroppen skriker efter broccoli. Vi måste läsa i böcker för att lära oss vad som är bra för oss och ändå fattar vi inte. Jag är, som jag skrev igår, mäkta imponerad av att vi lever och frodas. Feta och sjuka men ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar