Gunge-kast-sparke-pass

Jaha då sitter man här igen med utsikt över den gamla prästgårdens trädgård. En grön jul om inget under sker. Den gamla asken står kvar. 300 år gammal eller så, stor och stolt men med glesnade grenverk. Den breder ut sitt tak av grenar som ett paraply. Stora tentaklar ramlar av vid varje storm och fördärvar taket på boden och hotar allt under sig. En repstump svajar i vinden. Påminner om den tid som var. När det här var mitt rike. Sockens mest imponerande lian - den hade jag å brorsorna. Och jag var bäst på att åka lian. (Lianen var vad vi kallade den men egentligen var det en gunga. Ett långt rep fastsatt på en kvist högt uppe i trädet och med en pinne att sitta på.) Jag kommer ihåg känslan och tekniken precis. Man klättrade så långt upp och bak på askens enorma stam som möjligt, sparkade ifrån med all kraft och lutade sig tillbaka. Svingade sig iväg mot äppelträdet. Tog tag i klättergrenen med högerhanden och klamrade sig fast, fortfarande sittandes på lianen. Om man ville stila lite kunde man sätta sig på klättergrenen för att sedan störta rakt mot asken, eller så kunde man hänga lite knäveck först. Jag gjorde lianåkandet till en konst. Jag övade och övade och var gång vi hade besök var gästerna tvungna att titta på mina liankonster. Jag å Lill-Karin anordnade världsmästerskap i Gunge-kast-sparke-pass. Sporten gick ut på 4 moment: 1) Gunge: den ene ungen kastar sig iväg på lianen, 2) Kast: den andra ungen kastar en boll mot den lianåkande ungen, 3) Sparke: den gungande ungen sparkar till bollen i farten, 4) Pass: ungen på marken tar bollen. Bollen fick aldrig nudda marken. Jag å Lill-Karin var världsmästare år efter år. Konkurrensen var visserligen lite svag men ändock - hur många har vunnit ett VM?

Som vanligt åkte jag tåg till Gävle. Gissa om det var fler än mig som skulle med tåget mot Stockholm dan före dan före dopparedan? Tror aldrig jag har sett så mycket folk på Östersunds tågstation. Trängseln var total och jag drabbades av klaustrofobiska känslor och en smula torgskräck. Jag bävade för tågresan och såg framför mig 3,5 timmars stök och huvudvärk. Grinande ungar, snarkande gamlingar, högljudda tonåringar och medelålders män med giriga blickar som utnyttjar SJ:s spriträttigheter till fullo. Ju fler öl de dricker ju modigare blir dom. Jag har åkt tåg förr.

Tåget var långt - jättelångt. Jag hade inte behövt gå ända till stationen utan hade kunnat hoppa på närmare min lägenhet. Jag hade plats i den sista vagnen. Det visade sig att de hade hakat på den enkom för mig och två resenärer till. Sådana gånger ångrar man att man betalat extra för sittplats. Hade jag vetat att jag skulle ha en hel vagn för mig själv... Men man vet aldrig. De gånger jag har chansat så blir man stående. Murphys lag.

Hur som helst så färdades jag genom de sydligare delarna av Norrland i kuslig tystnad. Vagnen var ovanligt bra upplyst. Skenet som alltid brukar vara lite halvtaskig var nu nästan stickande. Det starka ljuset i vagnen gjorde mörkret utanför än tydligare. Klockan var bara 15 när tåget gick men det var redan mörkt ute.

Jag är alltid lika fascinerad när jag färdas genom Norrlands inland. Så tomt! Man kan färdas miltals utan att ett enda ljus syns utanför fönstret. Helt beckmörkt. Inga gatlysen, inga lampsken från mänsklig bebyggelse, bara mörker. Hur kommer det sig att folk i huvudtaget bor på ställen som Jämtland? Hur tänkte våra förfäder? Det måste ju ha funnits bördigare och lättsammare ställen att bosätta sig på. Hur som helst så såg jag bara min egen spegelbild när jag tittade ut genom fönstret. Jag påmindes varje gång om att det är dags att klippa mig och färga håret. Den råttfärgade utväxten ser i kontrasten till det röda grått ut. Jag måste titta riktigt noga för att försäkra mig om att jag inte har blivit gråhårig. Det har jag inte. Inte ett enda grått hårstrå. Än. Men jag bävar inför den dagen jag finner mitt första. Och det är nog snart. Ett bevis på att det går utför. Att jag har passerat höjden på min ungdom, att det bara väntar gråa hår, rynkor, hängande hud och krämpor. Jag har hört att en kvinnas stuss sjunker 13 cm under en livstid. Hängrumpa! Fy fan.

Hur som helst så gick hemfärden smidigt men tåget krängde ovanligt mycket, eller så var det bristen på distraktion som gjorde tågets krängningar än tydligare. Förr var jag alltid tvungen att ta åksjukepiller när jag skulle åka tåg men nuförtiden brukar det gå bra. Men igår var jag tvungen att hålla i mig när jag skulle till bistron. Höll på att ramla och var tvungen att svälja en kräkattack. Maten såg äcklig ut. Bistron var gammal och sliten. Flagnade färg vid fönstren, fläckiga säten och 80-tals stolar i beige kasslermönstrad plast. SJ:s tåg är gamla och slitna. Skitiga och omoderna. Då och då hamnar man i en modern vagn men allt för ofta i de luggslitna. Eller är det de vagnarna de avvarar för norrlandstågen? Kanske är det finare och modernare tåg söderut? Förmodligen. Hur som helst så är det dubbla känslor jag känner inför SJ:s slitna gamla tågvagnar. Ibland har det hänt att det är närmast antika vagnar de har hakat på längst bak. Det känns lite som att åka tillbaka i tiden. En tur på Lännakatten. Det är lite mysigt och jag tycker att det är bra att de använder tågen så länge det bara går. Man ska inte skrota det som fungerar. Samtidigt så känns det lite som att man färdas genom ett land på dekis. Där gamla, för länge sedan avlagda, vagnar dammas av på nytt. Jag funderar jämt på vad utlänningarna ska tycka. De norska turisterna måste ju tro att de har hamnat i Ryssland. Jag skäms. Samma sak när jag åker tunnelbana i Stockholm. Det ser ju för jävligt ut på sina ställen. Som ett u-land. Jag tänker att färdmedlen kanske lite tar tempen på hur landet mår. Eller så är det så att behovet av hypermoderna skryttåg inte finns. Skrytbyggen och skryttåg kanske är för de länder som känner sig nödgade att visa upp en fasad. Dölja de stora skavankerna. Dölja misären utanför tågfönstret. Diktaturer med stora klasskillnader gillar fasader och skrytbyggen. I Sverige är det miljonprogram och fultåg. Trist men förmodligen ett bättre sätt att spendera skattepengarna.