Här om dagen utsatte jag mig för något som jag normalt inte gör, jag såg på skräckfilm. Paranormal Activity 1 och 2. Fast jag såg bara delar av filmerna. Det största tiden studerade jag texturen på en kudde. Det var en stor och bra kudde att gömma sig bakom. Den hade lugna färger och en stor snäll stjärna på mitten. Fast det hjälpte inte. Jag försökte även följa filmen genom att se på spegelbilden av filmen på fönstret istället för att titta direkt på teven. Det blir lite avdramatiserat på det viset. Fast det hjälpte inte heller. Det värsta är överraskningsmomenten. Jag klarar inte av dem särskilt väl. Även om jag vet att det när som helst kommer hända något så blir jag skiträdd. Varje gång. Och jag menar verkligen skiträdd. Jag skriker så att inte bara jag blir skrämd av min egen röst utan också de jag ser filmen tillsammans med blir livrädda. Säkerligen samtliga grannar också. Kanske skrämmer jag även någon förbipasserande på gatan utanför. Kanske tror någon att det är ett mord på gång. Inte på film utan på riktigt.
De som ser på skräckfilm med mig blir i regel mer rädda för mina skrik än för vad som utspelar sig i själva filmen. Bland annat av den anledningen ser jag sällan skräckfilmer. Men den här gången så dristade jag mig till det. Jag var ju ändå i tryggt sällskap och jag är ju ändå vuxen nu. Med råge. I alla fall på pappret. Jag kände mig ovanligt tuff och modig den dagen. Jag trodde jag skulle klara av det. Men när filmerna var slut och jag skulle gå på toaletten så blev jag skräckslagen. Det fanns ett duschdraperi där som gömde minst en demon. Det fanns potentiella faror överallt. I det lilla mellanrummet mellan toalettstolen och väggen kunde det mycket väl dölja sig ett spöke eller två. Jag retirerade och bestämde mig för att jag kunde hålla mig en stund till och såg istället efter om mina vänner såg demonliknaden ut eller verkade normala. Men det är ju lurigt det där. Man vet inte om det förrän de står och vaggar zombiaktigt vid ens sängkant kl 2 på natten. Just i detta nu känner jag för övrigt hur pulsen ökar och jag börjar slänga oroliga blickar omkring mig. Jag blir rädd bara av att skriva om det här. Hur som helst, vännerna verkade normala om än lite misstänkt normala och jag bestämde mig för ge toaletten ännu ett försök. Efter en stunds övervägande drog jag draperiet ordentligt åt sidan och försökte blottlägga så mycket som möjligt på den trånga lilla studenttoaletten för att minimera just överraskningsmomentet. Sedan återstod problemet: skulle jag våga stänga dörren och till och med låsa eller skulle jag kissa med dörren öppen i en mycket liten studentlägenhet? Det skulle höras ut. Ofrånkomligt. Och det här var ändå små bekymmer i jämförelse med de faror som väntade på mig i de långa obehagliga korridorerna som jag var tvungen att ta mig igenom för att ta mig ut och hem. Korridorer som genast för tankarna till The Shining. När som helst kommer de där obehagliga systrarna dyka upp med en blodfond i bakgrunden tänkte jag. När som helst.
Jag tog mig konstigt nog ut på gatan. Jag hindrade en impuls att gallskrika och vända på klacken när jag blev överraskad av en kille som var på väg upp i trapphuset när jag var på väg ned. Jag är evigt tacksam att jag inte av ren överlevnadsinstinkt knuffade ned honom för trapporna. Sen ska vi inte tala om att en skiva i taket i korridoren av någon mystisk anledning låg på sniskan. Typ exakt som i Paranormal Activity 1! Men jag tog mig förbi det hindret också. Sedan skulle jag gå hem. Ensam i den sena vinterkvällen. Jag var hemskt osäker på vilka jag mötte som var anfrätta av demoner och vilka som inte var det, jag ville hålla mig till gator där det fanns folk så jag kunde få hjälp om, eller förlåt när, jag skulle bli anfallen av en demon eller flera, samtidigt ville jag undvika just folk eftersom man inte kan veta om de man möter är folk eller demoner i människokroppar. Alla människor såg plötsligt väldigt zombieaktiga ut och jag var rädd för de ondskefulla handlingar de var kapabla till. Samtidigt så ville jag hålla mig nära dem ifall en demonattack skulle ske.
Känner ni igen er i det här? Eller är det bara jag som anser att dessa tankebanor är en normalt konsekvens av att ha sett en skräckfilm/thriller? Fast jag är å andra sidan inte bra på det här med skräckfilmer. Sämre än de flesta faktiskt. Det vet jag om. Eller mer korrekt uttryckt: jag är helt och hållet fullständigt värdelös på att se på skräckfilmer och thrillers. När jag såg första Harry Potter-filmen på bio hösten 2001 så skrek jag högt vid varje läskig händelse och de var rätt många tyckte jag. Jag minns den där kvällen mycket väl, jag och tjejgänget åt grekiskt vid Fyrisån innan filmen och en tjej krävde att få mjölk som dryck vilket förvirrade grekerna som endast hade fet mjölk till kaffet men jag tror att hon fick sin mjölk till slut, den kvinnan är ganska bestämd, en stund senare visade hon för övrigt en tatuering på ett lite för intimt ställe för att det skall kännas helt bekvämt på en restaurang vid 19-tiden. Hon hade också köpt eller tillverkat alla julklappar fast det bara var september. Det förbryllade en 19 årig Karin väääldigt mycket.
Nåväl, jag hade på det stora hela väldigt vaga aningar om vad Harry Potter handlade om men jag hade förstått att filmen byggde på ett gäng böcker som folk var hysteriska över. Personligen föredrog jag att sitta i ett skitigt studentkorridorskök, dricka fulöl och diskutera livet, poltiken och allting. Eller rättare sagt allting utom just populärkulturella fenomen som jag inte förstod mig på och fortfarande inte riktigt förstår mig på. Jag ligger alltid minst ett steg efter när det gäller populärkultur. Hur som helst, efter att ha gallskrikit av skräck på Harry Potter-filmen och generat och irriterat biosällskapet och resten av salongen bestämde jag mig för att jag skulle hålla mig till mer lättsamma filmer på bio. Det gick bra ända tills jag råkade blanda ihop en komedi med filmen The Butterfly effect. Det var fruktansvärt. En djupt traumatiserande upplevelse. Jag minns så väl hur ångesten och paniken började sprida sig i kroppen allt efter att minuterna passerade. Det kändes inte alls som en actionkomedi. Det kändes helt fel. Jag insåg att det var fel film som visades. Eller rättare sagt - jag hade blandat ihop titlarna på filmerna. Nu satt jag där i en otäck biosalong fylld med presumtiva mördare och stämningen i filmen var obehaglig redan från början, som i The Shining. Jag refererar ofta till The Shining, för det är en av få skräckfilmer/thrillers som jag har sett. Fast det är en lätt överdrift. Filmen har visats på teve och jag har befunnit mig i samma rum och har snappat upp en del. Med skräckblandad förtjusning. De scener som jag har snappat upp från filmen ger mig rysningar än idag. Första gången jag skulle se den var i yngre tonåren tror jag. Jag och brorsan satt uppe och skulle se den klassiska rysaren. Men det gick inte så bra. Jag tror ingen av oss klarade av att se färdigt filmen. The Shinng är vedertaget obehaglig men The Butterfly Effect tillhör liksom inte världens mest skrämmande filmer direkt. Det är inte ens en skräckfilm. Den går under genren drama/Science fiction/Thriller. Men det hjälpte inte mig ett dugg. Jag sjönk ner allt djupare i stolen tills jag tillslut nästan låg på golvet. Det slutade med att min dåvarande pojkvän förde mig ut ur salongen så diskret det gick. Hela vägen hem trodde jag att han var en zombie. Det var då jag beslöt mig för att aldrig försöka att utstå en skräckfilmslikande film igen. Tills här om dagen alltså. Och nu sitter jag här och ser mig över axeln. Och ska precis lägga mig med demoner och zombies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar