Tänk om Mel Gibson istället för den legendariska repliken "They may take our lives, but they'll never take our freedom!” sa nåt i stil med "De kan mycket väl ta både våra liv och vår frihet så tro nu inte att ni är nåt. Vem är på att riskera livet för ett ytterst tveksamt projekt?!" Hur många hade känt sig manade?
Det finns många amerikanska filmer som handlar om ett fotbollslag (amerikansk fotboll då naturligtvis), ett basketlag, ett rugbylag, ja ett lag av något slag helt enkelt, ni fattar. Ett lag som har tappat gnistan och hoppat. Det går utför, de förlorar matcher, de är osams, deppade, otränade och utskämda. Eller någon annan grupp av människor eller en hel nation rent ut av. Eller varför inte - hela mänskligheten. Ett gäng som är nära att ge upp. Men så kommer den där hjälten som får de arma små liven att ta sig samman och fungera som ett team igen. Enade mot en gemensam fiende. En ledare som får oss att tro på att seger och revansch är möjligt hur illa läget än må vara. Hur hopplöst det än kan se ut. Mänskligheten mot onda rymdvarelser, goda amerikaner mot onda utlänningar, ett kantstött men hederligt lag mot härdade affärmässiga elitspelare, killarna på golvet mot ledningen, människan mot naturen och så vidare. Receptet till framgång är alltid det samma - en hjälte som inger styrka, hopp och självförtroende. Han (för det är nästan alltid en han) svänger sig med klyschor så söta att det klibbar i öronen. Men det gör ingenting - för det fungerar.
I Sverige har vi dock inte riktigt fattat kraften i att tala till hjärtan istället för till hjärnor. Våra ledare talar om statistik och logik som om det är det som får folk att kliva upp på morgonen. Som om siffror är det som driver oss. Som om abstrakta mättal och statistik får oss att springa till valurnorna.
Nej tal av svenska politiker går sällan till historien och det är inte ett dugg konstigt. Deras tal är i bästa fall aktuella för stunden, som sjörapporten ungefär. Men inte ens när den är rykande färsk är den av allmänt intresse. Bara de som tänkt att ge sig ut på sjön är intresserade av att lyssna i huvudtaget, den stora massan känner sig inte berörd. Lite så är det med svenska politikers sätt att uttala sig. De talar till en minoritet. De talar till de som redan från början har bestämt sig för att lyssna. De talar till de inbitna följarna, resten ger blanka fan i vad de säger. Tvivlarna byter kanal så fort de hör en politiker öppna munnen.
Tänk er om Martin Luther King istället för att prata om en dröm hade rabblat statistik. Jag tror inte riktigt det hade gett samma respons. Lär av det svenskar.
Varför görs inga storfilmer om Moses förresten? Vilka storslagna repliker det skulle bli. "Israels barn åto manna i 40 år, tills de kommo till bebott land" (Mosebok 16:35). Vilken ledare! För vem är beredd att vandra i 40 år i en öken för att en snubbe säger att det är en bra idé? Man måste vara amerikan och/eller religiös fanatiker för att göra något sådant. Eller helt enkelt ha en väldigt övertygande och inspirerande ledare. Nu är jag något tveksam till att Moses ens har existerat och ni vet hur det är med hörsägnar - sanningen naggas lätt i kanterna efter några hundra år. Men låt oss anta att Moses fanns och att han kanske lyckades få sitt folk att vandra i låt oss säga 40 dagar. Det är bra gjort ändå. Jag tror hur som helst inte att han lyckades genom att tala till förnuftet och genom att visa stapeldiagram. Han talade om en vision, han talade om tro och hopp. Ja ni vet sånt där som folk går igång på och som amerikaner pratar om i storslagna filmer.
Hur som helst så skulle Jan Björklund aldrig fått med sig svenskarna på en vandring genom en öken i 40 år. Han skulle inte ens få oss att gå utan för dörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar