Jag låg och läste igår kväll när mamma ropade från nedervåning som om elden gått lös: "Nelson Mandela är död!". Jaha skrek jag tillbaka. Det var på tiden. Eller jag skrek inte det - det var för jobbigt. Jag nöjde mig med ett kort "jaha" och fortsatte därefter min läsning som var betydligt mer intressant än nyheten att en 95-åring har ramlat av pinn. Jag har efter botaniserande i mammas bibliotek (ja vi kallar det så och för mig är det faktiskt ett bibliotek - det är där jag lånar mina böcker och det finns minst 1000 titlar - det duger för mig) upptäckt Sven Delblanc, sent om sider kan man tycka men bättre sent än aldrig. Viken författare! Vilka fantastiska författare lilla Sverige har och har haft. Trots särskrivningsepidemier.
Tillbaka till ämnet. Ett trist "jaha" fick duga som reflektion över världsnyheten. Orka hetsa upp sig. Dessutom ogillar min trogne vapendragare och sängkamrat Rolf när man skriker. Rolf brukar vara lite försiktig det första dygnet jag är och hälsar på i prästgården. Men sen är det som det var förr i tiden. När det var jag och han. Jag och Rolf mot världen. Han ligger vid min sida, sitter i mitt knä, plirar med sina gulbruna ögon, säger "neeeeee" om han inte får den uppmärksamhet som han förtjänar, låter sig snällt hängas över en arm eller över en axel som en trasdocka och använder alla charmeringstrix han kan. Och de är många. Minimissen på sådär 2 kg har en stor personlighet. Min nejsägarmisse är den gulligaste katt jag träffat. Tänk att någon slängde ut honom från stugvärmen. Övergav honom. Tänk att någon absolut tyckte att han måste dö. Till er som trodde att det var något fel på min Rolf kan jag stolt säga att det var som jag har sagt hela tiden: katten behövde tid och kärlek. Rolloboy är nu en duktig liten jägare och han vet att människorna i hans liv är snälla och vill honom väl. Att han inte får sitta i knä 24-7 betyder inte att vi har övergett honom. Han är en trygg och nöjd misse. Bästa katten i världen.
Men nu var det ju inte Rolf jag skulle skriva om även om ett mer intressantare ämne knappast går att hitta. Det var ju nyheten om att Nelson Mandela har lämnat jordelivet vi skulle avhandla. Jag lag till ett trött "äntligen" idag när mamma och radion upplyste mig på nytt om nyheten. Själv tycker jag att det var en större nyhet att gubben fortfarande levde den senaste tiden. Lastgammal, sjuk och skröplig. Snacka om seglivad. Men ju sjukare och äldre han blev ju starkare verkade världen tycka att hans gloria sken. När världen insåg att han inte skulle leva för evigt blev det en väldig massa fart på journalisterna. Mandela har länge setts som ett helgon, en förebild, en hjälte och en landsfader och det verkar som att sydafrikanerna och hans fans i hela världen trodde att gubben skulle orka vara hjälte i 100 år. Det är mycket begärt. Låt honom vara ifred har jag tänkt. Låt gubben vara gammal och döende som vanligt folk. För han var en vanlig dödlig när allt kommer omkring. En vanlig dödlig med laster, sorger, tillkortakomanden och brister. Han var för övrigt själv orolig över den hype han ofrivilligt gjorde upphov till. Han var gift tre gånger (bland annat med ett Jehovas vittne - bara en sån sak). Så livslång kärlek var inte hans melodi. Men det är klart att även solen har sina fläckar. Och hjältar är det ont om så det är klart vi håller hårt i de få vi har. Kloka stora ledare växer inte på träd, den saken är säker. Så om det ska till lite kejsaren-utan-kläder-metoder så är det ok för mig. Jag ska försöka att inte förstöra stämningen med att poängtera att hjälten är naken. Men att förstöra stämningar är å andra sidan lite av min specialitet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar