Samtidigt som skäggiga islamister ropar Allahu Akbar med kalashnikovs (om de nu använder kalashnikovs, de har väl förmodligen någon amerikansk motsvarighet som de fått i gåva någon gång i tiden genom den självklara logiken att mina fienders fiender är mina vänner) i nävarna och hotar med att ta över hela världen och utrota allt vad frihet och demokrati heter håller Sverige och kanske hela västvärlden på att skäggifieras. Skäggen frodas. Och med skäggen frodas bacilluskerna. Få har väl missat nyheten om att skägg kan innehålla samma bakterieflora som man hittar inuti toaletter. Läser man lite noggrannare får man dock reda på att en mikrobiolog har undersökt skäggen på sju män så det går knappast att hävda att det finns belägg för att påstå att bajs i skägg tillhör normen. Men ändå. Bajs eller inte - skäggen frodas. Och de ska vara stora och de ska vara täta. Ju mer talibanlikt desto bättre. Jag kan inte låta bli att tycka att det är en smula ironiskt att samtidigt som islamofobin breder ut sig som en löpeld i Europa spar europeiska män ut ansiktsbehåringen som aldrig förr och liknar alltmer talibaner. Går man ut på vissa pubar i den här stan så möts man av en skäggvägg. Skäggen ser ut att liksom flyta samman till ett enda skäggtrassel och de ser likadana ut allihop.
Strax innan jul stötte jag på en av alla dessa skäggiga män på en av denna stads förhållandevis många dryckeshål. Denna man hade oturen eller turen, beroende på hur man ser det, att vara ovanligt mörkbuskig för att vara svensk. Han hade ett imponerande skägg. Ett sådant skägg som jag förmodar att alla dessa skäggutväxande killar suktar efter. Ett skägg som ser nästintill ogenomträngbart ut. Den typ av skägg som du behöver en machete för att ta dig igenom. Ett skägg som skulle kunna dölja vad som helst. Säkert en bomb tänkte jag. Jag var tvungen att fråga den mörkbuskiga och extremt välbehårade mannen om han var medveten om att han såg ut som en taliban, detta gjorde jag lite på min vakt och med några karate-moves på lut (jag har aldrig direkt utfört några karate-moves men jag har väl sett någon Karate Kid-film i min ungdom, jag menar hur svårt kan det va?) för jag var faktiskt inte helt säker på om detta bara var en helt vanlig skäggifierad jämte eller om han faktiskt var en vilsegången taliban. Konstigare saker än så har ju hänt. Det hade räckt om han sagt att han kom från Syrien så hade han ju fått uppehållstillståndet i handen, trots bomb i talibanskägget och ondsinta planer på att göra republiken Jämtland till en lydstat till IS. Det borde för övrigt inte vara överdrivet svårt att genomföra en sådan aktion. Total förvirring skulle uppstå då ingen skulle kunna se vilka som är skäggifierade jämtar och vilka som är galna jihadister. Alla skulle skjuta på alla med sina jaktvapen och total tumult skulle utbryta på Stortorget. Allt medan jihadisterna skulle sitta på första parkett, på taket på Storsjöteatern tänker jag mig, i lugn och ro och röka lite vattenpipa och dricka spetsat te och filma alltihop för att sedan genast lägga ut det hela på Youtube. Ju mer jag tänker på det hela desto mer rimligt ter sig det här händelseförloppet. Kan det vara dags att skapa en motståndsrörelse redan nu?
Hur som helst, killen med kraftig ansiktsbehåring verkade ärligt förvånad över min replik. Han hade helt seriöst aldrig reflekterat över att han mycket väl, ja nästan mest troligt, skulle kunna vara Usama Bin Ladins hemliga son (han lär väl ha en drös, jungfrufödslar naturligtvis för utanföräktenskapligt umgänge är ju en synd värre än våldtäkt på barn, fast just ja våldtäkt på barn är väl en dygd mer än en synd enligt deras lite besynnerliga moral).
Talibanen som visade sig vara en 3-barns far från den jämtländska landsbygden visade sig också lida av bokstavskombinationer de luxe. Lite senare på kvällen då jag hade bjudit in några andra, mindre talibanlika män, på efterfest så följde talibanen med på köpet. Medan vi andra satt civiliserat ned och drack ett glas vin och diskuterade musik for bokstavskombinationstalibanen runt lägenheten som en ekorre på ameftamin. Han hittade mina röda lackbyxor som inte alls är ämnade att bäras av bredbenta bokstavskombinationstalibaner. Jag blev lite nervös när han plötsligt var lugn en liten stund. Antingen har han dött av en hjärtinfarkt eller så är det något skumt på gång tänkte jag. Mycket riktigt. Sekunden senare stod han och hoppade i min säng iförd röda lackbyxor med resultatet att de sprack i grenen. Då jag fortfaraden var en smula osäker på vad som dolde sig inuti det där skägget (som skulle få jultomten grön av avund) så bad jag honom på ett väldigt diplomatiskt vis att vänligen sluta med att massakrera min lägenhet och att prova mina kläder. Bokstavskombinationstalibanen drabbades då av akut dåligt samvete. Han blev en smula civiliserad och då jag trodde att jag hade läget under kontroll vågade jag mig ut i köket för att blanda ett par drinkar till den vuxna delen av festen och dit räknades inte bokstavskombinationstalibanen (spelar ingen roll hur mycket familjefar han än är). Då kom den skäggiga magra mannen nästan smygande fram till mig i köket, knackade mig på axeln, tittade på mig med valpögon och såg alldeles oemotståndligt oskyldig och skamsen och pojkaktig ut och sa "Förlåt, jag har lite dåligt samvete, jag skulle vilja gottgöra dig. Har du en kniv?". En fullständigt normal och självklar fråga tyckte jag och gav honom den fetaste och skarpaste förskäraren jag kunde hitta. Alla förtjänar ju en andra chans, trist att vara långsur osv. Sen kom jag på att det ändå kändes lite instabilt att ha en presumtiv taliban springandes runt med en kniv så jag gav skarpa order till den minst skäggiga och mest städade i sällskapet att följa bokstavsbarnet var han än gick och övervaka alla hans tilltag.
De två männen gick ut med kniven och jag funderade på vad jag skulle få höra på lokalnyheterna dagen efter. En stund senare kommer duon tillbaka. Jag ser dem redan genom fönstret. De släpar på en gran. Granen lämnar tydliga spår efter sig i snön och ett band av barr. Jag ser med fasa hur de drar granen rakt emot min ytterdörr. Den präktiga granen baxar de sedan in i trappuppgången, igenom hela lägenheten, varpå allt i dess väg ramlar omkull. Min lägenhet är inte inte dimensionerad för julgranar av disneytyp.
Männen, eller vi kan kalla dem pojkarna, var mäkta stolta över den fina gåva de kom med. De såg ut lite som jag kan tänka mig att de tre vise männen såg ut när de levererade sina gåvor till Jesusbarnet. De damp ned med granen i mitt compact-living vardagsrum med breda leenden. "Ta-ack" stammade jag fram. "Klart som fan tjejen ska ha en julgran!" deklarerade bokstavskombinationstalibanen stolt. Jag försökte dölja den panik jag just drabbades av. Mina grannar är inte kända för att vara den typ av grannar som tycker julgransstöld nattetid är en kul grej, i synnerhet inte om det går ett tydligt barrspår från granens ursprungsplats till vår ytterdörr. Men det var en jättefin gran. Verkligen. Så det var svårt att vara sur. Att ta sig för detta tilltag för att förse mig med den gran jag absolut inte ville ha var trots allt en väldigt fin gest tyckte jag. Jag misstänkte dock starkt att det fanns en ägare till granen som också tyckte att det var en fin gran. Jag misstänkte även var granen kom från så jag frågade "men fanns det inte ljusslingor på den där granen?". Talibanpojken såg rädd ut. "Oj förlåt, hade du velat ha ljusslingor också?! Jag kan gå tillbaka och hämta!" sa han med kniven i högsta hugg och såg ut som att han genast skulle springa ut och sno en ljusslinga också. "Tack snälla men det behövs verkligen inte" sa jag och hoppades innerligt att han inte skulle gå ut på stan för fler stöldräder. Jag tackade återigen för den fina granen och avslutade efterfesten lite fint. Så fort de gått sprang jag ut för att i panik försöka dölja spåren efter stöldgodset. Jag borstade bort barren i trapphuset och utanför på gatan bäst jag kunde. Jag kände mig som en mördare som i desperation försöker städa bort bevismaterial.
Granen förvarade jag sedan inlindad i svarta plastsäckar och silvertejp på balkongen livrädd att jag snart skulle bli hämtad av polisen för förhör. Nu har polisen förhoppningsvis bättre saker för sig än att jaga folk som förvarar stulna julgranar på balkongen men jag var rädd på riktigt. Att sedan förflytta granen till min bil utan att bli upptäckt var en pärs. Den välpaketerade granen hade ungefär samma storlek som en människa. En död människa i en svart sopsäck. Med liket i bagaget körde jag ned till Tierp. Och det var på det viset mamma fick sin julgran.
Det här tjejer är anledningen till att ni ska hålla er till slätrakade killar. Dessutom är det otrevligt att få bajspartiklar i munnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar